Random Films
Jag och min sambo har startat ett nytt blogprojekt där vi ska se och recensera alla osedda filmer i vårt filmskåpet. 43 stycken just nu. De vi gillar får flytta in i skåpet igen, de vi inte gillar skänker vi bort.
Följ det projektet på 43randomfilms.blogspot.com
Filmhög i vardagsrum
#TBT
Nyårsafton - vi kör en barnfamiljstrerättersmiddag ikväll, avokadotoast, pasta carbonara och glass till efterrätt. Och jag och F har chips och champagne till efter att barnen har somnat.
Känns mysigt och helt okej. Orkar vi till 12-slaget väcker vi det stora barnet och skjuter några raketer. Orkar vi inte så gör det ingenting.
Vårt nya projekt tillsammans, F och jag, är att vi ska beta av alla filmer i vårt filmskåp som ligger och samlar damm. Hela 43 stycken är det, för vi hamstrar filmer som de hamstrar mat i The Walking Dead, verkar det som. Ingen filmrea kan gå oss förbi.
Så nu har vi lagt alla filmer i ett hörn av vardagsrummet och planerar att se och recensera hela högen innan sommaren. 43 random filmer, i olika kategorier och av olika notabilitet. Som vi har köpt för att vi någon gång velat se dem, eller för att det var en bra skådis med i, eller för att någon tipsat oss om dem. De som är bra får flytta in i skåpet igen. De vi inte gillar flyttar ut.
Så - throwbacken handlar egentligen om att jag letade bloggplattform och upptäckte att jag har gamla bloggar/hemsidor på fyra olika plattformer. En fick bara 12 inlägg, och det var spännande att läsa var jag befann mig 2009. En är min hemsida som just nu är gömd för att jag behöver uppdatera den massivt och inte riktigt hinner just nu. En var klassbloggen vi hade i TTP - nostalgi att läsa igenom en del av de inläggen, från 2010-2011. Och slutligen även Partisanteaterns hemsida som jag startade 2010.
Att städa mina digitala fotspår får stå på nästa års att-göra-lista, men jag måste ju spara ner allt. Ha det kvar. Det är som att hitta gamla dagböcker.
Känns mysigt och helt okej. Orkar vi till 12-slaget väcker vi det stora barnet och skjuter några raketer. Orkar vi inte så gör det ingenting.
Vårt nya projekt tillsammans, F och jag, är att vi ska beta av alla filmer i vårt filmskåp som ligger och samlar damm. Hela 43 stycken är det, för vi hamstrar filmer som de hamstrar mat i The Walking Dead, verkar det som. Ingen filmrea kan gå oss förbi.
Så nu har vi lagt alla filmer i ett hörn av vardagsrummet och planerar att se och recensera hela högen innan sommaren. 43 random filmer, i olika kategorier och av olika notabilitet. Som vi har köpt för att vi någon gång velat se dem, eller för att det var en bra skådis med i, eller för att någon tipsat oss om dem. De som är bra får flytta in i skåpet igen. De vi inte gillar flyttar ut.
Så - throwbacken handlar egentligen om att jag letade bloggplattform och upptäckte att jag har gamla bloggar/hemsidor på fyra olika plattformer. En fick bara 12 inlägg, och det var spännande att läsa var jag befann mig 2009. En är min hemsida som just nu är gömd för att jag behöver uppdatera den massivt och inte riktigt hinner just nu. En var klassbloggen vi hade i TTP - nostalgi att läsa igenom en del av de inläggen, från 2010-2011. Och slutligen även Partisanteaterns hemsida som jag startade 2010.
Att städa mina digitala fotspår får stå på nästa års att-göra-lista, men jag måste ju spara ner allt. Ha det kvar. Det är som att hitta gamla dagböcker.
Lite mera throwback i bildform. Jösses vad jag var snygg och cool på den bilden! Och jösses vilken liten gullunge jag hade. Nu har jag två....
Michael C Hall & Jennifer Carpenter
Vi har snart lyckats ta oss igenom tredje säsongen av Dexter. Första avsnittet såg vi någon gång 2008, och fast att det är en bra serie och att vi gillar premissen osv så har vi inte fångats av den. Därav denna otroligt långa tid - tre säsonger på 5 år, liksom.
Men, nu, i slutet av tredje så har de plötsligt plockat upp takten rejält! Vi ser ett om kvällen nu, fast vi är för trötta och vet att vi måste upp tidigt, fast vi har kurser och jobb och grejer - vi ser dem för att vi måste! Det är så spännande! Hur ska det gå?
Det är en bra serie, på så många sätt. Två av dem är viktigast, tror jag.
1. Skådespelarna. Alltså. ALLTSÅ - den här killen, va?
Och den här tjejen, va?
Så grymma.
2. Diversifieringen. För mig personligen spelar det här sjukt stor roll. Visst, de flesta mördarna är män & de flesta offren kvinnor, men alls inte exklusivt. Tvärtom, varje gång jag ser ett avsnitt blir jag så glad för den mångfald jag får se. Kvinnor är onda, goda, starka, svaga, roliga, sexuella och smart. Männen dito. Karaktärerna har olika etniciteter, social bakgrund, olika fördomar och attityd till olika saker. Moraliska frågor (mest om liv & död men även annat) diskuteras och problematiseras ständigt. Som mainstreamserie är det en av de mest normkritiska jag kan komma på. Ett mera queert perspektiv saknas iofs, i stort sett alla karaktärer är straighta, men annars täcker serien de flesta baser, tycker jag.
PORR
Nja, alltså så himla snuskigt blir det ju inte. Tyvärr. Inte sexigare än så här när Bond gayar loss.
Sen tänkte jag också på hur OTROLIGT mycket produktplacering det var i filmen, särskilt i början såg jag väldigt mycket bilmärken, klockor och datormärken. Också väldigt hett.
Och såklart - en blond cyberterrorist som hotar släppa hemlig information. Julian Assange nån? De fick till och med till det där med att inte ha särskilt stor respekt för kvinnors (eller någons) kroppar...
Mycket kan sägas. Men det var fart och fläkt i filmen. Jag hade kul.
Bond: med sex som strategi (SPOILERS)
Jag såg den nya Bondfilmen, Skyfall, igår, och jag blev glatt överraskad över en liten gayscen som författarna slängt in i det första mötet mellan Bond och Silva (the baddie). Javier Bardem spelar Silva med en odefinierbar kvalitet, men det finns definitivt många saker vi läser som homosexuella i hans uppenbarelse, från hans klädstil till hur han purses his lips (kommer inte ihåg vad det heter på svenska). Bardem själv pratar om ett spel, producenterna till filmen pratar om makt, och Daniel Craig säger om Silva att "he'll fuck anything". Oavsett vad Silva's läggning och vad hans motivation är så stöter han ganska uppenbart på Bond under deras första möte.
Bond sitter bunden vid en stol, och Silva knäpper upp hans skjorta och undersöker ett skottsår på hans axel. Sen fortsätter han att knäppa upp skjorta, stryker fingrarna över Bonds bröst, lägger händerna på hans lår, smeker dem och särar på dem, pratar om hur Bond "försöker minnas sin träning" och att "There's a first time for everything." Bond tittar tillbaka på honom, neither shaken or stirred, och säger med ett småleende "Who's to say it's my first time?"
Det är så roligt när en karaktär så oerhört straight som Bond queeras till, även om det mest verkar spelas som komiskt, och även om många tolkar det som att han bara håller masken i en hotfull situation och spelar Silvas eget maktspel. Oavsett så sitter Bond och insinuerar att han har haft sex med män och inte nödvändigtvis skulle banga att ha det igen. Och det stämmer med min läsning av Bonds karaktär - för Bond använder sex som strategi, vapen och kommunikation.
Jag är inte särskilt insatt i genren, och jag har inte läst någon av böckerna (en väldigt inressant analys av The Man With the Golden Gun hittade jag här.). Men i sina interaktioner med kvinnor använder Bond konstant sex som ett sätt att sätta sig själv i överläge, övertala en kvinna att komma över på hans sida. Han verkar ofta oförmögen att binda sig till en kvinna (undantaget Casino Royale och nån till tror jag), men blandar alltid ihop känslor och sex - han är sällan opåverkad när de kvinnor han har legat med (oftast) dödas*. Att ligga med någon är betydelsefullt för honom. Sen är han inte monogam, snarare skulle vi kanske kunna kalla honom relationsanarkist - alla hans relationer till kvinnor är lika betydelsefulla (eller betydelselösa). Sällan är en relation viktigare än någon annan.
Sen finns också en annan dimension med, nämligen att han använder sig av sex i sitt yrke, som strategi för att i slutändan skydda sitt land. Även om en läser Bond som totalt straight så tror jag att han inte skulle vara främmande för lite man-on-man action ifall det var vad som krävdes för att lyckas med ett uppdrag. I alla fall tror jag att Daniel Craigs Bond skulle vara öppen för det. Craig har själv sagt i en intervju att han tycker det kunde vara dags för en Bond Guy snart.
Som i vissa andra instanser (Barney i HIMYM eller Bulldogg i Frasier) vinner en superstraight sexfixerad manlig karaktär nästan något på att spelas av en homosexuell skådespelare, och överlag tillför queera blinkningar något till straighta karaktärer. Det måste finnas något dubbeltydigt, ambiguous i det för att det ska tilltala mig i alla fall.
Oavsett vad tolkningen av Skyfall blir så har filmmakarna skapat en osäkerhet hos Bond, och då också hos alla som identifierar sig med Bond. Är han 100% straight? Finns det rum för osäkerhet? Om han skulle ligga med en man för att typ tjäna England (close your eyes and think of England som Drottning Victoria (tror jag) uppmanade Englands kvinnor) - är han fortfarande straight då? Är det våra handlingar eller vårt begär som definierar oss? Ansluter en sig till det senare så skulle Bond kunna ligga med hur många hunkar som helst och ändå vara straight - men det är nog inte mainstreamläsningen.
Och till syvende og sist tänker jag på att jag verkligen gillade Silva - men också på hur mycket han liknade Moriarty i Sherlock-serien. Ska onda supergeniala asexuella gayskurkar bli trendigt nu? Jag vet inte om jag gillar det - med båda dessa exempel så ser vi dem bara ha en fysisk sexuell interaktion med kvinnor - det homosexuella antyds och insinueras men får aldrig ageras ut (fine för att Silva är sönderfrätt på insidan, en blir kanske inte så pigg på sex då). Gör om gör rätt - superbögskurkar ska också få ha ett sexliv.
*En av de saker jag verkligen ogillade med Skyfall var Séverìnes karaktär, som var en rädd, darrande ex-prostituerad som tog en chans med Bond (frågan är, var det också planerat av Silva?), hade en ångande duschsexscen med honom och sen prompt mördades för att Bonds pistolskills inte är vad de har varit. Jag gillade dels inte hela prostitutionsgrejen - det känns så gammalt att alla tjejer alltid ska vara (ex)horor. Men framförallt kändes det som att hennes död inte fick någon uppföljning öht - framförallt eftersom den faktiskt var Bonds fel i högre grad än vanligt.
Varför Buffy är bäst. 6. Eller?
Fast sen läste jag lite i den här artikeln, där det bland annat står att varje gång Buffy har sex med någon så slutar det i massa angst eller fallerade relationer. Och det är lite bullshit, för hennes relation med Riley går visserligen i kras, men först efter typ nästan ett år, och det har ingenting att göra med deras sexliv. De andra killarna hon hookar upp med under seriens gång stämmer det bättre in på däremot. Och då kan en ju undra vad det är för sexualmoral som rår egentligen.
Varför Buffy är bäst. 6
Bristen på sexualmoral. Jorå, det finns lite. Och kärlek och sex kopplas ihop rätt mycket - men även de karaktärer som tydligt uttrycker att de tycker att det är fel att ligga med någon de inte är kära i, förmedlar samtidigt att detta är en personlig ståndpunkt, inte något hela serien ställer sig bakom. Tycker jag.
Sen så förmedlas iofs ett annat budskap av att de flesta relationer i serien är långvariga och stabila, och att det inte är så många one-night-stands som fladdrar runt. Men i alla fall.
Varför Buffy är bäst. 5. Eller?
Jag ser ju om alla Buffy-avsnitt nu under sommaren, och det här med Spike, som jag redan i ett par inlägg hävdat är en grym karaktär och den jag helst vill se med Buffy, slår mig plötsligt som rätt obehagligt.
Seriens förutsättning är ju att det finns vampyrer (och andra monster) och att dessa vampyrer är människor som dött + fått sin själ stulen (i brist på bättre ord), och därför nu är själlösa monster som måste dricka blod för att överleva. Och som med nöje mördar, skadar och är allmänt onda i processen.
Spike är the baddest of the baddest, enligt honom själv. Han har gjort massvis med hemska saker och målas upp som en rätt vidrig person. Men under säsong fem (och fyra) genomgår han förändringar och, ja, får nya prioriteringar och motiv till sina handlingar. Och det är ju bra. I slutet på femte säsongen framstår han som en rätt hygglig kille. Men det är en lång bit i mitten som jag hade... glömt bort, mer eller mindre. En oerhört obehaglig del där han beter sig som en stalker och visar otroligt misogyna tendenser.
(alltså, jag går inte in på detaljer för jag vill inte spoila serien)
Jag såg de här avsnitten för första gången för tre somrar sen, så jag var alltså 22 och skulle säga att jag var rätt medveten. Då såg jag det som att han var en komisk karaktär. Det var liksom lite roligt, allting. Och jag försöker komma underfund med om det är så att det var jag som inte såg hur sjukt obehaglig han var, eller om serien målade upp det som att det inte var så allvarligt. Nu tycker jag inte att det finns något förskönande ljus, men till vilken grad beror det på mig?
I alla fall - det är en världs skillnad mellan hur Spike framställs i Buffy, där alla större karaktärer konstant pekar ut för honom hur obehaglig han är och hur fel han gör, och hur Edward framställs i Twilight. "Å, han tittar på mig när jag sover! Wow, så kär han måste vara i mig!"
Men det gör mig olustig när jag ser Spike nu, köra sin pushiga bad-boy rutin och bete sig som att han har rätt till kvinnors intresse/kroppar/kärlek. För som jag minns det såg jag det faktiskt som komiskt eller t.om. lite sexigt när jag såg den här serien första gången. Yuck!
Får en inte ens ha sina tv-badboys i fred? Suck. Men jag är glad att jag ser det nu, och att det definitivt inte är ett beteende som attraherar mig.
Newsflash, Spike - no means no!
(Däremot är jag fortfarande en sucker för redemption - vad är möjligt att förlåta? kan en glömma vidriga saker som finns i någons förflutna? hur mycket måste en person bevisa att hen har ändrat sig, och har hen rätt till acceptans, förlåtelse och frid OM hen faktiskt har ändrat sig? I det här fallet är Spikes förändringar jävligt spännande att följa.)
Varför Buffy är bäst. 4
Buffy har fått väldigt blandat mottagande från feministiskt håll. En del älskar serien, andra tycker den misslyckas i sin feministiska ambition. På ytan borde det ju vara glasklart - en stark kvinna som kämpar för att göra det som är rätt, rädda världen, En kvinna som inte är rädd för mörkret, som tar natten tillbaka, som sparkar (manlig)(demon)rumpa på löpande band och alltid med en klyftig ordvits i bakfickan.
Kritiken mot Buffy kommer sig, enligt de artiklar, uppsatser och krönikor jag har läst, dels av att hon är en övernaturligt stark kvinna - alltså, att för att kunna bli så independent och empowered så måste en kvinna ha superkrafter. En vanlig kvinna kan inte hitta den styrkan. I call bullshit, dels för att det ÄR en superhjälte/fantasy-tvserie. Vadå, Batman då, liksom? Tvärtom, det serien gör är ju just att ta problem som (mest) kvinnor råkar ut för under sin tonårstid (utanförskap, mobbing, sexuella trakasserier) och göra om problemen till övernaturliga problem. Då måste de ju också lösas på ett övernaturligt sätt. Dessutom används inte Buffys styrka för att lösa absolut alla problem - i en tragikomisk scen i 4.e säsongen fantiserar hon om en kille hon gillar som inte gillar henne tillbaks. I fantasin räddar hon honom från vampyrer, vilket leder till att han inser hur dum han har varit och ber om ursäkt (och ger henne glass. Och blommor. Iförd öppen skjorta).
Styrka är inte bara fysisk, och fysisk styrka löser långt ifrån alla problem.
En annan kritik jag stötte på nyligen är att Buffy genom att Buffy har superkrafter legitimiserar våld mot kvinnor genom att visa Buffy bli attackerad, slagen och skadad i varje avsnitt av serien, samtidigt som hon skämtar och ser snygg ut i välstajlat hår och smink. Att vi inte behöver bry oss om Buffy då eftersom hon är så stark och tuff. Men alltså, I call bullshit! Så då kan vi aldrig ha en film eller serie med en kvinna som slåss? Eller får kvinnor bara slåss med andra kvinnor? Kan vi inte ens föreställa oss en kvinna som slåss med män utan att tycka synd om henne och tycka att hon är skadad? (jag skulle väl i och för sig vilja hävda att slåss en mycket så är en skadad, oavsett kön, men det är inte poängen just här och nu, utan att det skulle vara värre att Buffy slåss än, återigen, Batman). Dessutom visar serien ofta hur Buffy hamnar i situationer där vi förväntas tycka synd om henne för det fysiska våld hon möter - men poängen är att hon (med några väldigt få undantag) aldrig blir ett offer. För visst, hon är rätt skadad. Har många issues hon samlat på sig under seriens gång. Hon blir utsatt för mycket och ofta tycker jag som tittare jääävligt synd om henne. Men är hon ett offer? Jo, ja, men ändå nej (det beror på vad en lägger in i ordet offer - en helt annan diskussion). Buffy kämpar på. Buffy lägger sig inte ner och ger upp. Buffy gör det hon gör för att hon tror på att det är rätt, inte för att hon måste eller för att hon inte kan sluta (även om det också är teman i serien). Hon gör det inte själv. Hon är inte ensam, men hon är heller inte en del av ett par (under 7 säsonger har hon 1 långvarit förhållande, som är öppet och definierat). Nej, de personer Buffy behöver för att orka fortsätta kämpa är inte hunk #1, utan sina vänner.
Och i slutändan handlar serien om det. Om att kämpa, att inte ge upp, att göra det en tror är rätt - och att älska. Inte nödvändigtvis en partner, även om alla karaktärerna i serien går igenom olika förhållanden. Men den kärlek som är störst, den kärlek som räddar världen om och om igen, det är kärleken mellan vänner, mellan Willow, Xander och Buffy.
Varför Buffy är bäst. 3
This guy.
For real. Spike är den roligaste karaktären ever. Och den snyggaste. Jag är väldigt lycklig över att min bad boy obsession bara funkar i fiktionen, men Spike är en ultimat bad boy. Ett totalt svin som med jämna mellanrum flashar lite medmänsklighet eller sårbarhet så att en tror att en kan "förändra" honom.
Sexigt. På skärmen. Inte lika sexigt i verkligheten.
Varför Buffy är bäst. 2
Fortsättning på min följetong. Jag är inne på säsong 4 av Buffy nu och har också börjat kolla på Angel (som löper parallellt med en del avsnitt som överlappar varandra). Angel är rätt trist, tycker jag, får se om jag pallar kolla på det. Det känns lite som att jag borde, för att få vara en riktig Whedon-nörd.
Anyway, back to the issue.
Buffy behandlar, precis som alla andra vampyrberättelser, frågor som identitet, utanförskap, alienation och isolering. Men här handlar det inte om att visa på utanförskapet genom att följa ett gäng otroligt priviligerade, rika, vita vampyrer med högprofiljobb som glittrar i solen (Hrrm, looking at you, Twilight!). Utanförskapet handlar inte alls om vampyrerna, som med två undantag framställs monster i varierande läskighetsgrad. Istället är det de människor som vi får följa som tacklar olika sorters utanförskap och osäkerhet. I S04E04, Fear itself, manifesterar sig huvudkaraktärernas rädslor i säsongens Halloweenavsnitt. Och alla har de rädslor och osäkerheter, saker som de normalt döljer för varandra. Inte ens Buffy, the Vampire Slayer herself, är lika stark och självsäker i sitt privatliv som hon är i sitt jobb (alltså slayandet).
Jag gillar att de här karaktärerna hela tiden utforskars och fördjupas genom seriens gång, och att de aldrig växer ifrån sina svagheter - för ärligt talat, vem gör egentligen det?
Säsong 3.s Scooby Gang
Varför Buffy är bäst. 1.
Jag tror jag ska starta en liten följetong här, med varför Buffy the Vampire Slayer är bästa serien.
Första anledningen är helt enkelt seriens hela premiss. Liten, blond flicka går ensam på mörk gata. Hon hör ljud, fotsteg, något som slamrar bakom sig. Stannar, lyssnar, flämtar till. "Is anyone there?" frågar hon, med ljus röst. Ingen svarar. Hon fortsätter gå. Ljuden fortsätter följa henne. Hon snabbar på stegen, svänger av från gatan, in i en mörk gränd. Återvändsgränd. Hon stannar. Vänder sig om och ser någon komma mot henne ur mörkret. När denne någon visar sig vara en vampyr...
... så sparkar hon helt sonika skiten ur honom och pålar honom genom hjärtat, avslutar det hela med en vits och traskar glatt vidare på jakt efter fler vampyrer.
Det är inte så originellt längre. Det kanske inte ens var det 96. Men det är fan så underhållande, för våra förväntningar på vad det är som ska hända är fortfarande så starka.
En torsdag
Det är så jäkla vackert väder ute idag. Har suttit inne och kollat på ett par Buffy-avsnitt - men jag har en ursäkt, för jag har en sovande liten baby i knäet!
Lite svårt är det, speciellt på kvällarna, när det hade varit så skönt att bara gå ner och sätta sig på gräset på gården och njuta i solen. Det går ju verkligen inte när han har somnat.
Men - det är lite skönt att behöva hålla sig inne de varmaste timmarna faktiskt. Jag har aldrig varit mycket för strandliv, solande och sånt. Seneftermiddagssolen räcker gott för mig, så slipper både jag och A bli brända.
Apropå Buffy så vill jag snart sammanfatta lite, skriva nån recension eller liknande - alltså inte en recension, har ju sett dem innan, men jag ser så mycket mer i dem nu. Det finns så många teman, så många små detaljer som gör mig lycklig. Sen finns det ju också vidrigt kassa CGI-monster, halvkasst skådespeleri (nah, it gets better) och horribla 90-tals kläder. Men åh, det ÄR bra! Och vansinnigt beroendeframkallande.
Får se när jag har tid. Kanske senare i sommar när jag blir själver om kvällarna (snyft snyft selfpity snyft).
Also - SHIPPING!!
Also also - om man vill se om alla Buffyavsnitt för att man är en total nörd (som jag) så rekommenderar jag Mark Watches - en sida med en kille som kollar på tv-serier och recenserar varje avsnitt. Han är nu inne på säsong 5 eller möjligen början på 6 av Buffy, och har aldrig sett det innan - hans reaktioner är roliga och inläggen relaterar avsnitten både till samhällsföreteelser och Marks eget liv på ett både underhållande, insiktsfullt och ibland rörande sätt.
And that's it for this Thursday. Signing out.
Bridesmaids
Såg vi igår. Den var inte särskilt bra. Synd, hade verkligen potential, och en hel del roliga scener. Skådespeleriet var bra, men filmen behövde tajtas som fan. Och motivationen - alla betedde sig som småungar, men utan tillräckligt med motivation.
Men, bitar av den var roliga. Vi lyxade och hyrde film igår, 3 i en vecka. Så vi har The Help och Tinker, Tailor, Soldier, Spy kvar att se under veckan som går. Det finns massor av filmer ute nu som jag vill se, så vi kanske ska komma in i att hyra lite mer. Det är roligare än att bara sitta och kolla på Simpsons på kvällarna.
Det blir mycket tv nu. Det är svårt att komma ifrån. Vi är så jäkla trötta båda två, och det är liksom lite mindnumbing, avslappnande att bara kolla på en dålig serie eller nåt. Ofta är vi rätt bra på att kolla på bra serier dock. Sherlock (den moderna med Benedict Cumberbacth & Martin Freeman) var ju asbra, och vi är inne på sista säsongen av Frasiser som jag mot förmodan gillade. Jag kollade på Fringe och Dollhouse i början, när jag satt några timmar om dagen och matade Ally. Nu käkar han oftast på en 20-25 minuter, så antingen läser jag eller kollar något på datorn istället.
Eller som nu på senaste tiden, pratar och busar med honom. Det där har jag lite dåligt samvete över - tydligen så är det inte bra att göra något annat när en ammar - fokus ska ligga på barnet, och det är väl egentligen inte så konstigt. Men, det funkar ju inte riktigt. Nu funkar det mer, och om han ligger på amningskudden somnar han lätt, så nu pratar jag ofta för att få honom att hålla sig vaken om jag inte vill att han ska somna. Men det är inte förrän nu han tittar tillbaka på mig. Tänker jag. Eller gjorde han det i början, men jag har bara förträngt det?
I alla fall, i början kunde jag sitta och amma 40-60 minuter i stöten. Det funkar inte att bara hålla koncentration på honom då. Jag hade blivit knäpp. Så. Det är som det är, men det är mysigt nu när han tittar tillbaks och släpper bröstet och ler ibland.
Back to tvn. Outnumbered har vi också kollat på, en hysteriskt rolig serie om en brittisk familj. Speciellt de tidigare säsonger är så. jäkla. bra., med de bästa barnskådisarna ever.
Men, bitar av den var roliga. Vi lyxade och hyrde film igår, 3 i en vecka. Så vi har The Help och Tinker, Tailor, Soldier, Spy kvar att se under veckan som går. Det finns massor av filmer ute nu som jag vill se, så vi kanske ska komma in i att hyra lite mer. Det är roligare än att bara sitta och kolla på Simpsons på kvällarna.
Det blir mycket tv nu. Det är svårt att komma ifrån. Vi är så jäkla trötta båda två, och det är liksom lite mindnumbing, avslappnande att bara kolla på en dålig serie eller nåt. Ofta är vi rätt bra på att kolla på bra serier dock. Sherlock (den moderna med Benedict Cumberbacth & Martin Freeman) var ju asbra, och vi är inne på sista säsongen av Frasiser som jag mot förmodan gillade. Jag kollade på Fringe och Dollhouse i början, när jag satt några timmar om dagen och matade Ally. Nu käkar han oftast på en 20-25 minuter, så antingen läser jag eller kollar något på datorn istället.
Eller som nu på senaste tiden, pratar och busar med honom. Det där har jag lite dåligt samvete över - tydligen så är det inte bra att göra något annat när en ammar - fokus ska ligga på barnet, och det är väl egentligen inte så konstigt. Men, det funkar ju inte riktigt. Nu funkar det mer, och om han ligger på amningskudden somnar han lätt, så nu pratar jag ofta för att få honom att hålla sig vaken om jag inte vill att han ska somna. Men det är inte förrän nu han tittar tillbaka på mig. Tänker jag. Eller gjorde han det i början, men jag har bara förträngt det?
I alla fall, i början kunde jag sitta och amma 40-60 minuter i stöten. Det funkar inte att bara hålla koncentration på honom då. Jag hade blivit knäpp. Så. Det är som det är, men det är mysigt nu när han tittar tillbaks och släpper bröstet och ler ibland.
Back to tvn. Outnumbered har vi också kollat på, en hysteriskt rolig serie om en brittisk familj. Speciellt de tidigare säsonger är så. jäkla. bra., med de bästa barnskådisarna ever.
Vi såg sista avsnittet av Outnumbered för att fira när vi varit tillsammans 4 år och 6 månader. Snacka om indulgence.
Lite mindre tv har det blivit, eftersom vi äter tillsammans med Ally nu. Innan fick vi äta efter att han lagt sig, och då blev det oftast framför tvn. Nu får han gröt samtidigt som vi äter kvällsmat, så att vi äter tillsammans som en riktigt familj (wooooo). Det är roligt, även om det är lite svårare för oss att äta så märks det ändå att han typ gillar det - när vi bara matar honom blir han arg och vill ha mat HEEELA tiden, men när vi också äter så väntar han liksom på sin tur. Känns lite som att han förstår att han är en del av ett sammanhang. Eller nåt. Jag övertolkar säkert hans tankar och känslor rejält.
Nu ligger han och Fraser och sover i sovrummet. Vi fick dela på morgonen... Jag hade Ally mellan 4.45-6.20, Fraser fram till 8.20, och sen kom de in i sovrummet igen, jag ammade Ally till sömns (det ska en tydligen inte heller göra egentligen...) och Fraser ville ta igen lite sömn han med. Lite skönt på ett sätt att vara uppe själv. Fast det känns som att jag borde typ städa och diska :/
Lite mindre tv har det blivit, eftersom vi äter tillsammans med Ally nu. Innan fick vi äta efter att han lagt sig, och då blev det oftast framför tvn. Nu får han gröt samtidigt som vi äter kvällsmat, så att vi äter tillsammans som en riktigt familj (wooooo). Det är roligt, även om det är lite svårare för oss att äta så märks det ändå att han typ gillar det - när vi bara matar honom blir han arg och vill ha mat HEEELA tiden, men när vi också äter så väntar han liksom på sin tur. Känns lite som att han förstår att han är en del av ett sammanhang. Eller nåt. Jag övertolkar säkert hans tankar och känslor rejält.
Nu ligger han och Fraser och sover i sovrummet. Vi fick dela på morgonen... Jag hade Ally mellan 4.45-6.20, Fraser fram till 8.20, och sen kom de in i sovrummet igen, jag ammade Ally till sömns (det ska en tydligen inte heller göra egentligen...) och Fraser ville ta igen lite sömn han med. Lite skönt på ett sätt att vara uppe själv. Fast det känns som att jag borde typ städa och diska :/
Rädda Fröken Julie
Det här inlägget är förmodligen rätt intetsägande om en inte ser dokumentären. Det är inspirerat av Gerillakritik, dvs att skriva ner sina tankar kring ett verk direkt, i ett flöde, typ utan redigering - eller inte utan redigering men utan att sitta hemma och leta referenser, formulera sig snyggt osv.
Jag visste inte riktigt vad det var jag kollade på i början, så lite mer info finns i slutet. Jag använder rollkaraktärernas namn genomgående också, av typ samma anledning (för att jag var osäker på deras namn) men jag tycker också att det passar projektet och deras förvirring kring sina jag och sina roller.
Kollar på K-Special, Rädda Fröken Julie. Gillar ju inte Strindberg så mkt, men det här är ett intressant experiment, att försöka jobba med en pjäs och se hur en kan förändra slutet. Kan Julie undkomma självmordet?
Julie har problem för att hon inte är tillräckligt gay. Skådespelerskan, alltså. Alla rollerna spelas av kvinnor.
Första testet är att jobba med sadomasochism, och det är en jävligt annorlunda upplevelse att se en dominatrix (Baronessan) regissera Jean och Julie. Det verkar svårt att vända maktbalansen, få Julie att vara dominant och Jean att vara undergiven, men mycket för att skådespelarna har svårt att göra det. Skådespelaren som spelar Jean vill inte alls vara undergiven, och ser sig själv i positionen som tjänare, inte som man i ett patriarkalt samhälle.
Det märks att de vet hur de ska spela scenen "som vanligt".
Andra testet: Psykoanalas. Verkar som om Julie kommer dö... :/ Men - psykoterapeuten tar in Kristin i dramat också (skådespelaren blir glad att någon uppmärksammar henne - menar att Strindberg gjort henne till ett femte hjul). Haha, Kristin är trött på modersrollen! Om Kristin vore mer än en stock character hade hon räddat Julie, menar psykologen.
Kristin läser upp ett manifest om varför hon är viktig i pjäsen. Awesome! She apprieciates her independence! Jean har en early midlife crisis. Det här är awesome, jag älskar Kristin!
Nu pratar de om ifall Strindberg har en liten snopp eller inte.
Fidelity. Monogami. Otrohet. Har de haft sex eller inte? Kristin sätter ner foten. Jean förnekar allt. Vill inte ha varit otrogen mot Kristin? Icke-äktenskapliga gräl. Svarta kläder. Väldigt skådisaktigt.
Sista testet: Dokusåpa. Biktstolen med bilar som kör förbi i bakgrunden. Julie är utmattad. Måste komma över sitt självförakt. Solglasögon och spetsklänning.
Skådespelaren som spelar Julie har ett trassligt förhållande med någon som hon pratar med i telefon. Hon är inte skyldig hen någonting.
Nu ska de intervjuas. Julie vill inte vara bara Julie.
Lustigt att det känns som att Julie blir asjobbig. Jag tror att det beror på rollen faktiskt. Och naturligtvis på filmskaparens klippning. Men alltså, det är jobbigt att vara den där neurotiska, tror jag, utsatta. Nu verkar regissören bli ledsen, känner sig påhoppad och huggen av Julie. De verkar känna varandra sen innan. Regissören/konstnären/filmskaparen tycker att hon kompromissar hela tiden för att göra Julie nöjd - nu säger de att Julie ska vara diva. Det känns som ett rollspel för Julie. Typecasting, men de får inte överdriva sig själva.
De verkar ha ett bra samtal i alla fall. Prestationskrav. Nu blir det lite love-bombing. De andra skådespelarna har inte förstått någonting av samtalet, som utspelats på svenska. Ingen av skådespelarna trivs med processen riktigt. Gränsen mellan skådespelare och roll verkar ha blivit tunn, de känner sig manipulerade och provocerade.
Genrepsdagen. Yoga. Meditation. Kanske ett schysst sätt att närma sig en föreställning?
- Missar lite, måste trösta Ally.
Nu spelar de lite, genrepar antar jag. Känns väldigt klassiskt Strindberg. Väldigt klassiskt skådespeleri, sätt att leverera texten.
Men fint att de sätter sig bredvid varandra. Nu pratar de som normala människor med varandra istället. Schysst. Jean verkar intresserad, vilja hjälpa. Var i pjäsen är de? Har de legat än?
Kristin kommer in för tidigt.
De letar kostym. Jean provar stövlar. Blev kostymbyxor och vit t-shirt. Skådespelarens personliga smak spelar ingen roll. Kristin sitter på bordet. De skrattar åt Julie som vill ha klackar. De andra ska vara barfota.
Midsommarstångens koppling till kristendom och snoppar. De är nöjda med sitt verk.
Jean och Kristin är ett par på riktigt. Det var kärlek vid första ögonkastet. Gullig historia. "Hey, what's your name?" Julie bråkar med exet igen. Jag vet inte var i världen de är? Klockan är fem i Sverige. USA? Kan inte placera de andra skådisarnas accenter, men jag suger på det. Julie ber om ursäkt för att det blev som det blev.
Premiär. Kristin har vuxit som person. Projektet hade inte fungerat utan henne. Julie var missnöjd med castingen innan, men är nu jättenöjd. Har lärt sig saker om sig själv som hon inte visste innan - men hon vet det inte nu heller... Jean är förvirrad, har tappat koncepterna. Hon vet inte vem hon är. Känner att hon fastnat. Feminism är att Kristin kan säga nej till Jean. Skådespelaren hatar sin rollfigur. Jean är en skitstövel. Men han behöver också räddas.
Alltså, vi kommer ju inte se slutresultatet, och även om jag tycker det är ett väldigt intressant experiment, så tror jag att det blir same old same old. Det känns som att det inte går - att göra något annat? Eller? Hur räddar en Fröken Julie, när alla vet att hon ska dö?
Nej, som jag trodde, det slutar med att de går upp på scenen och applåderna från publiken (jävligt entusiastiska) hälsar dem.
Här finns en intervju med Fia-Stina Sandlund och Alexandra Dahlström i DN förra året, om projektet. Jag tycker inte riktigt att Sandlund lever upp till det hon vill förmedla. Faktiskt.
Julie: Alexandra Dahlström
Jean: Lea Robinson
Kristin: Elizabeth Whitney
Idé/regi: Fia-Stina Sandlund
Jag visste inte riktigt vad det var jag kollade på i början, så lite mer info finns i slutet. Jag använder rollkaraktärernas namn genomgående också, av typ samma anledning (för att jag var osäker på deras namn) men jag tycker också att det passar projektet och deras förvirring kring sina jag och sina roller.
Kollar på K-Special, Rädda Fröken Julie. Gillar ju inte Strindberg så mkt, men det här är ett intressant experiment, att försöka jobba med en pjäs och se hur en kan förändra slutet. Kan Julie undkomma självmordet?
Julie har problem för att hon inte är tillräckligt gay. Skådespelerskan, alltså. Alla rollerna spelas av kvinnor.
Första testet är att jobba med sadomasochism, och det är en jävligt annorlunda upplevelse att se en dominatrix (Baronessan) regissera Jean och Julie. Det verkar svårt att vända maktbalansen, få Julie att vara dominant och Jean att vara undergiven, men mycket för att skådespelarna har svårt att göra det. Skådespelaren som spelar Jean vill inte alls vara undergiven, och ser sig själv i positionen som tjänare, inte som man i ett patriarkalt samhälle.
Det märks att de vet hur de ska spela scenen "som vanligt".
Andra testet: Psykoanalas. Verkar som om Julie kommer dö... :/ Men - psykoterapeuten tar in Kristin i dramat också (skådespelaren blir glad att någon uppmärksammar henne - menar att Strindberg gjort henne till ett femte hjul). Haha, Kristin är trött på modersrollen! Om Kristin vore mer än en stock character hade hon räddat Julie, menar psykologen.
Kristin läser upp ett manifest om varför hon är viktig i pjäsen. Awesome! She apprieciates her independence! Jean har en early midlife crisis. Det här är awesome, jag älskar Kristin!
Nu pratar de om ifall Strindberg har en liten snopp eller inte.
Fidelity. Monogami. Otrohet. Har de haft sex eller inte? Kristin sätter ner foten. Jean förnekar allt. Vill inte ha varit otrogen mot Kristin? Icke-äktenskapliga gräl. Svarta kläder. Väldigt skådisaktigt.
Sista testet: Dokusåpa. Biktstolen med bilar som kör förbi i bakgrunden. Julie är utmattad. Måste komma över sitt självförakt. Solglasögon och spetsklänning.
Skådespelaren som spelar Julie har ett trassligt förhållande med någon som hon pratar med i telefon. Hon är inte skyldig hen någonting.
Nu ska de intervjuas. Julie vill inte vara bara Julie.
Lustigt att det känns som att Julie blir asjobbig. Jag tror att det beror på rollen faktiskt. Och naturligtvis på filmskaparens klippning. Men alltså, det är jobbigt att vara den där neurotiska, tror jag, utsatta. Nu verkar regissören bli ledsen, känner sig påhoppad och huggen av Julie. De verkar känna varandra sen innan. Regissören/konstnären/filmskaparen tycker att hon kompromissar hela tiden för att göra Julie nöjd - nu säger de att Julie ska vara diva. Det känns som ett rollspel för Julie. Typecasting, men de får inte överdriva sig själva.
De verkar ha ett bra samtal i alla fall. Prestationskrav. Nu blir det lite love-bombing. De andra skådespelarna har inte förstått någonting av samtalet, som utspelats på svenska. Ingen av skådespelarna trivs med processen riktigt. Gränsen mellan skådespelare och roll verkar ha blivit tunn, de känner sig manipulerade och provocerade.
Genrepsdagen. Yoga. Meditation. Kanske ett schysst sätt att närma sig en föreställning?
- Missar lite, måste trösta Ally.
Nu spelar de lite, genrepar antar jag. Känns väldigt klassiskt Strindberg. Väldigt klassiskt skådespeleri, sätt att leverera texten.
Men fint att de sätter sig bredvid varandra. Nu pratar de som normala människor med varandra istället. Schysst. Jean verkar intresserad, vilja hjälpa. Var i pjäsen är de? Har de legat än?
Kristin kommer in för tidigt.
De letar kostym. Jean provar stövlar. Blev kostymbyxor och vit t-shirt. Skådespelarens personliga smak spelar ingen roll. Kristin sitter på bordet. De skrattar åt Julie som vill ha klackar. De andra ska vara barfota.
Midsommarstångens koppling till kristendom och snoppar. De är nöjda med sitt verk.
Jean och Kristin är ett par på riktigt. Det var kärlek vid första ögonkastet. Gullig historia. "Hey, what's your name?" Julie bråkar med exet igen. Jag vet inte var i världen de är? Klockan är fem i Sverige. USA? Kan inte placera de andra skådisarnas accenter, men jag suger på det. Julie ber om ursäkt för att det blev som det blev.
Premiär. Kristin har vuxit som person. Projektet hade inte fungerat utan henne. Julie var missnöjd med castingen innan, men är nu jättenöjd. Har lärt sig saker om sig själv som hon inte visste innan - men hon vet det inte nu heller... Jean är förvirrad, har tappat koncepterna. Hon vet inte vem hon är. Känner att hon fastnat. Feminism är att Kristin kan säga nej till Jean. Skådespelaren hatar sin rollfigur. Jean är en skitstövel. Men han behöver också räddas.
Alltså, vi kommer ju inte se slutresultatet, och även om jag tycker det är ett väldigt intressant experiment, så tror jag att det blir same old same old. Det känns som att det inte går - att göra något annat? Eller? Hur räddar en Fröken Julie, när alla vet att hon ska dö?
Nej, som jag trodde, det slutar med att de går upp på scenen och applåderna från publiken (jävligt entusiastiska) hälsar dem.
Här finns en intervju med Fia-Stina Sandlund och Alexandra Dahlström i DN förra året, om projektet. Jag tycker inte riktigt att Sandlund lever upp till det hon vill förmedla. Faktiskt.
Julie: Alexandra Dahlström
Jean: Lea Robinson
Kristin: Elizabeth Whitney
Idé/regi: Fia-Stina Sandlund
Avengers
Såg Avengers igår med min bästa serienördskompis. Har egentligen inte så mycket att säga om den - det är inte den sortens film jag skulle analysera sönder. Tyckte skurken (Tom Hiddleston som Loke) var väldigt välspelad, men att själva hotet/katastrofen/kriget var lite småtöntigt. Berörde mig inte. Föredrar mänskliga hot, monstret i människan och relationen mellan (mänskliga) skurkar och (mänskliga) hjältar. Oftast. Utom när det gäller vampyrer. Ja, inte de som glittrar, alltså, utan riktiga vampyrer.
Men - stjärnspäckad film med otroligt många smarta one-liners (surprise, surprise, filmen är ju skriven och regisserad av Joss Whedon, mästare på one-liners). Käftandet mellan huvudrollerna var roligt på gränsen till frustrerande, jag ville bara att någon skulle ta dem i nackskinnet, slå ihop skallarna på dem och säga åt dem att sluta bete sig som småungar. Men det var som en dysfunktionell familj, och sånt är alltid kul.
Filmen hade gärna kunnat få ha lite mer tjejer. Scarlett Johansson spelade Black Widow bra, isdrottning som lägger på lite snabb andning och darrande läppar för att lura skurkarna. Cobie Smulders (Robin Scherbatsky från HIMYM!!!) övertygade mig aldrig riktigt som Maria Hill - om det nu berodde på att rollen hade typ noll karaktärsegenskaper och mest fanns till för att Samuel L Jackson skulle ha ngn att förklara saker för, eller för att jag hade svårt att släppa hennes roll i HIMYM vet jag inte. Förmodligen båda...
Robert Downey Jr, Chris Evans och SLJ var allihopa roliga och bitska, men den som verkligen stal showen var Mark Ruffalo som Bruce Banner/The Hulk - JÄVLAR vad rolig han var! Scruffy och småbitter, totalt tappat tron på sig själv och mänskligheten - men ändå med empati och hopp han döljer för sig själv. Hans interaktion med Tony Stark (RD Jr) var rörande och hans Hulk (som han tydligen spelade själv med motion-capture-teknik eller vad det nu heter, samma som Gollum iaf) både farlig och underhållande. Lite halvnaken var han också vid ett tillfälle, men inte mer än så. Vill man se hans rumpa får man se In the Cut istället ^^
Jag hade tydligen rätt mkt att säga trots allt. Det var en härlig upplevelse, jag tror jag behövde lite pang-pang i mitt liv! Som min biovän sade: "ibland vill en ha en fancy tre-rättersmiddag, men ibland vill en bara ha en vanlig jävla burgare" (möjligen har jag lagt till svordomen - jag verkar svära en hel del just nu. Gärna på BVC och andra liknande olämpliga ställen). Det var actionpackat, one-liners och gråskalor i bästa Joss Whedon-stil!
Men - stjärnspäckad film med otroligt många smarta one-liners (surprise, surprise, filmen är ju skriven och regisserad av Joss Whedon, mästare på one-liners). Käftandet mellan huvudrollerna var roligt på gränsen till frustrerande, jag ville bara att någon skulle ta dem i nackskinnet, slå ihop skallarna på dem och säga åt dem att sluta bete sig som småungar. Men det var som en dysfunktionell familj, och sånt är alltid kul.
Filmen hade gärna kunnat få ha lite mer tjejer. Scarlett Johansson spelade Black Widow bra, isdrottning som lägger på lite snabb andning och darrande läppar för att lura skurkarna. Cobie Smulders (Robin Scherbatsky från HIMYM!!!) övertygade mig aldrig riktigt som Maria Hill - om det nu berodde på att rollen hade typ noll karaktärsegenskaper och mest fanns till för att Samuel L Jackson skulle ha ngn att förklara saker för, eller för att jag hade svårt att släppa hennes roll i HIMYM vet jag inte. Förmodligen båda...
Robert Downey Jr, Chris Evans och SLJ var allihopa roliga och bitska, men den som verkligen stal showen var Mark Ruffalo som Bruce Banner/The Hulk - JÄVLAR vad rolig han var! Scruffy och småbitter, totalt tappat tron på sig själv och mänskligheten - men ändå med empati och hopp han döljer för sig själv. Hans interaktion med Tony Stark (RD Jr) var rörande och hans Hulk (som han tydligen spelade själv med motion-capture-teknik eller vad det nu heter, samma som Gollum iaf) både farlig och underhållande. Lite halvnaken var han också vid ett tillfälle, men inte mer än så. Vill man se hans rumpa får man se In the Cut istället ^^
Jag hade tydligen rätt mkt att säga trots allt. Det var en härlig upplevelse, jag tror jag behövde lite pang-pang i mitt liv! Som min biovän sade: "ibland vill en ha en fancy tre-rättersmiddag, men ibland vill en bara ha en vanlig jävla burgare" (möjligen har jag lagt till svordomen - jag verkar svära en hel del just nu. Gärna på BVC och andra liknande olämpliga ställen). Det var actionpackat, one-liners och gråskalor i bästa Joss Whedon-stil!
Game of Thrones (mild spoilers)
Hittade den här videon med en sketch från Saturday Night Live.
Jag har blivit riktigt biten av GoT-flugan, och avslutade igår den femte boken (den senast utkomna, så nu får jag vänta i sisådär 3-5 år på nästa). Vi har också sett alla avsnitt utom det sista på första säsongen av tv-serien. Det är en misogynistisk värld som historien utspelar sig i, och om jag verkligen skulle gå igenom alla gånger våldtäkt förekom i böckerna skulle jag nog sluta gråtandes hopkrupen i ett hörn. Det är en vidrig värld, men inte nödvändigtvis en vidrig författare - misogynin lyfts fram, och har också använts för att förklara och forma karaktärer. Cersei hade inte varit en sån bitch om hon hade haft möjlighet att kontrollera och styra sitt eget öde (ja, det plus regelbundna våldtäkter i 13 års tid). Catelyn och Sansa anpassar sig mer eller mindre efter samhällets krav, men måste båda visa styrka och till viss del gå utanför normen när de upptäcker att anpassning inte skapar lycka eller ens ger dem några belöningar.
Och sen finns det flera kick-ass starka kvinnor som helt enkelt säger Fuck Off till normen (Arya, Dany, Ygritte, Asha mfl).
Arya Stark från 2.a säsongen
Men jag har två problem - dels hur böckerna adapterats till tv-serien och dels sexualteten i böckerna. För den första punkten kan filmklippet förklara sig själv - det är helt enkelt så oerhört mycket extra sex ("en tv-serie med extra sex och en side-order av prostituerade, tack"). Det känns som att det bara handlar om att serien ska tilltala tonårskillar. Dessutom har adaptionen - igen - tagit ifrån flera av kvinnorna deras handlingskraft, consent eller helt enkelt repliker (Catelyns reaktioner på Neds utnämning till the Kings Hand i början, Danys bröllopsnatt). Det är så trist att starka kvinnliga karaktärer plötsligt ska försvagas - förmodligen för att publiken ska "gilla" dem mer.
Sen så tycker jag också att våldtäkt till viss del fetischeras i böckerna - på flera ställen leks våldtäktslekar eller så börjar sexuella möten som våldtäkt för att sen bli consensual. Det är inget fel på våldtäktslekar iofs, alla har väl sina fetischer, och jag tror att karaktärerna i den här världen skulle ha mycket lätt att intressera sig för sådant, eftersom det skulle uppfylla förväntningarna de har på sig som män och kvinnor. Det är en extrem version av vår värld (på vissa håll inte ens så extrem) och könsrollerna har många likheter. Men jag tror att antalet sexuella möten i böckerna där en kvinna verkligen njuter kan räknas på ena handens fingrar... Om inte alla de prostituerade är nymfomaner, då ökar procenten rejält (nu menar jag inte att prostituerade inte kan njuta av sex, men att jag tror det är osannolikt att de alltid gör det).
Rambling post. Poängen är ungefär samma som i förra inlägget faktiskt. Eller frågan är, snarare. Visas problemet fram som ett problem av en samhällskritisk författare (konstnär) som har gjort iakttagelser i vår egen värld hen vill belysa, eller handlar det bara om att vara provocerande och ekivok? Vad tänker du, George RR Martin, när du skriver alla de här våldtäktsscenerna?
Och sen en sista sak jag stör mig på är hur fanbasen hatar alla de kvinnliga karaktärerna utom de som uppför sig som tomboys. Catelyn, Sansa, Cersei, Dany - typ alla utom Arya får så jävla mycket skit, kallas för könsord och fansen hoppas att de "ska få vad de förtjänar". Det är det som stör mig mest, att den här misogyna världen inte ses som just det, att vissa fans inte ser hur samhället har format de här kvinnorna utan bara tycker att de är dumma i huvudet, dryga, inte vet sin plats (hemma med barnen) eller är onda bitchar från helvetet som bara ska straffas. Den enda alla älskar är Arya, som är liten, cool, pojkflickig på ett tufft sätt och inte en vuxen sexualitet än.
Jag har blivit riktigt biten av GoT-flugan, och avslutade igår den femte boken (den senast utkomna, så nu får jag vänta i sisådär 3-5 år på nästa). Vi har också sett alla avsnitt utom det sista på första säsongen av tv-serien. Det är en misogynistisk värld som historien utspelar sig i, och om jag verkligen skulle gå igenom alla gånger våldtäkt förekom i böckerna skulle jag nog sluta gråtandes hopkrupen i ett hörn. Det är en vidrig värld, men inte nödvändigtvis en vidrig författare - misogynin lyfts fram, och har också använts för att förklara och forma karaktärer. Cersei hade inte varit en sån bitch om hon hade haft möjlighet att kontrollera och styra sitt eget öde (ja, det plus regelbundna våldtäkter i 13 års tid). Catelyn och Sansa anpassar sig mer eller mindre efter samhällets krav, men måste båda visa styrka och till viss del gå utanför normen när de upptäcker att anpassning inte skapar lycka eller ens ger dem några belöningar.
Och sen finns det flera kick-ass starka kvinnor som helt enkelt säger Fuck Off till normen (Arya, Dany, Ygritte, Asha mfl).
Arya Stark från 2.a säsongen
Men jag har två problem - dels hur böckerna adapterats till tv-serien och dels sexualteten i böckerna. För den första punkten kan filmklippet förklara sig själv - det är helt enkelt så oerhört mycket extra sex ("en tv-serie med extra sex och en side-order av prostituerade, tack"). Det känns som att det bara handlar om att serien ska tilltala tonårskillar. Dessutom har adaptionen - igen - tagit ifrån flera av kvinnorna deras handlingskraft, consent eller helt enkelt repliker (Catelyns reaktioner på Neds utnämning till the Kings Hand i början, Danys bröllopsnatt). Det är så trist att starka kvinnliga karaktärer plötsligt ska försvagas - förmodligen för att publiken ska "gilla" dem mer.
Sen så tycker jag också att våldtäkt till viss del fetischeras i böckerna - på flera ställen leks våldtäktslekar eller så börjar sexuella möten som våldtäkt för att sen bli consensual. Det är inget fel på våldtäktslekar iofs, alla har väl sina fetischer, och jag tror att karaktärerna i den här världen skulle ha mycket lätt att intressera sig för sådant, eftersom det skulle uppfylla förväntningarna de har på sig som män och kvinnor. Det är en extrem version av vår värld (på vissa håll inte ens så extrem) och könsrollerna har många likheter. Men jag tror att antalet sexuella möten i böckerna där en kvinna verkligen njuter kan räknas på ena handens fingrar... Om inte alla de prostituerade är nymfomaner, då ökar procenten rejält (nu menar jag inte att prostituerade inte kan njuta av sex, men att jag tror det är osannolikt att de alltid gör det).
Rambling post. Poängen är ungefär samma som i förra inlägget faktiskt. Eller frågan är, snarare. Visas problemet fram som ett problem av en samhällskritisk författare (konstnär) som har gjort iakttagelser i vår egen värld hen vill belysa, eller handlar det bara om att vara provocerande och ekivok? Vad tänker du, George RR Martin, när du skriver alla de här våldtäktsscenerna?
Och sen en sista sak jag stör mig på är hur fanbasen hatar alla de kvinnliga karaktärerna utom de som uppför sig som tomboys. Catelyn, Sansa, Cersei, Dany - typ alla utom Arya får så jävla mycket skit, kallas för könsord och fansen hoppas att de "ska få vad de förtjänar". Det är det som stör mig mest, att den här misogyna världen inte ses som just det, att vissa fans inte ser hur samhället har format de här kvinnorna utan bara tycker att de är dumma i huvudet, dryga, inte vet sin plats (hemma med barnen) eller är onda bitchar från helvetet som bara ska straffas. Den enda alla älskar är Arya, som är liten, cool, pojkflickig på ett tufft sätt och inte en vuxen sexualitet än.
TV-tropes
Har upptäckt en galet rolig sida som är som ett stort wikipedia över tv-tropes, det vill säga grepp/klichéer som används i tv, film, litteratur - ja, all fiction.
Kan föreställa mig att man lätt kan tillbringa en eftermiddag här, och bara klicka sig igenom alla olika korsreferenser. Från Black Dude Dies First, till Bury Your Gays vidare till Psycho Lesbian och Magical Queer, Evil Minions, Aloof Ally och Good is Dumb
Vilken är din favvo-trope?
Kan föreställa mig att man lätt kan tillbringa en eftermiddag här, och bara klicka sig igenom alla olika korsreferenser. Från Black Dude Dies First, till Bury Your Gays vidare till Psycho Lesbian och Magical Queer, Evil Minions, Aloof Ally och Good is Dumb
Vilken är din favvo-trope?
Friends
två kvinnor som vill umgås blir ofelbart kära i varandra och lesbiska. Tjejer ska bara vilja umgås med sina pojkvänner.
Så funkar det i Ross' värld.
Spread that jealousy around!
Så funkar det i Ross' värld.
Spread that jealousy around!
Om jag blev lämnad...
...kan jag inte tänka mig någon bättre terapi än att få bälta ut Take Another Little Piece of My Heart tillsammans med en stor kör, och gärna Eddie Izzard på orgel.
Det gör Susan Sarandon i Romance & Cigarettes. En av de skummaste filmerna vi sett på ett tag - och vi har sett många skumma filmer. Ingen av oss gillade själva filmen då mycket, men musiknumrena när karaktärerna sjunger med i sina favoritsånger är som musikvideos. Små pärlos.
Det gör Susan Sarandon i Romance & Cigarettes. En av de skummaste filmerna vi sett på ett tag - och vi har sett många skumma filmer. Ingen av oss gillade själva filmen då mycket, men musiknumrena när karaktärerna sjunger med i sina favoritsånger är som musikvideos. Små pärlos.
