De vi borde vara
Litet utsnitt ur min pjäs De vi borde vara, som har premiär på Barbacka kulturhus 11/5 2017.
ALEX: Bara… prata om nånting annat. Vad som helst.
ROBIN: Okej. Ehm… Har du tänkt på att om du ber nån rita en bläckfisk så ritar de en mun på huvudet, säkert 8 gånger av 10. Då vet man att de inte har någon koll. Bläckfiskar har munnen på undersidan, mellan armarna. De har en näbb, som en papegoja. Det visste jag när jag var 2 år, liksom. De har tre hjärtan också. Det är sant. Jag visste varför… men jag kommer inte riktigt ihåg. Jag var helt besatt av bläckfiskar när jag gick på dagis. Det gjorde det kanske inte lättare. Med dagis, alltså.
ALEX: Hurså?
ROBIN: Alla säger att man inte får slåss. De vuxna. Och sen kommer man till förskolan eller kanske skolan för vissa, och det är det enda killarna gör. Slåss. Knuffas. Springer runt och skriker och det är bara så de kan leka, liksom. Det var för sent för mig, fattade inte hur man gjorde sånt. Och tjejerna, de hade redan lärt sig leka familj och att de skulle vara söta och så. Jag fick vara med, men bara om jag var bebisen. Jag var ingen bebis. Jag var en forskare, expert på bläckfiskar och dinosaurier.
Vem blir man då? Jag, menar jag. Vem blir jag då? Jag var ju kille men inte som dom. Den där knuffiga killen, det var ju inte jag. Vem blir jag då, när jag är på ett sätt och alla killar på ett sätt och alla tjejer på ett sätt. Eller, ja, det var så det kändes.
Om de hade frågat hade jag kunnat lära dem allt om bläckfiskar. Men de frågade aldrig. Sprang bara vidare.
Tusen projekt
Barnteater, provocerande sexualiteter, acting for beginners, monologworkshop, teater för föräldralediga, jobbsök och funderingar. Det är mycket nu. Men det är härligt!
Queerseminarium i Uppsala!
Ska presentera min uppsats på måndag, på Queerseminariet i Uppsala. Det är inte läskigt alls.
Uppsatsen!
Bättre sent än aldrig. Alltså, jag är så dålig på att blogga. Men här är min färdiga C-uppsats, publicerad och betygsatt och allt!
Kandidaten!
Jag har avslutat min C-uppsats. Den är inte publicerad än, men förhoppningsvis i början på nästa vecka (ska bara fixa logga och nån annan småsak). Sen kan man hitta den på Lunds Universitets databas för uppsatser genom att söka på mitt namn, eller genom att kontakta mig på [email protected] för att få den hemmailad ^^
Uppsatsen heter Vi har nog färre lesbiska på scen än det finns i verkligheten och handlar om lesbisk representation i svensk barn- och ungdomsscenkonst. Undersökningen är gjord genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med företrädare för några av de större barn- och ungdomsteatrarna i Sverige. Jag har fått bra feedback på uppsatsen och tycker själv att den är väl värd att läsa.
Det här innebär alltså att jag har en filosofie kandidat i Teaterns Teori och Praktik. Eller, jag har inte tagit ut den än. Men tekniskt sett. Det är rätt sjukt, men på ett kul sätt. Sjukt kul, alltså.
Plötsligt lossnar det
LIte i alla fall. Just nu är jag i Stockholm och intervjuar några av de coolaste teaterkvinnor jag vet, som sagt. 1 down, 1 to go. + en som inte blev av just nu. Jag vet inte om jag kommer ta med mig något annat än en beundran, men det gör inget. Det är i alla fall en ingång.
Efter första intervjun känner jag att jag har typ helt fel fokus på min uppsats - men det gör ingenting. Kommer jag fram till att diskursen måste föras på ett annat sätt så är det också en slutsats. Då vet jag bättre vad jag ska utgå från nästa gång.
Sen kommer jag att leda en kurs i skådespeleri för nybörjare + en fortsättningskurs i vår. På engelska. Det finns ett behov av att hitta egna ingångar i teatervärlden för de som inte talar (perfekt) svenska, och uppenbarligen också ett intresse av att testa teater på engelska för att kunna vända sig ut mot en engelsktalande omvärld som ung teaterintresserad. Eller äldre.
Info om kurserna hittar ni här (nybörjare) och här (uppföljning). Det finns inga begränsningar, och det kommer att bli en rolig och fet kurs tror jag. Det jag vill utforska i den här kursen är hur jag, när jag jobbar med amatörer, ändå kan pusha gränserna för vad scenkonst är och kan vara. Det ska bli intressant att hålla en lång kurs igen, det var länge sen jag var i ett så rent dramapedagogiskt arbete. Och det känns som ett bra sammanhang att vara i.
Så jag är pepp som bara den, och känner mig överlag plötsligt som en mycket lyckligare, modigare och starkare människa än jag varit på länge eller ever. Det vet jag att jag känt innan, och sen deppat ner igen, men skit samma. Överlag är jag inte så deppig, de glada stunderna överväger absolut de deppiga. Men i somras runt min födelsedag kände jag mig väldigt nere, bl.a. för någon slags åldersnoja. Nu känner jag mig bara glad och mogen. Haha. Jag är en mogen kvinna...!
Efter första intervjun känner jag att jag har typ helt fel fokus på min uppsats - men det gör ingenting. Kommer jag fram till att diskursen måste föras på ett annat sätt så är det också en slutsats. Då vet jag bättre vad jag ska utgå från nästa gång.
Sen kommer jag att leda en kurs i skådespeleri för nybörjare + en fortsättningskurs i vår. På engelska. Det finns ett behov av att hitta egna ingångar i teatervärlden för de som inte talar (perfekt) svenska, och uppenbarligen också ett intresse av att testa teater på engelska för att kunna vända sig ut mot en engelsktalande omvärld som ung teaterintresserad. Eller äldre.
Info om kurserna hittar ni här (nybörjare) och här (uppföljning). Det finns inga begränsningar, och det kommer att bli en rolig och fet kurs tror jag. Det jag vill utforska i den här kursen är hur jag, när jag jobbar med amatörer, ändå kan pusha gränserna för vad scenkonst är och kan vara. Det ska bli intressant att hålla en lång kurs igen, det var länge sen jag var i ett så rent dramapedagogiskt arbete. Och det känns som ett bra sammanhang att vara i.
Så jag är pepp som bara den, och känner mig överlag plötsligt som en mycket lyckligare, modigare och starkare människa än jag varit på länge eller ever. Det vet jag att jag känt innan, och sen deppat ner igen, men skit samma. Överlag är jag inte så deppig, de glada stunderna överväger absolut de deppiga. Men i somras runt min födelsedag kände jag mig väldigt nere, bl.a. för någon slags åldersnoja. Nu känner jag mig bara glad och mogen. Haha. Jag är en mogen kvinna...!
Comeback
Nu pluggar jag igen. I somras slutade jag blogga för att jag inte riktigt tyckte att jag hade något att skriva om. Nu har jag för mycket, så jag hinner inte.
Men.
I veckan har jag varit på Teater 23 och kollat på upprepet av Legenden om Sally Jones, i regi av Harald Leander (årets Thaliapristagare btw). Även om det blir en kortprocess på något sätt - alltså, det är få val som görs, mer putsning, och ensemble och crew förhåller sig hela tiden till den tidigare föreställningsperioden - "Hur gjorde vi då?" - så är det ändå väldigt intressant att få en inblick i föreställningens metod, så att säga. Vi har pratat mycket om metod på Teaterns Teori och Praktik.
Föreställningen är ett samarbete mellan Teater 23 och Memory Wax, så det är mycket dans och rörelse. Musiken, specialkomponerad musik av bandet Lur, påverkar föreställningen minst lika mycket som regi och koreografi, och att förhålla sig till allt detta måste ändå ha varit en utmaning för både regissör, koreograf och inte minst ensemblen som består av tre skådespelare, en dansare och en tekniker (som alltså både dansar och agerar på scen). Det är ett spännande koncept som också lyckas genomföras så himla bra! Jag kände mig medsvept på ett sätt jag inte upplevt på länge i en teatersalong. Kanske handlar det lite om att det är just barnteater - att fokus ligger på att engagera och underhålla snarare än att distansera och vara utmanande (som mycket annat jag sett på sista tiden - *host* Institutet *host*), kanske om rummet och arenaformen med skådespelare som dyker upp till höger och vänster i ett rasande tempo. Kanske budskapet om empati med de som är mindre, samtidigt som apornas rörelsemönster och beteenden framkallar extremt tydliga barnassociationer för mig (vilket alltså trycker på alla knappar - typisk morsa!). Kanske skådespelarnas plasticitet - ett trettiotal roller hyvlas snabbt, tydligt och förbaskat roligt av.
Kanske alltihop tillsammans. Det är en jävligt solid föreställning. Jag önskar att Ally var tillräckligt gammal för att få se den.
Jag ska försöka skriva en längre föreställningsanalys + lite metodanalys, så mycket jag nu kan göra det på det lilla jag sett. Kanske slänga iväg några frågor via mail till de medverkande eller så. Men det har varit kul att kolla, och jag är glad att jag fick se den efter att ha hört så mycket från Mario (eminent producent på 23an) mfl.
Fotografierna är Teater 23s pressbilder och tagna av Peter Westrup.
Mer info om föreställningen hittas på Teater 23s hemsida
Mer info om föreställningen hittas på Teater 23s hemsida
Tänk om
Jag hade det stora privilegiet att få se ett genomdrag av föreställningen Tänk om igår, som kommer att spelas på Mårten Pers Källa 23.e och 24.e juli. Det här är en föreställning som jag varmt rekommenderar, av hela mitt hjärta. En filosofisk berättelse om hur en människa kan beröra så många andras liv, en sång och dans-kavalkad av otroligt hög kvalité och en föreställning som är snygg, vältimad, berörande och full av livslust!
Dramarapporten
Det går långsamt med vår projektrapport på Pedagogiskt Drama kursen. Från att ha legat långt fram och blivit klara med projektet innan alla andra (innan vissa började) ligger vi nu nästan sist eftersom vår skrivtakt varit jävligt slö...
Men det som är intressant med vårt projekt, eller en av slutsatserna jag ser att vi kanske kommer att komma fram till, är skillnaden mellan att lära sig språk i skola (SFI tänker jag främst på) och genom drama. Dels handlar det om grupparbete - där skolor ofta fokar på konkurrens och prov har det här bara handlat om samarbete, att hjälpa varandra och skapa tillsammans. Det är inte heller så konstigt. Det andra är något som i alla fall inte jag tänkt på, och det är det oväntade som hela tiden inträffar i drama.
Du drar en penna lång som din arm ur en påse, och du ska berätta vad du använder den till i ditt yrke.
Du håller i en bild på en semla. Bredvid dig sitter någon med en bild på Fredrik Reinfeldt. Nu ska ni sätta ihop bilderna till en scen.
Det är oväntade saker du måste säga. Det räcker inte med "Jag heter" eller "jag bor". Jag tror det är bra, och jag tror att om man lär sig behärska det oväntade så levandegörs ens språk.
Men det som är intressant med vårt projekt, eller en av slutsatserna jag ser att vi kanske kommer att komma fram till, är skillnaden mellan att lära sig språk i skola (SFI tänker jag främst på) och genom drama. Dels handlar det om grupparbete - där skolor ofta fokar på konkurrens och prov har det här bara handlat om samarbete, att hjälpa varandra och skapa tillsammans. Det är inte heller så konstigt. Det andra är något som i alla fall inte jag tänkt på, och det är det oväntade som hela tiden inträffar i drama.
Du drar en penna lång som din arm ur en påse, och du ska berätta vad du använder den till i ditt yrke.
Du håller i en bild på en semla. Bredvid dig sitter någon med en bild på Fredrik Reinfeldt. Nu ska ni sätta ihop bilderna till en scen.
Det är oväntade saker du måste säga. Det räcker inte med "Jag heter" eller "jag bor". Jag tror det är bra, och jag tror att om man lär sig behärska det oväntade så levandegörs ens språk.
Självkännedom
I tisdags gjorde vi en övning på min pedagogiskdramakurs som kort sagt gick ut på att vi i grupp skulle diskutera ett problem, samtidigt som tre av gruppmedlemmarna ska frysa ut/mobba den fjärde, utan att den fjärde vet att det är syftet med övningen (vi blev utskickade och fick en annan, vilseledande uppgift).
Så, jag blev alltså mobbad i typ 10 minuter. Jag upptäckte ganska snabbt vad de gjorde, eftersom jag inte fick någon respons på något av det jag sa, och inte heller ögonkontakt med någon. När jag kommit på det så slutade jag direkt att försöka prata - även om det var en övning så kände jag att jag inte ville utsätta mig för att försöka argumentera för något med människor som inte ville behandla mig schysst.
Det finns några intressanta grejer med det här:
1. Det viktigaste jag själv kände var hur jag verkligen inte accepterade sättet jag blev behandlad på. Jag ville inte spela med i övningen. Ett tag funderade jag på att helt enkelt resa mig och gå, men det kändes överdrivet eftersom det ändå var en övning. Men om det hade hänt på riktigt så tror jag att jag hade gjort det - sagt ifrån/rest mig och gått om det inte funkade. Och det är något nytt - för en vecka sen skulle jag nog ha gissat på att jag skulle typ "suttit och tagit emot".
2. Det andra är hur ovan jag är vid att folk inte lyssnar på mig. Både att de bokstavligen talat inte lyssnar, avbryter osv. Men också att jag är van vid att det jag säger uppfattas som intelligent/intressant/whatever. Säger också att jag har en högre tanke om mig själv än vad jag tror.
3. Det sorgliga är att jag gjorde något liknande själv dagen efter, och att jag kan komma på flera sammanhang där jag kanske inte aktivt fryst ut folk, men i alla fall varit totalt passiv i att engagera människor i samtal när vi sitter i en grupp vid samma bord. Jag kom på mig själv efter ett litet tag, skämdes och försökte kommunicera lite mer med den ensamma personen, men det gick inte så bra. Too little too late, skulle jag tro.
Så. Två bra saker och en kass. Där ser man vad en kan få ut av pedagogiskt drama. Och kanske teater i allmänhet.
Så, jag blev alltså mobbad i typ 10 minuter. Jag upptäckte ganska snabbt vad de gjorde, eftersom jag inte fick någon respons på något av det jag sa, och inte heller ögonkontakt med någon. När jag kommit på det så slutade jag direkt att försöka prata - även om det var en övning så kände jag att jag inte ville utsätta mig för att försöka argumentera för något med människor som inte ville behandla mig schysst.
Det finns några intressanta grejer med det här:
1. Det viktigaste jag själv kände var hur jag verkligen inte accepterade sättet jag blev behandlad på. Jag ville inte spela med i övningen. Ett tag funderade jag på att helt enkelt resa mig och gå, men det kändes överdrivet eftersom det ändå var en övning. Men om det hade hänt på riktigt så tror jag att jag hade gjort det - sagt ifrån/rest mig och gått om det inte funkade. Och det är något nytt - för en vecka sen skulle jag nog ha gissat på att jag skulle typ "suttit och tagit emot".
2. Det andra är hur ovan jag är vid att folk inte lyssnar på mig. Både att de bokstavligen talat inte lyssnar, avbryter osv. Men också att jag är van vid att det jag säger uppfattas som intelligent/intressant/whatever. Säger också att jag har en högre tanke om mig själv än vad jag tror.
3. Det sorgliga är att jag gjorde något liknande själv dagen efter, och att jag kan komma på flera sammanhang där jag kanske inte aktivt fryst ut folk, men i alla fall varit totalt passiv i att engagera människor i samtal när vi sitter i en grupp vid samma bord. Jag kom på mig själv efter ett litet tag, skämdes och försökte kommunicera lite mer med den ensamma personen, men det gick inte så bra. Too little too late, skulle jag tro.
Så. Två bra saker och en kass. Där ser man vad en kan få ut av pedagogiskt drama. Och kanske teater i allmänhet.
Winner!
Vann två biljetter till Jo Stromgrens föreställning Den Hypnotiska Tapeten på Malmö Stadsteater på torsdag. Bara sådär liksom!
Sjukt glad, jag såg hans föreställning om kaffe för ett par år sen (så här tyckte jag om den) och har sällan haft så roligt när jag kollat på dans. En grymt rolig kombination av dans och teater, som var glasklar och abstrakt på samma gång. Underbart!
Så nu har jag såklart skyhöga förväntningar på torsdagens föreställning....
Sjukt glad, jag såg hans föreställning om kaffe för ett par år sen (så här tyckte jag om den) och har sällan haft så roligt när jag kollat på dans. En grymt rolig kombination av dans och teater, som var glasklar och abstrakt på samma gång. Underbart!
Så nu har jag såklart skyhöga förväntningar på torsdagens föreställning....
Arenashower
Läser en artikel i Sydsvenskan om hur Arenashower blir mer och mer populära - dvs att en komiker/artist uppträder i en hockeyarena eller liknande, vilket såklart är bra för arrangörerna eftersom de kan sälja typ en miiljard biljetter. Stora artister spelar ju redan för tusentals människor på sina turnéer, så varför skulle inte en komiker eller skådis kunna göra samma sak?
Jag får en sur smak i munnen. Det känns tråkigt. Jag har aldrig gått på så mycket standup, men det är ju mer än orden. Det är mimik, kroppspråk. Det är ögonkast, ryckningar i mungipan på exakt rätt ställe. Klart en kan lösa det med en tv-skärm. Men kul.
Det känns också som att det blir en mer utbredd mainstreamning av samhället, när "alla" går på Henrik Schyfferts show som kostar 500 spänn. Spelar han på en arena blir kanske mindre scener öppna för mindre artister, men vem ska gå på dem? Scenkonst är dyrt, och inom teatern håller det ju redan på att hända. En familj sparar ihop pengar, går allihopa på Cats, och sen sparar man till något nästa år. När allt är dyrt tar en det som är bekant, där du får något du känner igen, som du vet att du gillar. Du vågar inte chansa.
Det verkar som min poäng blir att det är för dyrt med scenkonst. Jag kör på det. Kultur ska vara gratis, eller så billigt att alla har råd. Så billigt att när du sitter och har tråkigt en vardagskväll så kan du bestämma dig för att dra till teatern. Varför? För att du skulle kunna få något unikt, något som väcker tankar eller får dig att förändras. Det får du inte när du ser Cats, och förmodligen inte heller när du ser Schyffert på Malmö Arena. Därför ska de också vara billiga/gratis, så att du kan få din lördagsfix av underhållning men ändå ha råd att pröva annat.
Hur vi ska ha råd? Det handlar om prioriteringar och värderingar. Vi skulle kunna bestämma oss för att kultur är viktigt, och handla därefter.
Jag får en sur smak i munnen. Det känns tråkigt. Jag har aldrig gått på så mycket standup, men det är ju mer än orden. Det är mimik, kroppspråk. Det är ögonkast, ryckningar i mungipan på exakt rätt ställe. Klart en kan lösa det med en tv-skärm. Men kul.
Det känns också som att det blir en mer utbredd mainstreamning av samhället, när "alla" går på Henrik Schyfferts show som kostar 500 spänn. Spelar han på en arena blir kanske mindre scener öppna för mindre artister, men vem ska gå på dem? Scenkonst är dyrt, och inom teatern håller det ju redan på att hända. En familj sparar ihop pengar, går allihopa på Cats, och sen sparar man till något nästa år. När allt är dyrt tar en det som är bekant, där du får något du känner igen, som du vet att du gillar. Du vågar inte chansa.
Det verkar som min poäng blir att det är för dyrt med scenkonst. Jag kör på det. Kultur ska vara gratis, eller så billigt att alla har råd. Så billigt att när du sitter och har tråkigt en vardagskväll så kan du bestämma dig för att dra till teatern. Varför? För att du skulle kunna få något unikt, något som väcker tankar eller får dig att förändras. Det får du inte när du ser Cats, och förmodligen inte heller när du ser Schyffert på Malmö Arena. Därför ska de också vara billiga/gratis, så att du kan få din lördagsfix av underhållning men ändå ha råd att pröva annat.
Hur vi ska ha råd? Det handlar om prioriteringar och värderingar. Vi skulle kunna bestämma oss för att kultur är viktigt, och handla därefter.
Hyllning
Aaah, ska bara blogga lite till!
Min största idol just nu är Suzanne Osten. Jag blir så glad av att hon finns, att hon gör sin grej och att hon är så jävla grym. Hon tillför något till teaterSverige som ingen annan gör - eller, jo, nu börjar det komma grejer, men hon startade något som behövdes.
Suzanne tar barnets perspektiv, oavsett om hon gör en pjäs för barn eller en för vuxna. Hennes regi är tokig, lekfull, allvarlig och djupt berörande. Bebisarnas oförmåga till kommunikation i Tröstar jag dig nu?, vilsenheten hos såväl barn som föräldrar i Uppfostrarna och De Ouppfostringsbara, tokiga 13-åriga drottningen i Edward II som gestaltades av en 70-årig skådespelerska och Tildas kaosartade inre värld i Konsultationen. Hon har - eller nej, hon skaffar sig en insikt i psyke och värld som går på djupet hos mig som publik. Säkert är hennes pjäser och filmer inte för alla. Men de är för mig.
Hon viker sig inte. Suzanne jobbar järnet och skapar en nisch som tillhör henne, för att hon tycker att det är viktigt.
Hade hon blivit mer känd om hon arbetat med teater "för vuxna"? Ja, förmodligen. Hade hon tjänat mer pengar, fått mer cred i så fall? Förmodligen. Nu är hon en institution i svensk teaterliv, men ändå kapas hennes bidrag plötsligt och UngaKlara hotas av nedläggning (nu verkar den stormen vara överblåst, tack och lov).
Jag hörde henne tala på Teaterbiennalen i Gävle förra året, och hon skapade en känsla av samhörighet och revolution i publiken. Jag vill hylla Suzanne Osten, och jag hoppas hoppas hoppas att jag får se många fler av hennes pjäser och kanske också ta med Ally på några stycken.
Den här bilden är härlig. Hon ser ut att vara mitt i ett trolleritrick.
Läs mer om Suzanne här, och se K-special dokumentären om henne här (fram t.om. 8.e april)
Min största idol just nu är Suzanne Osten. Jag blir så glad av att hon finns, att hon gör sin grej och att hon är så jävla grym. Hon tillför något till teaterSverige som ingen annan gör - eller, jo, nu börjar det komma grejer, men hon startade något som behövdes.
Suzanne tar barnets perspektiv, oavsett om hon gör en pjäs för barn eller en för vuxna. Hennes regi är tokig, lekfull, allvarlig och djupt berörande. Bebisarnas oförmåga till kommunikation i Tröstar jag dig nu?, vilsenheten hos såväl barn som föräldrar i Uppfostrarna och De Ouppfostringsbara, tokiga 13-åriga drottningen i Edward II som gestaltades av en 70-årig skådespelerska och Tildas kaosartade inre värld i Konsultationen. Hon har - eller nej, hon skaffar sig en insikt i psyke och värld som går på djupet hos mig som publik. Säkert är hennes pjäser och filmer inte för alla. Men de är för mig.
Hon viker sig inte. Suzanne jobbar järnet och skapar en nisch som tillhör henne, för att hon tycker att det är viktigt.
Hade hon blivit mer känd om hon arbetat med teater "för vuxna"? Ja, förmodligen. Hade hon tjänat mer pengar, fått mer cred i så fall? Förmodligen. Nu är hon en institution i svensk teaterliv, men ändå kapas hennes bidrag plötsligt och UngaKlara hotas av nedläggning (nu verkar den stormen vara överblåst, tack och lov).
Jag hörde henne tala på Teaterbiennalen i Gävle förra året, och hon skapade en känsla av samhörighet och revolution i publiken. Jag vill hylla Suzanne Osten, och jag hoppas hoppas hoppas att jag får se många fler av hennes pjäser och kanske också ta med Ally på några stycken.
Den här bilden är härlig. Hon ser ut att vara mitt i ett trolleritrick.
Läs mer om Suzanne här, och se K-special dokumentären om henne här (fram t.om. 8.e april)
Språkcafé
Vi har varit på IM.s (Individuell Människohjälp) språkcafé sammanlagt fyra gånger och haft dramapass. "Vi" är jag, Ammy, Freja och Titti, och projektet är en del av kursen Pedagogiskt Drama IV. Igår var vi där för sista gången och intervjuade en del av deltagarna + några av volontärerna som också medverkat under våra pass.
Det har varit väldigt roligt - över förväntan faktiskt. Det är bra ibland att bli medveten om sina fördomar - jag hade inte alls förväntat mig att det skulle gå så lätt att få deltagarna intresserade. Jag tänkte att de kanske skulle tycka det var barnsligt/tramsigt + en massa andra saker som jag främst grundade i det faktum att de inte var svenskar. I själva verket har det på många sätt varit roligare och lättare än att jobba med t.ex. en barngrupp.
Vi har blivit ombedda att fortsätta, och jag hoppas verkligen att jag skulle kunna komma dit någon mer gång och hålla ett pass. Av diverse anledningar har jag bara varit med på två av de fyra dramapassen, och lett övningar på ett av dem - och då fick jag bara hålla i hälften av mitt planerade material eftersom gruppen blev lite för stor och allt tog lite för lång tid...
Ja. Nu ska vi skriva en tio sidor lång projektrapport om det, och jag ser inte riktigt fram emot att sätta ihop ett dokument i en grupp på fyra. Men vi får jobba på och förhoppningsvis går det också smidigare än jag tänkt.
Det har varit väldigt roligt - över förväntan faktiskt. Det är bra ibland att bli medveten om sina fördomar - jag hade inte alls förväntat mig att det skulle gå så lätt att få deltagarna intresserade. Jag tänkte att de kanske skulle tycka det var barnsligt/tramsigt + en massa andra saker som jag främst grundade i det faktum att de inte var svenskar. I själva verket har det på många sätt varit roligare och lättare än att jobba med t.ex. en barngrupp.
Vi har blivit ombedda att fortsätta, och jag hoppas verkligen att jag skulle kunna komma dit någon mer gång och hålla ett pass. Av diverse anledningar har jag bara varit med på två av de fyra dramapassen, och lett övningar på ett av dem - och då fick jag bara hålla i hälften av mitt planerade material eftersom gruppen blev lite för stor och allt tog lite för lång tid...
Ja. Nu ska vi skriva en tio sidor lång projektrapport om det, och jag ser inte riktigt fram emot att sätta ihop ett dokument i en grupp på fyra. Men vi får jobba på och förhoppningsvis går det också smidigare än jag tänkt.
