En ung kulturtant

Men den är också en bok om att vara solidarisk i en osolidarisk värld, om att våga stå upp för det som är rätt, att vägra acceptera orättvisorna omkring en och om den enkla sanningen att så länge någon är ofri är vi alla det. 

Från 6-9 år, och även om A var i yngsta laget (5 och ett halvt) och jag censurerade en del var det en fascinerande läsupplevelse för oss båda två. Vi har pratat om rättvisa och vänskap, försökt gissa oss till vad som ska hända härnäst och efter nästan varje kapitel kom det ett "snälla mamma, ett kapitel till, det är ju så spännande!" Jag fick tårar i ögonen flera gånger och ser fram emot att läsa om den om ett par år med A.

Benen spända darrande

Antennerna vädrar 

Något kommer

Något kommer 

Maten måste räcka

till mig till oss till mig till 

Något kommer

Utspridda enade

Starka sköra

Lyfter sina huvuden

Blanksvarta ögon ser

Något kommer

Maten! Måste räcka

Soldater. Attack. 

Strå läggs till stack

Strå läggs till stack

Maten släpas hem

Gångarna grävs

Drottningen vilar

Vad var det jag ville när jag stod där på skolgården
Plakatet i handen och mössan på svaj?
Vad var det jag ville alla ensamma dagar
I Paris, med bara Laleh som tröst?
Vad var det jag ville när jag började plugga?
När jag reste till Kina, till Corfu och Rom?
Vad var det jag ville när jag satte upp pjäser,
När teatern var livet och näring till allt?
Vad var det jag ville när kärleken hände?
När två satte bo, men inte blev en
Vad var det jag ville när lille A föddes,
Och är det samma som nu när lilla Y finns?
Vad var det jag ville när livet föll samman,
När ensamheten låg som ett täcke på allt?
Vad var det jag ville när världen blev galen?
När jag vände bort blicken, såg inåt igen?
Vad vill jag i livet, vad vill jag med mig?
Vad vill jag förändra, vad vill jag ha kvar?
Vem vill jag vara, vem kan jag vara?
Vem borde jag vara? (ett internskämt, du vet)
Jag vet att jag kan vara mig.
Jag vet att jag räknas, att jag syns och får finnas
Att privilegierna klär mig så fint
Jag vet.
Jag finns.
Jag kan.
Jag minns.

Framförallt den första boken bjuder på mindfuck efter mindfuck och ingen av mina teorier stämmer helt in. Avslöjandet i slutet är dock värd varenda minut om ni frågar mig, och även tredje bokens slut är tillfredsställande såväl som oförutsett. 

Stilistiskt påminner boken om Twin Peaks möter Lost. Språket är rikt och karaktärerna trovärdiga - under omständigheterna.

 Jag har efter Pines plockat upp flera andra av Crouchs böcker (metaforiskt eftersom jag läst dem på Kindle) och han är en bra författare som skriver ganska gory böcker som får igång adrenalinet rejält i mig.

Det har gjorts en tvserie som är bra, men inte lika vass som böckerna hittills (har sett halva säsongen). Definitivt sevärd dock och ser en serien först är det förmodligen bättre, så en slipper jämföra med böckerna. 

En av årets bästa läsupplevelser kom sent. I julklapp av min sambo fick jag How to Build A Girl av Caitlin Moran, som tidigare gett ut How To Be A Woman.

Av någon anledning fick jag för mig att jag inte skulle gilla Woman, fick för mig att den var för essentialistisk ("kvinnor är så här, män är så här"), och överlag så kan jag tycka att Storbrittanien generellt är lite efter i genusanalyser. Jag uppfattade det också mer som en nonfiction text, vilket jag inte är lika intresserad av som fiction.

 

 

 

 

 

Så jag var lite skeptisk till den här, men började ändå med den (totalt julklappsbokcount: 6 st). Och blev rätt blown away. En helt fantastisk skildring av tonårstiden för en tjej på 90-talet i England. Boken behandlar klass, sexualitet, normer, feminism, mm mm på ett fantastiskt sätt - ett tydligt bevis tänker jag på skillnaden mellan fiction och non-fiction. För om jag utgår från att jag har rätt bild av den förra boken, där jag tror att jag skulle uppleva den som normativ, så är den här boken istället ett hårt slag i magen eftersom den, trots att vissa bitar absolut är normativa, beskriver hur det faktiskt ofta är idag. Och att göra det kan vara lika tankeväckande som den djupaste teori.

 

Huvudpersonen Johanna Morrigan bestämmer sig för att återuppfinna sig själv och ger sig själv personan Dolly Wilde. Hon börjar recensera skivor för ett musikmagasin och bestämmer sig för att bli en sån person som kan göra allt det där hon inte kunnat eller vågat innan - framförallt när det gäller sex. Som så många andra berättelser om att förverkliga sig själv så förlorar hon sig på vägen ibland, och vissa bitar är plågsamma att läsa. Men när hon ändå, 17 år ung, hittar sig själv och sin röst igen är det svårt att hålla leendet tillbaka.

 

Framförallt föll jag för skildringen av 14-åriga Johanna och hennes två obsessions:
Hon vill ha sex och hon vill förändra världen. Ungefär i den ordningen. Jag känner igen det, besattheten av sex innan jag hade haft det - vad det är, hur det är, hur det kommer att förändra mig, kopplat till den kanske något naiva övertygelsen att på något sätt, på något sätt kommer jag att förändra världen. Jag ska bara komma på hur först.

 

Det är en rolig och normbrytande berättelse. Jag hade seriösa problem att lägga ifrån mig boken, och jag kommer hålla alla tummar och tår för att det blir en filmdeal och att en ung publik får se den här berättelsen. Jag tänker också ge Moran en chans och hoppa ner från mina höga hästar och läsa How To Be A Woman - för ärligt talat känns det inte särskilt smart att döma ut en bok jag inte har läst....

 

 

Heter en bok jag läste ut nyligen, av Jane Harris. Det är författarens andra bok, och båda hennes alster (den första heter The Observations) är GRYMMA!

 

Hon skriver om kvinnor i en tid när kvinnors möjligheter är starkt begränsade. Trots det skriver hon fram starka, komplexa kvinnliga karaktärer som är totalt realistiska inom sina tidsramar. De ifrågasätter inte sina samhällen så jättehårt, men för en nutida läsare finns det fler bottnar och det går att läsa mellan raderna vilka känslor som det inte får sättas ord på. Det är subtil men mycket feministisk litteratur.

 

Dessutom är böckerna spännande, otäcka, välskrivna och ofta rätt roliga med. Hon är grym, helt enkelt, och jag tänker lätt fortsätta läsa allt som kommer ut.

 

(hon påminner lite, lite om Margaret Atwood fast retro istället för futuristisk, och med mindre sci-fi. Lite Doris Lessing också. Och Harris gör en till grym sak, som ovanstående också gör då och då iaf, hon sätter sina karaktärer i en tid som är aggressiv och hotfull mot kvinnor - men hon utsätter dem inte. De måste inte bli våldtagna och slagna i småbitar. De går genom sina liv utan den sortens våld. Ibland måste karaktärer kanske utsättas för våld på olika sätt, men kvinnliga karaktärer är ju ofta onödigt utsatta - jag tycker det är vackert när en författare skonar sina karaktärer.)

 

Gav upp mot grupptrycket och sällade mig till skaran som läst The Hunger Games. Den var spännande, och jag sträckläste den (A var inte så förtjust - fick smygläsa imorse.... dåligt samvete).

Den bet sig in i hjärnan lite - vaknade inatt vid 1 av att A grät. "Jag måste linda in mig i lakanet," tänkte jag. "De filmar ju!" så slarvigt hopvirat i lakanet försökte jag lyfta upp A ur sängen. I stället för att ge honom nappen först, vilket ibland får honom att somna om på stört. Inte heller när han var uppe tänkte jag på nappen, utan "Vatten! Han måste ha vatten! Vatten är viktigast om vi ska överleva" tänkte jag, och snubblade runt i lägenheten och letade efter hans vattenmugg.

Det här är bara kul om man läst boken eller sett filmen. Men jag måste ha drömt om den, för det kändes precis som att jag var i den världen när jag vaknade. Skumt.

Men kul att få sträckläsa något. Även om jag är lite trött idag för att jag läste för länge igår kväll....

Har läst ut Gästen av Nicklas Rådström, om ett mycket awkward möte mellan HC Andersen och Charles Dickens. Boken är en fantasi kring ett verkligt möte, men går in på djupet både i de båda författarnas inre liv och i berättelsen som fenomen, form, fascination och frustration. Det är ett vackert språk, om berättelsens betydelse, om hur osäkerheten gör människor sköra.

 

Jag gillade den skarpt, men det var svårt att läsa den. Det var som en sån där film som får en att vilja gömma sig bakom soffan, när en bara tänker "Nej, nej, nej, gör det inte!" För det gör ont i mig när andra gör fel.

 

 

 

Det är egentligen intressant. Jag har inte tänkt på det innan, men jag reagerar starkt på när andra människor "gör fel" i olika sammanhang. Och för mig själv är det en rädsla som dyker upp jämnt och ständigt, att jag ska "vara fel" på något sätt, i ord, utseende, handling. Varför är det så viktigt för mig att jag och andra ska göra rätt?

Ja, om man räknar hälften av Aidan Chambers bok, alltså.

 

Jag har läst Nyckelbarnen, av Sara Kadefors (som skrivit bl.a. Sandor Slash Ida). Det är en ungdomsbok, så den var lättläst och med ett enkelt men starkt språk. Och ett jävligt starkt tema.

 

Boken berörde mig väldigt mycket. Den handlar om tre elva-åringar som plötsligt får klara sig själv efter skolan när fritidsklubben stänger. De blir nyckelbarn, med nyckeln hem i ett snöre om halsen - något som ingen av dem egentligen vill eller mår bra.av.

Men det är egentligen inte det som berör mig, utan överhuvudtaget den avgrund som finns mellan barnen och de vuxna i boken. Hur barnens språk ignoreras eller förminskas. Det kryllar av härskartekniker i boken riktade mot barnen, oftast omedvetet från de vuxnas sida, men icke desto mindre med förödande resultat.

 

Det är den här balansgången mellan att uppmanas att ta ansvar för att du är stor och föras bakom ljuset/inte lyssnas på för att du är för liten för att förstå. Det är det här skadliga "jag vet bäst för dig". Jag tror inte att det argumentet är gångbart i någon relation. Inte ens i en föräldra-barn relation. För det är nog egentligen inte det det handlar om, utan, "jag var så rädd att du skulle bli ledsen". Be om ursäkt för helvete, skyll inte ifrån dig!

 

Eh, ja. Som sagt, upprörd och berörd. Och orolig för hur jag själv ska klara av det här när A blir äldre.

 

Mycket handlar det nog om hur de vuxna hanterar när barnen för upp sina problem. "Jag vill att du ska kunna berätta saker för mig. Du kan säga vad som helst." Men när barnen berättar något reagerar de vuxna genom att antingen berätta varför barnen har fel, varför det de oroar sig över inte är något problem egentligen, eller hur de borde bära sig åt för att lösa situationen. Petra Krantz Lindgren skriver om det här i sin blogg en annan du, då med fokus på rättvisa och konflikter mellan barn. I Nyckelbarnen är konflikterna mellan barn och vuxna, och barnen är alltså än mer värnlösa i en värld där ingenting de sägs tas på allvar och deras förslag för att lösa konflikterna inte hörs överhuvudtaget.

 

 Eh, ja, berörd.

 

Sen blir det i princip en barnvariant av feministiska hämndodysséer, där barnen tar rättvisan i egna händer och bestämmer sig för att straffa de vuxna som inte lyssnar och/eller ljuger.

 

Allt är skrivet från Siris perspektiv, en av elvaåringarna, och den enda kritik jag har av boken är att speciellt hon men även en del av de andra barnen ibland låter lite väl vuxna och insiktsfulla (framförallt mot slutet) och också att upplösningen är lite väl snygg och prydlig - men det är inte kritik som stör mig så mycket och som kanske inte ens är befogad. För det första - är inte oddsen rätt stora att jag bara glömt att en var rätt intelligent när en var elva år? Och för det andra - det är en ungdomsroman, och i det här fallet tror jag ungdom betyder 11-13 eller nåt sånt, och då ska ju de kunna läsa boken. Och dessutom gillar jag författare som väljer att inte låta sina karaktärer genomgå total hell när det egentligen inte behövs. Jag gillar lyckliga slut som inte känns totalt lättköpta och mesiga. Och det gör inte det här. Bara en smula tillrättalagt.

 

Det här är anledningen till att jag inte bloggar så ofta. Jag tänkte bara skriva ett par rader, men, ja. Berörd. Och kan aldrig sluta prata. Vare sig i oral eller skriftlig form.

Har bestämt mig för att börja föra läsdagbok över allt jag läser från och med nu. Inspirationen kommer från Aidan Chambers bok Böcker inom oss och Böcker omkring oss, om litteratur, läsande och socialiseringsprocessen däromkring. Det var en spännande bok med en del tänkvärda saker, även om Chambers upprepar sig själv ibland. Särskilt spännande är det som handlar om boksamtal och hur vi formar, förnyar och förändrar våra åsikter om det vi läser i samspel med andra, och också om hur ordet "varför" riskerar att hämma den processen.

 

Att en inte bara ska fråga "jaha, vad tyckte du om boken och varför?" visste jag - samma principer går igen inom teatersamtal (t.ex. i skolan). Men att ordet varför också dels kräver för stora svar, och också insinuerar att det finns ett rätt svar, det hade jag inte tänkt på.

 

Istället föreslår Chambers tell me - på svenska översätts det till jag undrar. En öppen fråga som istället insinuerar att inte heller jag som ställer den har något svar. Det kanske är viktigare när samtalet förs med barn, men jag tror det kan vara lika viktigt när en pratar med någon i samma ålder. Vi vet nog alla hur det känns att prata med någon som beter sig som om hen har alla svar.

 

 

Jag har inte skrivit något i min läsdagbok än. Jag skulle kunna skriva upp att jag läst halva boken ovan, men that's it. Detär ju bra att ha bestämt sig för att skriva läsdagbok, men jag måste ju läsa också. Ont om tid, speciellt nu när jag är själver.