En ung kulturtant

Jag älskar att berätta när du lyssnar, vännen. Men du, det är ljust, men inte längre dag.

Ska den stå så här? Oj, jag glömde bort det. Men du, kan du visa mig igen, så gör jag rätt.

Men du, du vet att det är inte så vi jobbar. Älskling. Jag förstår. Det är inte alltid lätt.

Men du, när du blir vuxen får du göra allting själv. Jag tänker inte tvätta dina kläder då.

Ska vi gå ut nu? Nej, det var väl ingen fråga. Kom. Kom. Kom. Ta dina skor så ska vi gå.

Jag hör att du inte vill. Det behöver du inte. Men du måste ändå komma, det bestämmer faktiskt jag.

Men du, förlåt för att jag skrek. Jag vill ju inte det. Jag blev så stressad och frustrerad, ja, igen. Idag.

Du får vara arg, men du, slå på den här kudden. Det är mig du är arg på, inte henne, min vän.

Får jag en kram? Den bästa kramen nånsin. Men du, vi försöker imorgon igen.

Men den är också en bok om att vara solidarisk i en osolidarisk värld, om att våga stå upp för det som är rätt, att vägra acceptera orättvisorna omkring en och om den enkla sanningen att så länge någon är ofri är vi alla det. 

Från 6-9 år, och även om A var i yngsta laget (5 och ett halvt) och jag censurerade en del var det en fascinerande läsupplevelse för oss båda två. Vi har pratat om rättvisa och vänskap, försökt gissa oss till vad som ska hända härnäst och efter nästan varje kapitel kom det ett "snälla mamma, ett kapitel till, det är ju så spännande!" Jag fick tårar i ögonen flera gånger och ser fram emot att läsa om den om ett par år med A.

Barnen bråkar mindre. Jag ser tecken på den där kärleken jag så förtvivlat gärna vill ska komma mellan dem. Kramar, skratt och lekar. Typ.... 10 minuter varje dag i alla fall. Minst. 

Efter sommaren börjar han skolan, mitt första största barn. Jag fattar det inte. Ett skolbarn. Och hon den lilla har precis börjat förskolan. Redan lärt sig att titta bort när jag går för att inte gråta. Hjärtat. Mina hjärtan. 

Men lite dåligt samvete kan kicka igång en, så ieftermiddags åkte vi till lekplatsen bredvid Saltsjöbaden och lekte loss. Pirater, vikingar, spöken och skattkartor.

Ja, försöka i alla fall. 

Och så oerhört mycket har hänt.

Jag har jobbat i Sjöbo rätt länge nu. Det har varit både bra och dåligt, men det finns en hel del jag är stolt över att ha åstadkommit, och det känns ju bra.

Vi har köpt ett hus och flyttar till Ystad i juni. Jag kommer sakna Malmö av hela lite hjärta men ser ändå fram emot en nystart. Vi behöver det.

Jag friade till min sambo efter lite över 7 år. Han sa ja.

Vi väntar vårt andra barn. Det är spännande men också mer surrealistiskt än jag trodde, iom att det är andra gången.

Den allra största förändringen står dock A för, som strax innan sin 3 årsdag diagnostiserades med diabetes typ 1. Och det har ställt helt nya krav vår familj, krav jag tycker vi möter rätt bra , men absolut saker som ställer tillvaron på sin spets ibland. Jag kommer skriva mer om detta senare, om jag kommer igång med bloggande igen som jag tänkt.

Annars är A fortfarande så fantastisk. Min allra stör

sta hjälte och idol. Allt han kan och allt som han är får mitt hjärta att värka av kärlek 

 

Men alltså samtidigt tänker jag att det finns en stor risk att en kompensatorisk pedagogik kan bli minst lika skadlig för jämställdhet som en "vanlig" pedagogik som inte är genusmedveten alls. På Pride 2011 lyssnade jag på ett föredrag om barn och normer, där personen som pratade (attans, kommer inte ihåg vad hen hette!) menade att vuxna ofta applicerar sina normer på barnen. Att yttra sig om vad ett barn "borde" göra sänder också signaler om vad barnet inte borde göra. Att försöka lyfta ett område görs ibland genom att skuldbelägga barnet för att det inte gör det, eller genom att omedvetet sänka det (typ "du kan väl leka med dockor du med, fast du är kille" eller nåt).

 

Det är svårt. Det är så himla många fällor. Som överlag att prata om utseende. Ska jag säga att A är fin och söt för att motverka alla tuff och cool han kommer få från andra, eller ska jag försöka undvika att prata om utseende alls för att inte bidra till att bygga en utseendefixerad värld för mitt barn. Att välja mellan två normer ("fin" och "tuff") gör ju att en nästan automatiskt lyfter en och sänker en. Bättre då att försöka gå utanför normerna totalt. Då blir det kanske könsneutralt igen.

Jag är inte helt säker på att det är möjligt för mig. Jag klarar inte riktigt att tänka bort kön totalt, däremot tror jag till viss del på kompensatorisk pedagogik/uppfostran. Eller, uppfostran tycker jag är ett rätt konstigt ord överhuvudtaget. Vi försöker att använda oss så lite av ordet "nej" som möjligt (ehh, går inte så bra just nu) och vi försöker att låta A göra sin egen grej så mycket som möjligt.

 

Men, i den ålder han är i nu så har han inte så mycket "en egen grej", faktiskt. Han härmar och imiterar, alltså är det relativt lätt att få honom att härma olika sorters beteenden genom att göra dem.

 

Ett exempel. A fick en gåvagn. Han körde glatt runt med den, ibland med saker i. Jag la i en nalle, och A slängde ut nallen på golvet. Jag la i nallen igen och A slängde ut den igen. Jag höll på att ge upp och tänkte att han var en typisk tuff hård pojkpojke som inte ville leka med mjuka grejer. Sen satte jag i nallen igen, och när A slängde ur den tog jag upp den och klappade den, och sa "åååh, stackars nallen, nallen ledsen". A tittade blankt på mig, men tog sen upp nallen och klappade den han med. Det här var någon gång i början på hösten, så han var typ 10-11 månader.

 

 

Lite emotionell utpressning kanske, men poängen är att det var väldigt lätt (tre försök) att få honom att uttrycka empati. Nu går han ofta runt och klappar och kramar sina gosedjur, ger dem nappen eller (det började vi på igår) matar dem med en sked. Det är för att vi har visat hur man gör. Jag tvingar honom aldrig (nästan) att göra något han inte vill, men jag försöker bredda hans aktiviteter och intressen, och hans sätt att uttrycka dem. Utmana honom, på ett sätt, visa fler sätt.

 

Vad gäller kön så vill jag lära A att prata, att kommunicera på olika sätt. Det gör jag dels genom att prata med honom men framförallt genom att försöka lyssna på honom och visa att jag respekterar det han uttrycker. Han får inte alltid som han vill, men han har rätt att känna som han vill. Jag tror att män ofta upplever att det är svårt för dem att uttrycka sina känslor, och att när de gör det så tas det inte alltid på allvar.

 

Jag vill att han ska visa empati och medkänsla, och att han ska vara mjuk och öppen för beröring så länge som möjligt. Det försöker jag åstadkomma genom att visa honom empati och medkänsla, och genom att kramas och gosa så mycket som möjligt. Ibland gosbrottas vi. Jag tänker ofta på ifall jag skulle ha brottats på samma sätt med en dotter, eller om jag då hade initierat en mjukare kontakt. Men det är kul att gosbrottas också. Skulle jag få en dotter nu skulle vi lätt göra det. Jag försöker också uttrycka mina känslor när jag känner dem, för att han ska vänja sig vid att se, respektera och så småningom respondera på andra människors känslor. Jag tror att män, som en fortsättning på första punkten sällan får lära sig att hantera andra människors känslor på ett empatiskt sätt.

Jag vill att han ska få älska vem han vill. Om vänner och bekanta säger något som utgår från att A kommer att bli heterosexuell lägger jag alltid till "...eller en man" eller liknande. Det är inte sant, det gör jag inte alls alltid, men jag skulle vilja. Jag ska försöka.

 

Det är några saker. Det här är alltså inget könsneutralt sätt att bemöta sitt barn, utan snarare ett kompensatoriskt. Jag tittar på världen runtomkring mig och försöker se vad som kommer att berövas A för att han är pojke, och sen försöker jag trycka lite extra på det för att han i alla fall hemifrån ska få med sig det. Jag berövar honom inget själv. Uttrycker han intresse för något får han (så länge det inte är farligt) leka med/undersöka det. Sen kanske jag försöker introducera saker som han inte själv har visat intresse för.

 

Mycket nytt.

 

Det största är: Ungen går ju!

 

Tre dagar innan han blev tio månader tog han tre stapplande steg rakt in i mina armar. Nu, en och en halv månad senare går han nästan hela tiden - kryper då och då, mest under grejer, men benen ska han stå på konstant! Helt fantastiskt och makalöst och galet att min lilla klump som bara låg och tittade i början nu plötsligt kan gå! Fyller ett gör han också om två veckor. Insane.

 

Ally "gick på pottan" igår för första gången! Alltså inte sådär frivilligt och själv som det låter som, men jag satte honom på pottan efter middagen, och höll en bok framför honom så han kunde titta i den (dvs skulle vara intresserad av att stanna kvar). Och det funkade!

Innan har jag testat att hålla honom över toan ibland, vilket funkade till en början, men nu tycker han att det är obehagligt och bara vrider sig och vill komma loss, så det funkar inte.

Grejen är, förutom att jag tror att det är bra att han vänjer sig vid pottan innan det är no-nappie-time, att han just nu som jag nämnt innan bara kryper runt och vägrar ligga stilla när det är blöjbyte. Och vid bajsblöjor kan det bli rätt... stökigt. Så om han kan sitta på pottan istället blir allting mycket lättare. Hoppas det håller i sig - än så länge är det ju bara en gång.

Gissa hur kul det är att byta blöja på någon som vägrar ligga stilla och bara kryper omkring?

 

Ja, typ så kul.

Blahblahblahblah låter det här hemma dagarna i ända nu. Jag undrar om han tycker att jag pratar för mycket?

 

Själv tycker jag att jag pratar för lite. Jag längtar tills A kan säga ord, även om det bara är enstaka, för att det ska bli lättare för mig att prata. Just nu försöker jag, men ibland händer det så mycket inne i mitt huvud att jag glömmer artikulationen och plötsligt inser jag att det varit tyst ett bra tag. Jag vill fylla A.s liv med ord och sång. Det kommer. Det händer. Det är okej.

 

Blahblahblahblah. Han skäller liksom, alltså inte som en hund utan som en arg person. Högt, hårt och med arg röst och arga händer, men ofta med ett leende, eller i alla fall inget argt ansikte. Min lilla underbaring. Han testar lungorna, skådespelar, låtsas och leker. Vi leker tittut så himla mycket, men nu är det han som tittutar och jag som blir överraskad.

 

 

Igår träffade jag en månadsgammal bebis. Han var så liten! Så skör! Jag kunde inte förstå att A har varit så liten, men det har han ju. Exakt så liten, t.om. Jag fick hålla, och jag lyfte nästan från marken när jag tog emot den lilla människan - han vägde ju nästan ingenting. 4 kilo, jämfört med min klump på 10. Det är ingenting. Det är så litet. Och jag ville ha en till - såklart! En liten liten en.

 

Inte än på några år. Men samtidigt tänkte jag att händer det så händer det ju. Faktiskt.

 

Ah, well. Det vore skönt att bara byta blöja på en bebis. Bara amma ett barn.

 

Och apropå amning - jag är nyfiken på att se hur länge jag kan hålla igång amningen. Det känns som att det inte direkt handlar om några större mängder mjölk nu. Oftast inga långa amningstunder. Jag försöker ta bort en eller båda amningsstunderna på dan nu - eller försöker och försöker - jag tror det skulle gå hur bra som helst om jag själv inte var lat och ammade för att få A att somna. Idag ammade vi en gång på dan, och på eftermiddagen somnade han i selen. Igår ammade jag inte förräns vid 17-tiden.

 

Andra dagar så är det typ amning nån gång tidigt på morgonen, runt 5-6, sen igen vid 9, sen vid 14-15tiden, sen vid 19 och sen x antal gånger på natten beroende på vilken form han är i. Senaste tiden har det nog varit typ tre gånger per natt i alla fall. Det stör mig lite, framförallt nu när jag är själv (menbaratillspåmåndagohherregudvadjaglängtar), för jag blir så jäkla trött. Jag har inget emot att amma en gång på natten, så länge han vill ha det. Jag har inget emot - än så länge - att vara en mänsklig napp, om det är det han behöver och vill. Fast det låter så hårt. Jag känner mig inte som en napp. Jag känner att vi har ett samspel. Speciellt på morgnarna i sängen, när jag är lite halvvaken och han helvaken, och han kastar sig mot mina bröst med öppen mun - haha, det är hur läskigt som helst, men ganska kul också!

 

We're a team. A good one.

 

Tankeström. Tankestorm. Jag känner mig på gränsen till kreativ. I höst, då ska jag ta tillvara såna ögonblick och faktiskt göra något. I höst kan jag lämpa över A på hans pappa och säga "Nu ska jag skriva ett tag, hejdå!" eller något annat klatschigt. Det gör ont i mig när jag tänker på att jag ska lämna honom långa stunder i taget, flera dagar i veckan - kanske varje dag ibland! - samtidigt längtar jag också. Efter en annan slags tillvaro, efter att få andra behov tillfredsställda och andra förmågor utmanade. Det är en balansgång. Mellan självförverkligande och barnförverkligande. Mellan att ge mig själv det jag behöver och ge A det han behöver.

 

Nu däremot är jag trött, och behöver sova. Inte skapa. Inte idag. Så. Godnatt.

Jag blir så velig. Nu har jag läst lite på Katta Kvacks blogg om ErgoBaby, en annan bärsele, och fast jag älskar Becon så börjar jag plötsligt ångra mig och tycker den här verkar bättre.

Det jag inte gillar med Becon är att den inte riktigt går från knäveck till knäveck på A - och gör den inte det nu så kommer det ju bara att bli värre! Den ska gå ut så långt för att barnet ska sitta i grodposition, dvs sittandes med benen brett isär och rumpan lägre än knäna (naturlig ställning för spädisar). Nu gör A det än så länge, men det känns som att jag kanske var lite sent ute med att köpa en sele - eller som att Becon inte riktigt täcker upp. Eller som att A har sjukt långa ben ^^

I alla fall, det hjälper ju inte att coola kändisar som Natalie Portman och Alyson Hannigan (detta verkade iofs va en filminspelning, men ändå) kör på ErgoBaby. Men! Becon är bra, A älskar den och jag med. När han blir lite större så kanske jag köper en toddlersele - Audhumble skrev om några olika nyligen - men fram tills dess får jag nog hålla i plånboken lite. Becon funkar ju toppen, så varför nojja? (duuuuh, det är mitt jobb att nojja jueee!)

 

 

 

Jag är helt kär i den. Gick runt och dammade med en lite smågnällig A på magen. Eller - rättare sagt, han var gnällig och grät när han var själv på golvet, men så upp i selen och så sa han inte ett pip (utom nån gång när jag satte mig ner och började kolla mailen - man ska stå och röra sig). Så jag gick runt och dammade lite och plockade undan, sen började han kännas väldigt slapp, så jag tänkte att jag skulle försöka få honom att somna. Lägger ner honom på sängen och får efter en massa bök och stök ut honom ur selen - och han sover redan!

Perfekt! Så jag kan söva honom i den! Urgött - det är betydligt lättare än att kånka runt på honom utan sele.