På väg hem
Omtumlad och rätt trött. Saknar mina älsklingar.
Fick förutom alla coola teatermänniskor också träffa söt bebis på 2,5 månader. Höll utan att han började gråta - det känns alltid som en seger! Och lyckades få rätt många leenden genom att göra jätteöverdrivna pussljud i luften. Vilket jag sen fortsatte med i en halvtimme. Vad gör en inte för att få en baby att skratta, liksom.
Imorgon ska jag träffa en något större bebis, och på lördag en toddler - typ ett och ett halvt år, tror jag. Det är kul att hänga med barn!
Fick förutom alla coola teatermänniskor också träffa söt bebis på 2,5 månader. Höll utan att han började gråta - det känns alltid som en seger! Och lyckades få rätt många leenden genom att göra jätteöverdrivna pussljud i luften. Vilket jag sen fortsatte med i en halvtimme. Vad gör en inte för att få en baby att skratta, liksom.
Imorgon ska jag träffa en något större bebis, och på lördag en toddler - typ ett och ett halvt år, tror jag. Det är kul att hänga med barn!
Plötsligt lossnar det
LIte i alla fall. Just nu är jag i Stockholm och intervjuar några av de coolaste teaterkvinnor jag vet, som sagt. 1 down, 1 to go. + en som inte blev av just nu. Jag vet inte om jag kommer ta med mig något annat än en beundran, men det gör inget. Det är i alla fall en ingång.
Efter första intervjun känner jag att jag har typ helt fel fokus på min uppsats - men det gör ingenting. Kommer jag fram till att diskursen måste föras på ett annat sätt så är det också en slutsats. Då vet jag bättre vad jag ska utgå från nästa gång.
Sen kommer jag att leda en kurs i skådespeleri för nybörjare + en fortsättningskurs i vår. På engelska. Det finns ett behov av att hitta egna ingångar i teatervärlden för de som inte talar (perfekt) svenska, och uppenbarligen också ett intresse av att testa teater på engelska för att kunna vända sig ut mot en engelsktalande omvärld som ung teaterintresserad. Eller äldre.
Info om kurserna hittar ni här (nybörjare) och här (uppföljning). Det finns inga begränsningar, och det kommer att bli en rolig och fet kurs tror jag. Det jag vill utforska i den här kursen är hur jag, när jag jobbar med amatörer, ändå kan pusha gränserna för vad scenkonst är och kan vara. Det ska bli intressant att hålla en lång kurs igen, det var länge sen jag var i ett så rent dramapedagogiskt arbete. Och det känns som ett bra sammanhang att vara i.
Så jag är pepp som bara den, och känner mig överlag plötsligt som en mycket lyckligare, modigare och starkare människa än jag varit på länge eller ever. Det vet jag att jag känt innan, och sen deppat ner igen, men skit samma. Överlag är jag inte så deppig, de glada stunderna överväger absolut de deppiga. Men i somras runt min födelsedag kände jag mig väldigt nere, bl.a. för någon slags åldersnoja. Nu känner jag mig bara glad och mogen. Haha. Jag är en mogen kvinna...!
Efter första intervjun känner jag att jag har typ helt fel fokus på min uppsats - men det gör ingenting. Kommer jag fram till att diskursen måste föras på ett annat sätt så är det också en slutsats. Då vet jag bättre vad jag ska utgå från nästa gång.
Sen kommer jag att leda en kurs i skådespeleri för nybörjare + en fortsättningskurs i vår. På engelska. Det finns ett behov av att hitta egna ingångar i teatervärlden för de som inte talar (perfekt) svenska, och uppenbarligen också ett intresse av att testa teater på engelska för att kunna vända sig ut mot en engelsktalande omvärld som ung teaterintresserad. Eller äldre.
Info om kurserna hittar ni här (nybörjare) och här (uppföljning). Det finns inga begränsningar, och det kommer att bli en rolig och fet kurs tror jag. Det jag vill utforska i den här kursen är hur jag, när jag jobbar med amatörer, ändå kan pusha gränserna för vad scenkonst är och kan vara. Det ska bli intressant att hålla en lång kurs igen, det var länge sen jag var i ett så rent dramapedagogiskt arbete. Och det känns som ett bra sammanhang att vara i.
Så jag är pepp som bara den, och känner mig överlag plötsligt som en mycket lyckligare, modigare och starkare människa än jag varit på länge eller ever. Det vet jag att jag känt innan, och sen deppat ner igen, men skit samma. Överlag är jag inte så deppig, de glada stunderna överväger absolut de deppiga. Men i somras runt min födelsedag kände jag mig väldigt nere, bl.a. för någon slags åldersnoja. Nu känner jag mig bara glad och mogen. Haha. Jag är en mogen kvinna...!
Lite bilder
Sent omsider. BIlder från Berlin
.
Brechtmuseumets restaurang
Alla som dog vid muren. Yngsta var två år.
Holocaust-memorial
Kärleksbevis?
Åka DDR-bil
Skoj i minnesmärket
Berliner Ensemble, Brechts teater. Fast den gick vi inte på.
.
Brechtmuseumets restaurang
Alla som dog vid muren. Yngsta var två år.
Holocaust-memorial
Kärleksbevis?
Åka DDR-bil
Skoj i minnesmärket
Berliner Ensemble, Brechts teater. Fast den gick vi inte på.
Gluwhine! Jupp jupp!
När han vägrar sova...
Det är ju alltid när en har något planerat. Ikväll hade vi hyrt Wuthering Heights och tänkte vara lite finkulturella. Men nej, då tänker A vara uppe hela kvällen!
Förhoppningsvis däckar han snart. Annars får vi börja kolla i alla fall, så får han somna till filmen.
Förhoppningsvis däckar han snart. Annars får vi börja kolla i alla fall, så får han somna till filmen.
C-uppsats
Kommer att skriva om lesbiskas utrymme i svensk scenkonst, med fokus på barn och ungdomsteater. Någon som har läst/sett en pjäs med lesbiska huvudroller? Eller biroller?
Någon? Alla tips mottages tacksamt.
Någon? Alla tips mottages tacksamt.
Andra dagen i Berlin
Käkade frukost på rummet med de andra - so much för att sticka iväg tidigt... Men det är ju trevligare att hänga med dem än att gå runt själv. Vi skulle gå till Pergamonmuseumet först, men när vi kom dit blev konsensus att det var för dyrt (10 euro) så vi gick direkt till DDR-museumet istället.
Det är lite synd, jag var så pepp på att se Blå Porten, Ishtarporten från Babylon. Jag byggde en modell av den i typ nian och var helt inne på den kulturen, men antingen kan jag gå dit själv imorgon eller så eller så får jag helt enkelt komma tillbaka med någon som är lite mer antikhistorieintresserad (host, Fraser, host).
DDR-museumet gav också en enorm känsla för hur det var att leva i Östberlin. Interaktivt museum, med lådar en drog ut, skåp en öppnade osv. Det var kul och informativt - det verkade inte den tyska skolklassen som var där tycka. De satt och såg lidande ut vid "maktens bord" där det fanns lite stolar.
Sen gick vi till holocaustminnersmärket - de här pelarna som en går igenom. Det var en väldigt märklig upplevelse, särskilt som alla som är där mest flummar, springer runt mellan dem, hoppar och busar med varandra. Det är väl okej att göra det - kanske till och med bra - men det sabbade min inkännande, emotionella image rätt mycket. Nä, alltså, det var konstigt att vara där. Det var något i hur tyst det blev mellan pelarna, hur folk dök upp för att sedan direkt försvinna, hur smal vägen blev framför en och hur högt ovanför himlen var. Jag tänkte på fängelser. Tänkte på att inte se någon ljusning. Försökte tänka på Förintelsen men det var för stort. Sen tog vi en massa coola bilder.
Jaja. Ibland är jag en posör. Jag vill så gärna bli emotionellt berörd, det går ihop med hur jag ser mig själv. Som en emotionell empatisk människa. Och jag kände allt det där men sen kände jag också att det var kul att vara där med min klass. Idag ska vi försöka hinna till Judiska Museet, tror det ger lite mer perspektiv.
Efter det splittade vi på oss, jag och Sofia gick och drack Gluwhine vid floden - sjukt mysigt och gott. Vi snackade om allt mellan himmel och jord, promenerade hem (vi går asmycket! hello benmuskler!) förbi synagogan som gav oss den där känslan igen. Igår var ju Kristallnatten, så det var massa poliser vid alla minnesmärken. Softade på rummet ett tag, sen gick vi allihopa ut till en indisk restaurang och käkade och tog en drink (billiga drinkar!). Såg en märklig föreställning av Die Wirtin - Värdinnan, typ. En Dostojevskijbok som Frank Cartoff regisserat på Volksbuhne. Konsensus efteråt var att vi nog verkligen hade gillat den här föreställningen om vi fattat vad det var de pratade om. Den var roligare att kolla på i alla fall, actionpackad och bisarr. De använde video hela tiden, skrek, sprang, hoppade, trillade. Den hade en del gemensamt med Faust, speciellt att båda hade män som var helt totalt desperata efter att få ligga med kvinnor (eller just en specifik kvinna i vart och ett av fallen). I den här var desperationen total, han nästan grät konstant för att han inte fick ligga med henne, och hon sa nej hela tiden men ville egentligen också, fick ta lite initiativ och ta lite på honom.
Jävligt skumt. Mäns motivation = få ligga. That's what we learned in Berlin ^^
Mer drinkar efteråt. Tanken var att vi skulle gå ut, alltså typ ut och dansa, men jag säckade ihop totalt vid midnatt. Gick och la mig, blev väckt av nya gäster i vårt rum, väckt igen av de andra i klassen som smög in, och sen vaknade jag 7.30. Har skypat igen, saknar min bebis. Köpte en present till honom igår.
Random tankar och quotes:
"Vi vill ha något tyskt i oss"
Vad var det som hände på Brandenburger? Flyktingdemonstration mellan dansande nallar, poserande soldater och en konstigt Star Trekliknande utomjording. Konstigaste torget någonsin.
"Vi vill ha något tyskt i oss"
Vad var det som hände på Brandenburger? Flyktingdemonstration mellan dansande nallar, poserande soldater och en konstigt Star Trekliknande utomjording. Konstigaste torget någonsin.
Skam den som ger sig! En får fråga på fyra olika restauranger/caféer innan en hittar en som serverar Gluwhine
"Titta vovve!"
Drinkar är gott
Drinkar är gott
Första dagen i Berlin
Har inte kamerasladden med mig, så jag kan inte lägga upp några bilder, tyvärr.
Igår åkte jag till Berlin. Sambon och A vinkade av på Triangeln, nödvändigt och svårt. Grät en liten stund på tåget men hämtade mig snabbt. Jag åker ju inte själv heller, utan med min fina TTP-klass, och vi hade väldigt trevligt under resan.
Kom fram utan några bekymmer, slöade runt på flygplatsen ett tag och missade ett tåg. När vi sen kom med ett tåg hoppade vi av på fel station, men all in all löste sig allt snyggt och vi kom fram till vårt hostel typ 11.30. Där möttes vi av Kent, och vi planerade våra dagar i Berlin lite. Sen blev det lunch - döner och currywurst. Vi gick till Volksbühne (gigantisk teater - heeelt galet!) och bokade biljetter till Die Wirtin till fredagen (alltså idag). Gick till en murutställning, såg en bit av muren och foton på folk som dött där, bilder på hur de flyttade en hel kyrkogård för att ha sin mur. Ja. Det var märkligt att se muren. Svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att ha den nära sig alltid. Jag var två när muren föll. Den kommer snart att vara riktigt avlägsen historia för de flesta människor - tror att pratar en om murar med folk ur min generation så tänker nog de flesta på Israel-Palestina.
Tillbaks till hostelet. Vila.
Till Brechts hus - blev rundvisade av en guide som försökte ge oss en så personlig bild av Brecht och Helene Weigel som möjligt. Det var intressant, och hon gav oss massa intressanta fakta och mentala bilder. Vore inte helt fel att bli en teaterchef som Helene Weigel, som jobbade mycket från sängen och tog emot de unga män som arbetade runt henne som skådisar/regiass osv - de fick sitta vid fotändan eller på sängen, själv satt hon i med alla papperna runt sig. Hennes tron. Brechts rum var spartanskt - nästan tomt. En smal liten säng. Det var inte i sovrummet han levde, utan i sina arbetsrum (två!) med tusentals böcker, typ fyra arbetsplatser, stora fönster och massa ljus - och massa fat han kunde aska sina cigarrer på.
Sen käkade vi dumplings med Kent, och efter det drog vi till Deutches Theater - ännu en vansinnigt massiv och imponerande teater - där vi såg en uppsättning av Faust som spelat sen 2004. Uppsättningar i Tyskland går länge, de har repertoarteater på ett helt annat sätt än vi. Sen spelar en föreställning inte konstant, det är inte som i musikalvärlden. utan det kan gå månader emellan. Jag vet inte om de alls repar om de ska ta upp en föreställning igen, eller om folk bara förväntas kunna, minnas. Förmodligen det senare - tyska skådisar verkar vara väldigt professionella efter vad jag hört och nu sett.
Skådespelarna hade en enorm kroppskontroll, allt var exakt, nästan koreograferat, men utan att det var dansare eller dans eller nåt sånt - men jag tror de jobbade mycket med isolation, de använde bara den kroppsdel de ville använda, inte allt det andra av bara farten som det kanske ofta blir. Texten tuggades och spottades fram, viskades, skreks - jag förstod ju ingenting eftersom jag inte kan tyska, men det var stundtals väldigt musikaliskt, och det fanns hela tiden (nästan) en dynamik i det. Rytm, tempo, pauseringar, tonläge, styrka och så vidare. De verkade ha allt under kontroll, helt enkelt.
Kent (som alltså är vår lärare) pratade om att tyska skådespelare jobbar mycket brecthianskt, utan att ha en process eller utan att försöka visa något av sig själva. Skådespelarna tillhandahåller ett material för berättelsen.
Och det märktes ju. Sen hade jag problem med kvinnosynen eller då egentligen manssynen också i pjäsen. Jag vet inte. Hamnade i en lång diskussion med Kent om genus. Kanske stirrar jag mig blind på det, men när jag inte förstår orden och berättelsen kan jag ju bara gå på det jag ser. Och sen hör det kanske till historien - jag vet inte, jag är bara så trött på att se hur sex alltid är fatalt för kvinnor, jag är trött på att se kvinnor bli utskällda för att de haft sex, jag är trött på att se kvinnor dö för att de haft sex, jag är trött på att se män som bara bara bara vill ligga och kvinnor som bara bara bara vill älska. Jag är trött på combon medelåldersman + tonåring. Jag är trött på män som inte lyssnar på vad kvinnor säger.
Vissa av de här sakerna är ju inte FEL i sig, men grejen är att sammantaget blir det en bild som en blir påtryckt konstant och det ger mig en dålig smak i munnen, det gör mig ledsen och får mig att må dåligt ibland. Jag vill se andra bilder och andra berättelser. Jag behöver inte se att kvinnor alltid är starka och aldrig offer, men jag tycker att en kan vara offer på så himla många olika sätt.
Sen hade vi olika åsikter om ifall det var sexet som var det hon blev offer för eller om det handlade om våld - något som ändrar tolkningen ganska mycket. Men. Jag vet inte. Kanske var poängen att vi bara skulle titta på hantverket, tekniken. Jag tittade på berättelsen och förväntade mig något nytt, vilket kanske var naivt. Det är trots allt en asgammal berättelse.
En öl på det och sen i säng. Självklart sov jag dåligt - vaknade vid två och vid sex, och sen slumrade jag typ till halv åtta. Fick skypa med världens underbaraste killar på morgonen idag, och har nu avnjutit en jävligt god varm choklad på hostelets cafe medan jag väntar på att de andra ska vakna. Idag blir det museum och sen teater igen ikväll. Story of our trip, tror jag. Museum och teater!
Andra random observationer:
Det finns många snygga tyskar
Många tyskar ser väldigt tyska ut, tycker jag
Vi pratar om roliga saker i vår klass
Att resa tillsammans är ett bra sätt att lära känna varandra
Jävlar vad många coola små unika klädaffärer det finns här!
Currywurst verkar läskigt. Jag sparar det tills jag är full eller bakis
Igår åkte jag till Berlin. Sambon och A vinkade av på Triangeln, nödvändigt och svårt. Grät en liten stund på tåget men hämtade mig snabbt. Jag åker ju inte själv heller, utan med min fina TTP-klass, och vi hade väldigt trevligt under resan.
Kom fram utan några bekymmer, slöade runt på flygplatsen ett tag och missade ett tåg. När vi sen kom med ett tåg hoppade vi av på fel station, men all in all löste sig allt snyggt och vi kom fram till vårt hostel typ 11.30. Där möttes vi av Kent, och vi planerade våra dagar i Berlin lite. Sen blev det lunch - döner och currywurst. Vi gick till Volksbühne (gigantisk teater - heeelt galet!) och bokade biljetter till Die Wirtin till fredagen (alltså idag). Gick till en murutställning, såg en bit av muren och foton på folk som dött där, bilder på hur de flyttade en hel kyrkogård för att ha sin mur. Ja. Det var märkligt att se muren. Svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att ha den nära sig alltid. Jag var två när muren föll. Den kommer snart att vara riktigt avlägsen historia för de flesta människor - tror att pratar en om murar med folk ur min generation så tänker nog de flesta på Israel-Palestina.
Tillbaks till hostelet. Vila.
Till Brechts hus - blev rundvisade av en guide som försökte ge oss en så personlig bild av Brecht och Helene Weigel som möjligt. Det var intressant, och hon gav oss massa intressanta fakta och mentala bilder. Vore inte helt fel att bli en teaterchef som Helene Weigel, som jobbade mycket från sängen och tog emot de unga män som arbetade runt henne som skådisar/regiass osv - de fick sitta vid fotändan eller på sängen, själv satt hon i med alla papperna runt sig. Hennes tron. Brechts rum var spartanskt - nästan tomt. En smal liten säng. Det var inte i sovrummet han levde, utan i sina arbetsrum (två!) med tusentals böcker, typ fyra arbetsplatser, stora fönster och massa ljus - och massa fat han kunde aska sina cigarrer på.
Sen käkade vi dumplings med Kent, och efter det drog vi till Deutches Theater - ännu en vansinnigt massiv och imponerande teater - där vi såg en uppsättning av Faust som spelat sen 2004. Uppsättningar i Tyskland går länge, de har repertoarteater på ett helt annat sätt än vi. Sen spelar en föreställning inte konstant, det är inte som i musikalvärlden. utan det kan gå månader emellan. Jag vet inte om de alls repar om de ska ta upp en föreställning igen, eller om folk bara förväntas kunna, minnas. Förmodligen det senare - tyska skådisar verkar vara väldigt professionella efter vad jag hört och nu sett.
Skådespelarna hade en enorm kroppskontroll, allt var exakt, nästan koreograferat, men utan att det var dansare eller dans eller nåt sånt - men jag tror de jobbade mycket med isolation, de använde bara den kroppsdel de ville använda, inte allt det andra av bara farten som det kanske ofta blir. Texten tuggades och spottades fram, viskades, skreks - jag förstod ju ingenting eftersom jag inte kan tyska, men det var stundtals väldigt musikaliskt, och det fanns hela tiden (nästan) en dynamik i det. Rytm, tempo, pauseringar, tonläge, styrka och så vidare. De verkade ha allt under kontroll, helt enkelt.
Kent (som alltså är vår lärare) pratade om att tyska skådespelare jobbar mycket brecthianskt, utan att ha en process eller utan att försöka visa något av sig själva. Skådespelarna tillhandahåller ett material för berättelsen.
Och det märktes ju. Sen hade jag problem med kvinnosynen eller då egentligen manssynen också i pjäsen. Jag vet inte. Hamnade i en lång diskussion med Kent om genus. Kanske stirrar jag mig blind på det, men när jag inte förstår orden och berättelsen kan jag ju bara gå på det jag ser. Och sen hör det kanske till historien - jag vet inte, jag är bara så trött på att se hur sex alltid är fatalt för kvinnor, jag är trött på att se kvinnor bli utskällda för att de haft sex, jag är trött på att se kvinnor dö för att de haft sex, jag är trött på att se män som bara bara bara vill ligga och kvinnor som bara bara bara vill älska. Jag är trött på combon medelåldersman + tonåring. Jag är trött på män som inte lyssnar på vad kvinnor säger.
Vissa av de här sakerna är ju inte FEL i sig, men grejen är att sammantaget blir det en bild som en blir påtryckt konstant och det ger mig en dålig smak i munnen, det gör mig ledsen och får mig att må dåligt ibland. Jag vill se andra bilder och andra berättelser. Jag behöver inte se att kvinnor alltid är starka och aldrig offer, men jag tycker att en kan vara offer på så himla många olika sätt.
Sen hade vi olika åsikter om ifall det var sexet som var det hon blev offer för eller om det handlade om våld - något som ändrar tolkningen ganska mycket. Men. Jag vet inte. Kanske var poängen att vi bara skulle titta på hantverket, tekniken. Jag tittade på berättelsen och förväntade mig något nytt, vilket kanske var naivt. Det är trots allt en asgammal berättelse.
En öl på det och sen i säng. Självklart sov jag dåligt - vaknade vid två och vid sex, och sen slumrade jag typ till halv åtta. Fick skypa med världens underbaraste killar på morgonen idag, och har nu avnjutit en jävligt god varm choklad på hostelets cafe medan jag väntar på att de andra ska vakna. Idag blir det museum och sen teater igen ikväll. Story of our trip, tror jag. Museum och teater!
Andra random observationer:
Det finns många snygga tyskar
Många tyskar ser väldigt tyska ut, tycker jag
Vi pratar om roliga saker i vår klass
Att resa tillsammans är ett bra sätt att lära känna varandra
Jävlar vad många coola små unika klädaffärer det finns här!
Currywurst verkar läskigt. Jag sparar det tills jag är full eller bakis
Ich bin ein Berliner!
Berlin
käkar frukost. snart bär det iväg till Berlin på klassresa, och det ska bli så jäkla kul och häftigt och spännande.... och så svårt. det här är första gången ever jag kommer att vara borta mer än ett par timmar från A.
har (förmodligen rätt naiva) visioner av hur han kommer att springa (nå, tulta) till dörren när det går i trappan för att han tror att det är jag som kommer, och så blir han ledsen och gråter och tror att jag har övergett honom.
jag vet ju egentligen att de kommer att ha det bra, men yikes vad ont det gör, och yikes vad jag kommer att sakna honom!
har (förmodligen rätt naiva) visioner av hur han kommer att springa (nå, tulta) till dörren när det går i trappan för att han tror att det är jag som kommer, och så blir han ledsen och gråter och tror att jag har övergett honom.
jag vet ju egentligen att de kommer att ha det bra, men yikes vad ont det gör, och yikes vad jag kommer att sakna honom!
PORR
Nja, alltså så himla snuskigt blir det ju inte. Tyvärr. Inte sexigare än så här när Bond gayar loss.
Sen tänkte jag också på hur OTROLIGT mycket produktplacering det var i filmen, särskilt i början såg jag väldigt mycket bilmärken, klockor och datormärken. Också väldigt hett.
Och såklart - en blond cyberterrorist som hotar släppa hemlig information. Julian Assange nån? De fick till och med till det där med att inte ha särskilt stor respekt för kvinnors (eller någons) kroppar...
Mycket kan sägas. Men det var fart och fläkt i filmen. Jag hade kul.
Bond: med sex som strategi (SPOILERS)
Jag såg den nya Bondfilmen, Skyfall, igår, och jag blev glatt överraskad över en liten gayscen som författarna slängt in i det första mötet mellan Bond och Silva (the baddie). Javier Bardem spelar Silva med en odefinierbar kvalitet, men det finns definitivt många saker vi läser som homosexuella i hans uppenbarelse, från hans klädstil till hur han purses his lips (kommer inte ihåg vad det heter på svenska). Bardem själv pratar om ett spel, producenterna till filmen pratar om makt, och Daniel Craig säger om Silva att "he'll fuck anything". Oavsett vad Silva's läggning och vad hans motivation är så stöter han ganska uppenbart på Bond under deras första möte.
Bond sitter bunden vid en stol, och Silva knäpper upp hans skjorta och undersöker ett skottsår på hans axel. Sen fortsätter han att knäppa upp skjorta, stryker fingrarna över Bonds bröst, lägger händerna på hans lår, smeker dem och särar på dem, pratar om hur Bond "försöker minnas sin träning" och att "There's a first time for everything." Bond tittar tillbaka på honom, neither shaken or stirred, och säger med ett småleende "Who's to say it's my first time?"
Det är så roligt när en karaktär så oerhört straight som Bond queeras till, även om det mest verkar spelas som komiskt, och även om många tolkar det som att han bara håller masken i en hotfull situation och spelar Silvas eget maktspel. Oavsett så sitter Bond och insinuerar att han har haft sex med män och inte nödvändigtvis skulle banga att ha det igen. Och det stämmer med min läsning av Bonds karaktär - för Bond använder sex som strategi, vapen och kommunikation.
Jag är inte särskilt insatt i genren, och jag har inte läst någon av böckerna (en väldigt inressant analys av The Man With the Golden Gun hittade jag här.). Men i sina interaktioner med kvinnor använder Bond konstant sex som ett sätt att sätta sig själv i överläge, övertala en kvinna att komma över på hans sida. Han verkar ofta oförmögen att binda sig till en kvinna (undantaget Casino Royale och nån till tror jag), men blandar alltid ihop känslor och sex - han är sällan opåverkad när de kvinnor han har legat med (oftast) dödas*. Att ligga med någon är betydelsefullt för honom. Sen är han inte monogam, snarare skulle vi kanske kunna kalla honom relationsanarkist - alla hans relationer till kvinnor är lika betydelsefulla (eller betydelselösa). Sällan är en relation viktigare än någon annan.
Sen finns också en annan dimension med, nämligen att han använder sig av sex i sitt yrke, som strategi för att i slutändan skydda sitt land. Även om en läser Bond som totalt straight så tror jag att han inte skulle vara främmande för lite man-on-man action ifall det var vad som krävdes för att lyckas med ett uppdrag. I alla fall tror jag att Daniel Craigs Bond skulle vara öppen för det. Craig har själv sagt i en intervju att han tycker det kunde vara dags för en Bond Guy snart.
Som i vissa andra instanser (Barney i HIMYM eller Bulldogg i Frasier) vinner en superstraight sexfixerad manlig karaktär nästan något på att spelas av en homosexuell skådespelare, och överlag tillför queera blinkningar något till straighta karaktärer. Det måste finnas något dubbeltydigt, ambiguous i det för att det ska tilltala mig i alla fall.
Oavsett vad tolkningen av Skyfall blir så har filmmakarna skapat en osäkerhet hos Bond, och då också hos alla som identifierar sig med Bond. Är han 100% straight? Finns det rum för osäkerhet? Om han skulle ligga med en man för att typ tjäna England (close your eyes and think of England som Drottning Victoria (tror jag) uppmanade Englands kvinnor) - är han fortfarande straight då? Är det våra handlingar eller vårt begär som definierar oss? Ansluter en sig till det senare så skulle Bond kunna ligga med hur många hunkar som helst och ändå vara straight - men det är nog inte mainstreamläsningen.
Och till syvende og sist tänker jag på att jag verkligen gillade Silva - men också på hur mycket han liknade Moriarty i Sherlock-serien. Ska onda supergeniala asexuella gayskurkar bli trendigt nu? Jag vet inte om jag gillar det - med båda dessa exempel så ser vi dem bara ha en fysisk sexuell interaktion med kvinnor - det homosexuella antyds och insinueras men får aldrig ageras ut (fine för att Silva är sönderfrätt på insidan, en blir kanske inte så pigg på sex då). Gör om gör rätt - superbögskurkar ska också få ha ett sexliv.
*En av de saker jag verkligen ogillade med Skyfall var Séverìnes karaktär, som var en rädd, darrande ex-prostituerad som tog en chans med Bond (frågan är, var det också planerat av Silva?), hade en ångande duschsexscen med honom och sen prompt mördades för att Bonds pistolskills inte är vad de har varit. Jag gillade dels inte hela prostitutionsgrejen - det känns så gammalt att alla tjejer alltid ska vara (ex)horor. Men framförallt kändes det som att hennes död inte fick någon uppföljning öht - framförallt eftersom den faktiskt var Bonds fel i högre grad än vanligt.
På barnfronten
Mycket nytt.
Det största är: Ungen går ju!
Tre dagar innan han blev tio månader tog han tre stapplande steg rakt in i mina armar. Nu, en och en halv månad senare går han nästan hela tiden - kryper då och då, mest under grejer, men benen ska han stå på konstant! Helt fantastiskt och makalöst och galet att min lilla klump som bara låg och tittade i början nu plötsligt kan gå! Fyller ett gör han också om två veckor. Insane.
Vi klippte lugg på honom också. Ännu galnare.
Comeback
Nu pluggar jag igen. I somras slutade jag blogga för att jag inte riktigt tyckte att jag hade något att skriva om. Nu har jag för mycket, så jag hinner inte.
Men.
I veckan har jag varit på Teater 23 och kollat på upprepet av Legenden om Sally Jones, i regi av Harald Leander (årets Thaliapristagare btw). Även om det blir en kortprocess på något sätt - alltså, det är få val som görs, mer putsning, och ensemble och crew förhåller sig hela tiden till den tidigare föreställningsperioden - "Hur gjorde vi då?" - så är det ändå väldigt intressant att få en inblick i föreställningens metod, så att säga. Vi har pratat mycket om metod på Teaterns Teori och Praktik.
Föreställningen är ett samarbete mellan Teater 23 och Memory Wax, så det är mycket dans och rörelse. Musiken, specialkomponerad musik av bandet Lur, påverkar föreställningen minst lika mycket som regi och koreografi, och att förhålla sig till allt detta måste ändå ha varit en utmaning för både regissör, koreograf och inte minst ensemblen som består av tre skådespelare, en dansare och en tekniker (som alltså både dansar och agerar på scen). Det är ett spännande koncept som också lyckas genomföras så himla bra! Jag kände mig medsvept på ett sätt jag inte upplevt på länge i en teatersalong. Kanske handlar det lite om att det är just barnteater - att fokus ligger på att engagera och underhålla snarare än att distansera och vara utmanande (som mycket annat jag sett på sista tiden - *host* Institutet *host*), kanske om rummet och arenaformen med skådespelare som dyker upp till höger och vänster i ett rasande tempo. Kanske budskapet om empati med de som är mindre, samtidigt som apornas rörelsemönster och beteenden framkallar extremt tydliga barnassociationer för mig (vilket alltså trycker på alla knappar - typisk morsa!). Kanske skådespelarnas plasticitet - ett trettiotal roller hyvlas snabbt, tydligt och förbaskat roligt av.
Kanske alltihop tillsammans. Det är en jävligt solid föreställning. Jag önskar att Ally var tillräckligt gammal för att få se den.
Jag ska försöka skriva en längre föreställningsanalys + lite metodanalys, så mycket jag nu kan göra det på det lilla jag sett. Kanske slänga iväg några frågor via mail till de medverkande eller så. Men det har varit kul att kolla, och jag är glad att jag fick se den efter att ha hört så mycket från Mario (eminent producent på 23an) mfl.
Fotografierna är Teater 23s pressbilder och tagna av Peter Westrup.
Mer info om föreställningen hittas på Teater 23s hemsida
Mer info om föreställningen hittas på Teater 23s hemsida
