En ung kulturtant

ALEX: Bara… prata om nånting annat. Vad som helst.

ROBIN: Okej. Ehm… Har du tänkt på att om du ber nån rita en bläckfisk så ritar de en mun på huvudet, säkert 8 gånger av 10. Då vet man att de inte har någon koll. Bläckfiskar har munnen på undersidan, mellan armarna. De har en näbb, som en papegoja. Det visste jag när jag var 2 år, liksom. De har tre hjärtan också. Det är sant. Jag visste varför… men jag kommer inte riktigt ihåg. Jag var helt besatt av bläckfiskar när jag gick på dagis. Det gjorde det kanske inte lättare. Med dagis, alltså.

ALEX: Hurså?

ROBIN: Alla säger att man inte får slåss. De vuxna. Och sen kommer man till förskolan eller kanske skolan för vissa, och det är det enda killarna gör. Slåss. Knuffas. Springer runt och skriker och det är bara så de kan leka, liksom. Det var för sent för mig, fattade inte hur man gjorde sånt. Och tjejerna, de hade redan lärt sig leka familj och att de skulle vara söta och så. Jag fick vara med, men bara om jag var bebisen. Jag var ingen bebis. Jag var en forskare, expert på bläckfiskar och dinosaurier. 

Vem blir man då? Jag, menar jag. Vem blir jag då? Jag var ju kille men inte som dom. Den där knuffiga killen, det var ju inte jag. Vem blir jag då, när jag är på ett sätt och alla killar på ett sätt och alla tjejer på ett sätt. Eller, ja, det var så det kändes. 

Om de hade frågat hade jag kunnat lära dem allt om bläckfiskar. Men de frågade aldrig. Sprang bara vidare.