En ung kulturtant

Oh, yes, det är vi väl alla! Hugo Schwyzer på Jezebel har skrivit en artikel med råd från två australienska feministiska författare-aktivister, Clementine Ford och Nina Funnell. Det är bra formulerat och sätter fingret på så många kassa saker i vårt samhälle, som detta citat visar:

 

"Remind Girls They Have the Right to Want Sexual Attention From a Select Few.

When harassers are confronted on their behavior, they often offer the same classic defense: "she wouldn't dress that way if she didn't want attention." Of course young people want attention — often sexual attention. Very few (if any) want that attention indiscriminately from every post-pubescent male with a pulse. "We always behave as if it's a really selfish, dangerous and ultimately naïve way for girls to dress revealingly," Clementine Ford wrote in an email. "A young woman isn't allowed to dictate what attention she wants, because that's her making a judgment on the kind of men she deems good enough for her."

The virgin/slut dichotomy has long meant that a young woman is given two choices: have sex with no one, or give it up to everyone. One key way to fight slut-shaming is to reiterate that girls have the right to want to turn on whom they want to turn on – and still be treated with respect and care by those whom they don't. That's only an unreasonable expectation in a culture that expects very little from men."

 

Seriöst. Så sant.

 

 

Jag är inte helt säker på att det är möjligt för mig. Jag klarar inte riktigt att tänka bort kön totalt, däremot tror jag till viss del på kompensatorisk pedagogik/uppfostran. Eller, uppfostran tycker jag är ett rätt konstigt ord överhuvudtaget. Vi försöker att använda oss så lite av ordet "nej" som möjligt (ehh, går inte så bra just nu) och vi försöker att låta A göra sin egen grej så mycket som möjligt.

 

Men, i den ålder han är i nu så har han inte så mycket "en egen grej", faktiskt. Han härmar och imiterar, alltså är det relativt lätt att få honom att härma olika sorters beteenden genom att göra dem.

 

Ett exempel. A fick en gåvagn. Han körde glatt runt med den, ibland med saker i. Jag la i en nalle, och A slängde ut nallen på golvet. Jag la i nallen igen och A slängde ut den igen. Jag höll på att ge upp och tänkte att han var en typisk tuff hård pojkpojke som inte ville leka med mjuka grejer. Sen satte jag i nallen igen, och när A slängde ur den tog jag upp den och klappade den, och sa "åååh, stackars nallen, nallen ledsen". A tittade blankt på mig, men tog sen upp nallen och klappade den han med. Det här var någon gång i början på hösten, så han var typ 10-11 månader.

 

 

Lite emotionell utpressning kanske, men poängen är att det var väldigt lätt (tre försök) att få honom att uttrycka empati. Nu går han ofta runt och klappar och kramar sina gosedjur, ger dem nappen eller (det började vi på igår) matar dem med en sked. Det är för att vi har visat hur man gör. Jag tvingar honom aldrig (nästan) att göra något han inte vill, men jag försöker bredda hans aktiviteter och intressen, och hans sätt att uttrycka dem. Utmana honom, på ett sätt, visa fler sätt.

 

Vad gäller kön så vill jag lära A att prata, att kommunicera på olika sätt. Det gör jag dels genom att prata med honom men framförallt genom att försöka lyssna på honom och visa att jag respekterar det han uttrycker. Han får inte alltid som han vill, men han har rätt att känna som han vill. Jag tror att män ofta upplever att det är svårt för dem att uttrycka sina känslor, och att när de gör det så tas det inte alltid på allvar.

 

Jag vill att han ska visa empati och medkänsla, och att han ska vara mjuk och öppen för beröring så länge som möjligt. Det försöker jag åstadkomma genom att visa honom empati och medkänsla, och genom att kramas och gosa så mycket som möjligt. Ibland gosbrottas vi. Jag tänker ofta på ifall jag skulle ha brottats på samma sätt med en dotter, eller om jag då hade initierat en mjukare kontakt. Men det är kul att gosbrottas också. Skulle jag få en dotter nu skulle vi lätt göra det. Jag försöker också uttrycka mina känslor när jag känner dem, för att han ska vänja sig vid att se, respektera och så småningom respondera på andra människors känslor. Jag tror att män, som en fortsättning på första punkten sällan får lära sig att hantera andra människors känslor på ett empatiskt sätt.

Jag vill att han ska få älska vem han vill. Om vänner och bekanta säger något som utgår från att A kommer att bli heterosexuell lägger jag alltid till "...eller en man" eller liknande. Det är inte sant, det gör jag inte alls alltid, men jag skulle vilja. Jag ska försöka.

 

Det är några saker. Det här är alltså inget könsneutralt sätt att bemöta sitt barn, utan snarare ett kompensatoriskt. Jag tittar på världen runtomkring mig och försöker se vad som kommer att berövas A för att han är pojke, och sen försöker jag trycka lite extra på det för att han i alla fall hemifrån ska få med sig det. Jag berövar honom inget själv. Uttrycker han intresse för något får han (så länge det inte är farligt) leka med/undersöka det. Sen kanske jag försöker introducera saker som han inte själv har visat intresse för.

 

Jag har avslutat min C-uppsats. Den är inte publicerad än, men förhoppningsvis i början på nästa vecka (ska bara fixa logga och nån annan småsak). Sen kan man hitta den på Lunds Universitets databas för uppsatser genom att söka på mitt namn, eller genom att kontakta mig på [email protected] för att få den hemmailad ^^

 

Uppsatsen heter Vi har nog färre lesbiska på scen än det finns i verkligheten och handlar om lesbisk representation i svensk barn- och ungdomsscenkonst. Undersökningen är gjord genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med företrädare för några av de större barn- och ungdomsteatrarna i Sverige. Jag har fått bra feedback på uppsatsen och tycker själv att den är väl värd att läsa.

 

Det här innebär alltså att jag har en filosofie kandidat i Teaterns Teori och Praktik. Eller, jag har inte tagit ut den än. Men tekniskt sett. Det är rätt sjukt, men på ett kul sätt. Sjukt kul, alltså.