En ung kulturtant

Fraser demonstrerar stolt sin uppfinning pastasmörgåsen

Så här söt får en faktiskt vara. borde ju vara olagligt

Som vanligt till Ally dårå. Har köpt en till vagn för att kunna ha honom sittandes mot mig under sommaren. Det känns som att han är så himla liten, jag vill verkligen inte vända honom bort från mig än.

Landskrona (runt centrum/stationen) såg ut som en rätt trevlig stad. Gullig och mycket grönt. Men platt och blåsigt som bara den.

 

Och så nyinköpet. Den är lite för stor för honom, men han är ju inte sex månader än heller, så just nu är den inpetad i förrådet. Tror den kommer att funka bra. Men det är himla svårt att köra med fyra låsta hjul när jag är van vid tre varav ett svängbart. Och kom på på tåget att det kanske inte var världens smartaste att köpa en vagn med svart läder inför sommaren, men jag får väl hänga lite tyg i den eller så så att det inte blir för varmt. Det löser sig alltid.

Inatt sov Ally 19.30-22.30, 22.45-00.40, 1-3.30, 4-5.40 och sen gick vi upp. Nu har han precis somnat till igen på amningskudden efter ett litet snacks. Mycket beror det nog på festandet i huset, men tre uppvak på en natt är så mycket mer än hur det brukar vara, och det känns. Sömnen har bara gått bakåt de sista veckorna, och vår enda "tröst" är att det verkar göra det för massor av folk med bebisar i Allys ålder (Självklart mår vi inte bättre av att andra är trötta, men det är skönt att veta att det förmodligen är en fas och inte beror på att vi har fuckat upp).

Tror att jag drömde inatt att jag skulle lägga upp på bloggen att han sovit hela natten, och att jag kände mig så utvilad... önsketänkande alltså.

För typ en månad sen sov han mellan 6-9 timmar i stöten, speciellt första sömnpasset. Ett uppvak för att käka per natt, och sen 1-2 timmar till. Oftast var han i sängen 11 timmar, typ mellan 19-06.
Vi fattade nog inte hur bra vi hade det...

Han är fortfarande i sängen nästan så lång tid, men med massa uppvak, och det längsta han sovit på sista tiden är 5 timmar i sträck. Uuuuuusch, jag längtar efter sömn!

Det blir så sjukt när jag tänker på att jag inte sovit en hel natt på fem månader. Men alltså, jag har det jättegärna som det var innan. Jag går gärna upp och matar honom en gång på natten, det kan vara rätt mysigt. Men tre gånger är kämpigt, speciellt eftersom jag tycker det är obekvämt och ineffektivt att liggamma, så jag ska upp i vardagsrummet varje gång (kan ju sitta i sängen, men det är också obekvämt).

Tycker att han äter hur mkt som helst, särskilt innan han går och lägger sig. Amning, gröt, amning. Och vi låter honom smälta maten en stund innan också, men det verkar inte göra någon skillnad. Om ett par veckor kan vi börja med välling, och av någon anledning har jag stora förhoppningar på att det ska få honom att sova längre. Ah, well, vi kan ju hoppas.

Han är himla pigg och glad i alla fall!

Såg Avengers igår med min bästa serienördskompis. Har egentligen inte så mycket att säga om den - det är inte den sortens film jag skulle analysera sönder. Tyckte skurken (Tom Hiddleston som Loke) var väldigt välspelad, men att själva hotet/katastrofen/kriget var lite småtöntigt. Berörde mig inte. Föredrar mänskliga hot, monstret i människan och relationen mellan (mänskliga) skurkar och (mänskliga) hjältar. Oftast. Utom när det gäller vampyrer. Ja, inte de som glittrar, alltså, utan riktiga vampyrer.

Men - stjärnspäckad film med otroligt många smarta one-liners (surprise, surprise, filmen är ju skriven och regisserad av Joss Whedon, mästare på one-liners). Käftandet mellan huvudrollerna var roligt på gränsen till frustrerande, jag ville bara att någon skulle ta dem i nackskinnet, slå ihop skallarna på dem och säga åt dem att sluta bete sig som småungar. Men det var som en dysfunktionell familj, och sånt är alltid kul.

Filmen hade gärna kunnat få ha lite mer tjejer. Scarlett Johansson spelade Black Widow bra, isdrottning som lägger på lite snabb andning och darrande läppar för att lura skurkarna. Cobie Smulders (Robin Scherbatsky från HIMYM!!!) övertygade mig aldrig riktigt som Maria Hill - om det nu berodde på att rollen hade typ noll karaktärsegenskaper och mest fanns till för att Samuel L Jackson skulle ha ngn att förklara saker för, eller för att jag hade svårt att släppa hennes roll i HIMYM vet jag inte. Förmodligen båda...

Robert Downey Jr, Chris Evans och SLJ var allihopa roliga och bitska, men den som verkligen stal showen var Mark Ruffalo som Bruce Banner/The Hulk - JÄVLAR vad rolig han var! Scruffy och småbitter, totalt tappat tron på sig själv och mänskligheten - men ändå med empati och hopp han döljer för sig själv. Hans interaktion med Tony Stark (RD Jr) var rörande och hans Hulk (som han tydligen spelade själv med motion-capture-teknik eller vad det nu heter, samma som Gollum iaf) både farlig och underhållande. Lite halvnaken var han också vid ett tillfälle, men inte mer än så. Vill man se hans rumpa får man se In the Cut istället ^^

Jag hade tydligen rätt mkt att säga trots allt. Det var en härlig upplevelse, jag tror jag behövde lite pang-pang i mitt liv! Som min biovän sade: "ibland vill en ha en fancy tre-rättersmiddag, men ibland vill en bara ha en vanlig jävla burgare" (möjligen har jag lagt till svordomen - jag verkar svära en hel del just nu. Gärna på BVC och andra liknande olämpliga ställen). Det var actionpackat, one-liners och gråskalor i bästa Joss Whedon-stil!

Läs den här texten. Jag blir mörkrädd - det är ju fan precis som Sverigedemokraternas valfilm. Kvinnor i burka med barnvagnar mot en ensam pensionär! Hur kan en bebis vara ett hot mot någon? Det är ett äckligt sätt att resonera.

Sen, ja, det finns problematik som vi måste prata om med Sveriges misslyckade integrationspolitik - eller att det öht kallas för "integrationspolitik" - på båda sidor - offer på båda sidor. Men framförallt måste vi minnas att det är MÄNNISKOR det handlar om, inte problem på två ben.

Så många röster höjs, som är så oerhört respektlösa mot de människor som fått lämna allt och fly. Eller de människor som inte såg en möjlighet att skapa ett drägligt liv i sitt hemland. Eller de människor som kanske hade ett drägligt liv, men som - med otrolig hybris - kanske ville ha en platt-tv och en nyare bil också. Jag skiter i varför människor vill komma till Sverige. Vi kan inte isolera oss i ett litet lagomträsk med köttbullar och midsommarstångar längre - vi lever i en überglobaliserad värld och det enda raka är egentligen att fortsätta globaliseringen tills vi är ett enda jätteland och ett enda jättefolk - mänskligheten - som hjälper varandra.

Jag känner mig som en naiv 15-åring när jag skriver den här texten. Och jag gör mycket litet för att förändra status quo.

Jag kan tipsa om Tribunal12 i alla fall, som kommer att ske den 12.e maj i Stockholm på Sergels Torg, men även i Malmö (streamad) i ett stort tält i Folkets Park. Check it out. Det är en anklagelseakt mot hur Europa behandlar flyktingar, immigranter och asylsökande.

Alltså det var ju det här när jag precis blivit gravid och började kolla på barnavdelningarna i affärer och så. Chocken när jag insåg hur könsuppdelat det var.

Och sen tanken: "jaha, men jag tänker köpa könsneutrala kläder". och sen insikt 2, att könsneutrala kläder väldigt ofta innebär killkläder...

Då blir jag iaf glad när fina vänner som Sara ger en såna här fina overaller.

Kände mig så besviken på Ally igår. Vi fick tandinfo på BVC och tandsköterskan höll fram en handfull tandborstar i olika färger som bebisarna fick välja mellan.

Och Ally. Väljer. En. Blå.

Här anstränger man sig för att uppfostra sitt barn könsneutralt, och så går han och gör något så otroligt könsstereotypt....



Skämt åsido - fan, vad sjukt det är att jag har så svårt att köpa typ rosa grejer till honom! Om Fraser hade kommit hem med en rosa skjorta hade jag inte ens blinkat, men att köpa rosa sockor till Ally är skitsvårt av någon dum anledning. Det är inte för att jag är orolig för att folk ska tro att han är tjej - jag rättar nästan aldrig folk, svarar om ngn frågar, men berättar kanske inte själv det första jag gör (fast jag använder ju "han" när jag pratar om honom, så folk fattar ju rätt snabbt). Men det är något som skaver, främst med att sätta "tjejgrejjer" på honom, puffärmar och liknande. Klarar inte riktigt av det. Färg är lättare. Är ju eg inte så förtjust i rosa själv, men lila är min favvofärg, och det har han ju en hel del kläder i.

Jag tror att det spelar roll. Inte är det viktigast i hela världen, men jag tror att det spelar roll. Jag tror att han får olika bemötanden från vuxna beroende på vad han har på sig, och jag tror att för att ge honom valmöjligheter måste jag börja redan nu.

Det går långsamt med vår projektrapport på Pedagogiskt Drama kursen. Från att ha legat långt fram och blivit klara med projektet innan alla andra (innan vissa började) ligger vi nu nästan sist eftersom vår skrivtakt varit jävligt slö...

Men det som är intressant med vårt projekt, eller en av slutsatserna jag ser att vi kanske kommer att komma fram till, är skillnaden mellan att lära sig språk i skola (SFI tänker jag främst på) och genom drama. Dels handlar det om grupparbete - där skolor ofta fokar på konkurrens och prov har det här bara handlat om samarbete, att hjälpa varandra och skapa tillsammans. Det är inte heller så konstigt. Det andra är något som i alla fall inte jag tänkt på, och det är det oväntade som hela tiden inträffar i drama.

Du drar en penna lång som din arm ur en påse, och du ska berätta vad du använder den till i ditt yrke.
Du håller i  en bild på en semla. Bredvid dig sitter någon med en bild på Fredrik Reinfeldt. Nu ska ni sätta ihop bilderna till en scen.

Det är oväntade saker du måste säga. Det räcker inte med "Jag heter" eller "jag bor". Jag tror det är bra, och jag tror att om man lär sig behärska det oväntade så levandegörs ens språk.

Grymt bra artikel om tårt-skandalen på Moderna Museet som jag skrev om för några dagar sen. Stefan Jonsson slår huvudet på spiken!

Jag gillar inte att apoteken sålts ut och att det nu finns 548734 st som bara har basvarorna och inte specialvaror.

Jag gillar inte att de komersiella apoteken försöker värva en så att en ska kunna tjäna pengar/poäng på sjukdom.

Nu valde jag att stödja Apotek Hjärtat, för jag tyckte de där 95 barnen var viktigare.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte skulle vara någon bra hälsospecialist så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin

Hittade den här videon med en sketch från Saturday Night Live.

Jag har blivit riktigt biten av GoT-flugan, och avslutade igår den femte boken (den senast utkomna, så nu får jag vänta i sisådär 3-5 år på nästa). Vi har också sett alla avsnitt utom det sista på första säsongen av tv-serien. Det är en misogynistisk värld som historien utspelar sig i, och om jag verkligen skulle gå igenom alla gånger våldtäkt förekom i böckerna skulle jag nog sluta gråtandes hopkrupen i ett hörn. Det är en vidrig värld, men inte nödvändigtvis en vidrig författare - misogynin lyfts fram, och har också använts för att förklara och forma karaktärer. Cersei hade inte varit en sån bitch om hon hade haft möjlighet att kontrollera och styra sitt eget öde (ja, det plus regelbundna våldtäkter i 13 års tid). Catelyn och Sansa anpassar sig mer eller mindre efter samhällets krav, men måste båda visa styrka och till viss del gå utanför normen när de upptäcker att anpassning inte skapar lycka eller ens ger dem några belöningar.
Och sen finns det flera kick-ass starka kvinnor som helt enkelt säger Fuck Off till normen (Arya, Dany, Ygritte, Asha mfl).


Men jag har två problem - dels hur böckerna adapterats till tv-serien och dels sexualteten i böckerna. För den första punkten kan filmklippet förklara sig själv - det är helt enkelt så oerhört mycket extra sex ("en tv-serie med extra sex och en side-order av prostituerade, tack"). Det känns som att det bara handlar om att serien ska tilltala tonårskillar. Dessutom har adaptionen - igen - tagit ifrån flera av kvinnorna deras handlingskraft, consent eller helt enkelt repliker (Catelyns reaktioner på Neds utnämning till the Kings Hand i början, Danys bröllopsnatt). Det är så trist att starka kvinnliga karaktärer plötsligt ska försvagas - förmodligen för att publiken ska "gilla" dem mer.

Sen så tycker jag också att våldtäkt till viss del fetischeras i böckerna - på flera ställen leks våldtäktslekar eller så börjar sexuella möten som våldtäkt för att sen bli consensual. Det är inget fel på våldtäktslekar iofs, alla har väl sina fetischer, och jag tror att karaktärerna i den här världen skulle ha mycket lätt att intressera sig för sådant, eftersom det skulle uppfylla förväntningarna de har på sig som män och kvinnor. Det är en extrem version av vår värld (på vissa håll inte ens så extrem) och könsrollerna har många likheter. Men jag tror att antalet sexuella möten i böckerna där en kvinna verkligen njuter kan räknas på ena handens fingrar... Om inte alla de prostituerade är nymfomaner, då ökar procenten rejält (nu menar jag inte att prostituerade inte kan njuta av sex, men att jag tror det är osannolikt att de alltid gör det).

Rambling post. Poängen är ungefär samma som i förra inlägget faktiskt. Eller frågan är, snarare. Visas problemet fram som ett problem av en samhällskritisk författare (konstnär) som har gjort iakttagelser i vår egen värld hen vill belysa, eller handlar det bara om att vara provocerande och ekivok? Vad tänker du, George RR Martin, när du skriver alla de här våldtäktsscenerna?

Och sen en sista sak jag stör mig på är hur fanbasen hatar alla de kvinnliga karaktärerna utom de som uppför sig som tomboys. Catelyn, Sansa, Cersei, Dany - typ alla utom Arya får så jävla mycket skit, kallas för könsord och fansen hoppas att de "ska få vad de förtjänar". Det är det som stör mig mest, att den här misogyna världen inte ses som just det, att vissa fans inte ser hur samhället har format de här kvinnorna utan bara tycker att de är dumma i huvudet, dryga, inte vet sin plats (hemma med barnen) eller är onda bitchar från helvetet som bara ska straffas. Den enda alla älskar är Arya, som är liten, cool, pojkflickig på ett tufft sätt och inte en vuxen sexualitet än.

Okej, tankar:

De flesta har väl hört om hur Lena Adelsohn Liljeroth (Freudiansk felsägelse: först kallade jag henne Adolphson), vår kulturminister, ställt till skandal genom att skära upp en tårta föreställande en svart kvinnas överkropp på World Art Day som firades på Moderna Muséet. Afrosvenskarnas riksförbund kräver nu hennes avgång, och kallar hela händelsen för rasistisk. På Aftonbladet ser du när tårtan skärs upp + läser om bakgrunden till händelsen.

Jag tycker det här är vansinnigt smaklöst. Bilderna, där skrattande vita människor samlas runt tårtan samtidigt som Adelsohn matar konstnären (inbakad i tårtan) med bitar av tårtan ser ut som klockren rasism. Men var finns rasismen - vilka delar är rasistiska och vilka är det inte?

World Art Day handlar till stor del om konstens rätt att provocera och utmana. Många konstnärer balanserar på gränsen för vad som är tillåtet, och ofta lyfter konsten det vi egentligen inte vill se (som i den här artikeln om grymhet mot djur i konst). I det här fallet tycker jag inte att det är konstverket i sig som är rasistiskt - eller som blir rasistiskt - utan åskådarnas reaktioner. Ifall Lena mfl hade reagerat starkt mot tårtan, vägrat att skära upp den eftersom de kände att det var att kränka både svarta som grupp och de kvinnor som utsätts för kvinnlig omskärelse (som tårtan hade som delsyfte att lyfta), då hade tårtan blivit ett rasisiskt och osmakligt verk.

Nu blev det inte så. Om det beror på okunnighet, osäkerhet eller ren rasism vet jag inte, men Lena och alla andra vita människor (baserat på att det är de som syns på bilderna) skrattar och verkar tycka allt är ganska roligt. Vad konstnären har sagt är att konstverket handlar om västvärldens syn på kvinnlig omskärelse snarare än fenomenet i sig, och detta blir ju ganska klockrent i den här formen. Något lite exotiskt, ekivokt och säkert värt att fördöma, men ingenting som vi behöver bry oss om på allvar. Ingenting som vi behöver ta ansvar för.

Många konstnärer använder sig av åskådare för att bygga sitt konstverk. Utan Lena som skär upp tårtan är det inte samma konstverk. DN.s konstkritiker Dan Jönsson menar att man kan se det som en fälla eftersom hon antingen hade anklagats för att förtrycka och censurera konsten, eller som nu för rasism. Men det finns ju en tredje väg - hon hade kunnat vägra att själv delta, utan att för den skull vilja censurera konstverket. Hon hade kunnat visa lite civilkurage och stå för vad hon själv tyckte - om det nu inte var det hon gjorde, vad vet jag?

Jag tycker det finns en poäng i att kräva Lena Adelsohn Liljeroths avgång. Hon tog inte ansvar för sammanhanget hon deltog i, och inte heller för hur hennes handlingar kunde uppfattas av såväl svenska medborgare som internationella medier, för att inte tala om hur det kan skada relationer till andra länder.
Jag vet inte om jag tycker att konstverket i sig är rasistiskt, eller ett smart sätt att känga till etablissemanget, och jag kan ju heller naturligtvis inte förstå hur det känns för svarta kvinnor och män att se inslaget och konstverket. Att konstnären själv är svart präglar säkert min uppfattning om att det inte är ett rasistiskt verk - men på samma sätt som både kvinnor och män kan vara sexistiska mot båda könen kan såklart vem som helst kränka en viss grupp, även om hen själv tillhör den gruppen. När någon känner sig kränkt ska den personen lyssnas på och respekteras, och om Afrosvenskarnas Riksförbund uppfattar verket som rasistiskt har de rätt till den åsikten. Att jag inte delar den fullt ut kan bero på att jag inte har de erfarenheter som krävs för att se det med deras ögon.

Att kulturministern gjorde bort sig rejält tycker jag dock är bortom allt tvivel.

Tänkte att jag skulle uppdatera den här bloggen ofta och verkligen hålla igång den, men det är himla svårt. Dels är det svårt för att jag inte vill skriva bara om Ally - den digitala motsvarigheten till att bara prata om sitt barn - men det är ju nästan det enda jag tänker på just nu.

Sen blir det också svårare att skriva när saker går sämre - sömnen har varit rätt dålig på sistone, så då har jag heller ingen lust att uppdatera för att jag är trött och sur hela tiden. Inatt gick det plötsligt bättre igen, och då poppar bloggen upp!

Men jag känner mig fortfarande lite lost i vad jag ska skriva om. Jag tänker ju en massa, och ser ändå en del tv o film jag skulle kunna skrivva om. Sen orkar jag inte samla tankarna och formulera mig.

Nä. Nu är der uppdaterat i alla fall. Jag återkommer med tankar en annan dag.

Oj, det var en mäktig resa. 9 dagar, tre ställen, sammanlagt typ 230948094 timmar i bilen. Nej, såklart inte, men det blev två väldigt långa dagar, som Ally klarade så galant att vi förundrades.

Han har verkligen varit en stjärna den här resan. Lugn, glad, social, pigg och nyfiken. Nu, hemma igen, märks det att det tagit på krafterna. Han är lite skakig, ledsen, gnäller mer och verkar inte veta vad han vill riktigt. Samtidigt har han utvecklats under dagarna vi varit borta. Han griper tag i saker mkt bättre, har börjat slänga ner dem på golvet (ibland slänga, ibland bara släppa). Allt jag eller ngn annan vuxen rör vid vill ha ta och tugga på. Speciellt det som vi för till munnen, mat, bestick och glas. Tror vi kommer att köra lite BLW snart, baby-lead weaning, så att han kan få plocka och prova lite själv.



Calum, Lyra, Fraser och Ally. Brorsor och kusiner.

Snart lämnar vi Cumbria för en - förmodligen - 8 h lång bilfärd. Alltså inklusive pauser. Känns lite läskigt, vet inte alls hur Ally kommer att reagera, men vi får ta det lugnt och lyssna in honom hela tiden.

Igår landade vi i Manchester och plockade upp vår hyrbil (känns väldigt mycket vuxenpoäng att hyra en bil) och körde upp till Cumbria och Frasers föräldrar.









Ally var superlugn och glad hela morgonen på alla olika flygplatser, men han somnade gott i bilen sen och sov mesta vägen som tur var. Han var rätt trött märkte vi när vi kom fram och han fick ett litet sammanbrott. Tog ett tag innan han verkade ha tagit in och hanterat att han var på ett nytt ställe igen med nya människor. Idag är han mycket gladare.

Igår fick vi en galet god middag med mina favvorätter från det engelska köket - steak and ale pie och sticky toffee pudding. Ikväll kommer Frasers bror med fru och ettåring, så då blir det full rulle - och imorgon firar vi hans morföräldrars 60-åriga bröllopsdag.

Idag testade vi att bära Ally på ryggen i bärsjalen - eller Fraser testade, jag gick bredvid. Det gick bra, så nu kan vi gå några rejäla långpromenader när vi är på Isle of Skye! Ska bli väldigt härligt att komma dit - och spännande.