En ung kulturtant

Framförallt den första boken bjuder på mindfuck efter mindfuck och ingen av mina teorier stämmer helt in. Avslöjandet i slutet är dock värd varenda minut om ni frågar mig, och även tredje bokens slut är tillfredsställande såväl som oförutsett. 

Stilistiskt påminner boken om Twin Peaks möter Lost. Språket är rikt och karaktärerna trovärdiga - under omständigheterna.

 Jag har efter Pines plockat upp flera andra av Crouchs böcker (metaforiskt eftersom jag läst dem på Kindle) och han är en bra författare som skriver ganska gory böcker som får igång adrenalinet rejält i mig.

Det har gjorts en tvserie som är bra, men inte lika vass som böckerna hittills (har sett halva säsongen). Definitivt sevärd dock och ser en serien först är det förmodligen bättre, så en slipper jämföra med böckerna. 

Nyårsafton - vi kör en barnfamiljstrerättersmiddag ikväll, avokadotoast, pasta carbonara och glass till efterrätt. Och jag och F har chips och champagne till efter att barnen har somnat.
Känns mysigt och helt okej. Orkar vi till 12-slaget väcker vi det stora barnet och skjuter några raketer. Orkar vi inte så gör det ingenting.

Vårt nya projekt tillsammans, F och jag, är att vi ska beta av alla filmer i vårt filmskåp som ligger och samlar damm. Hela 43 stycken är det, för vi hamstrar filmer som de hamstrar mat i The Walking Dead, verkar det som. Ingen filmrea kan gå oss förbi.

Så nu har vi lagt alla filmer i ett hörn av vardagsrummet och planerar att se och recensera hela högen innan sommaren. 43 random filmer, i olika kategorier och av olika notabilitet. Som vi har köpt för att vi någon gång velat se dem, eller för att det var en bra skådis med i, eller för att någon tipsat oss om dem. De som är bra får flytta in i skåpet igen. De vi inte gillar flyttar ut.

Så - throwbacken handlar egentligen om att jag letade bloggplattform och upptäckte att jag har gamla bloggar/hemsidor på fyra olika plattformer. En fick bara 12 inlägg, och det var spännande att läsa var jag befann mig 2009. En är min hemsida som just nu är gömd för att jag behöver uppdatera den massivt och inte riktigt hinner just nu. En var klassbloggen vi hade i TTP - nostalgi att läsa igenom en del av de inläggen, från 2010-2011. Och slutligen även Partisanteaterns hemsida som jag startade 2010.

Att städa mina digitala fotspår får stå på nästa års att-göra-lista, men jag måste ju spara ner allt. Ha det kvar. Det är som att hitta gamla dagböcker.

 

Lite mera throwback i bildform. Jösses vad jag var snygg och cool på den bilden! Och jösses vilken liten gullunge jag hade. Nu har jag två....

En av årets bästa läsupplevelser kom sent. I julklapp av min sambo fick jag How to Build A Girl av Caitlin Moran, som tidigare gett ut How To Be A Woman.

Av någon anledning fick jag för mig att jag inte skulle gilla Woman, fick för mig att den var för essentialistisk ("kvinnor är så här, män är så här"), och överlag så kan jag tycka att Storbrittanien generellt är lite efter i genusanalyser. Jag uppfattade det också mer som en nonfiction text, vilket jag inte är lika intresserad av som fiction.

 

 

 

 

 

Så jag var lite skeptisk till den här, men började ändå med den (totalt julklappsbokcount: 6 st). Och blev rätt blown away. En helt fantastisk skildring av tonårstiden för en tjej på 90-talet i England. Boken behandlar klass, sexualitet, normer, feminism, mm mm på ett fantastiskt sätt - ett tydligt bevis tänker jag på skillnaden mellan fiction och non-fiction. För om jag utgår från att jag har rätt bild av den förra boken, där jag tror att jag skulle uppleva den som normativ, så är den här boken istället ett hårt slag i magen eftersom den, trots att vissa bitar absolut är normativa, beskriver hur det faktiskt ofta är idag. Och att göra det kan vara lika tankeväckande som den djupaste teori.

 

Huvudpersonen Johanna Morrigan bestämmer sig för att återuppfinna sig själv och ger sig själv personan Dolly Wilde. Hon börjar recensera skivor för ett musikmagasin och bestämmer sig för att bli en sån person som kan göra allt det där hon inte kunnat eller vågat innan - framförallt när det gäller sex. Som så många andra berättelser om att förverkliga sig själv så förlorar hon sig på vägen ibland, och vissa bitar är plågsamma att läsa. Men när hon ändå, 17 år ung, hittar sig själv och sin röst igen är det svårt att hålla leendet tillbaka.

 

Framförallt föll jag för skildringen av 14-åriga Johanna och hennes två obsessions:
Hon vill ha sex och hon vill förändra världen. Ungefär i den ordningen. Jag känner igen det, besattheten av sex innan jag hade haft det - vad det är, hur det är, hur det kommer att förändra mig, kopplat till den kanske något naiva övertygelsen att på något sätt, på något sätt kommer jag att förändra världen. Jag ska bara komma på hur först.

 

Det är en rolig och normbrytande berättelse. Jag hade seriösa problem att lägga ifrån mig boken, och jag kommer hålla alla tummar och tår för att det blir en filmdeal och att en ung publik får se den här berättelsen. Jag tänker också ge Moran en chans och hoppa ner från mina höga hästar och läsa How To Be A Woman - för ärligt talat känns det inte särskilt smart att döma ut en bok jag inte har läst....

 

 

Men lite dåligt samvete kan kicka igång en, så ieftermiddags åkte vi till lekplatsen bredvid Saltsjöbaden och lekte loss. Pirater, vikingar, spöken och skattkartor.

Ja, försöka i alla fall. 

Men när hon blir trött ska hon sova bums. Vi har ammat rätt fritt så hon gråter nästan aldrig för att hon är hungrig - det räcker oftast med att suga på fingrarna lite för att vi ska fatta vad som gäller, men när hon blir trött kan det gå från  noll till hundra på en minut, och har man otur - som idag - skriker hon sig till sömns. Bara att bära och vyssja så gott man kan. Hon har en jäkla pipa men brukar skrika slut på sig rätt snabbt. Och det är guld när jag känner hur hon börjar slappna av i kroppen och bli mjuk och gosig igen istället för hård som en väldigt ledsen planka.

 Världens bästa syskon

Jag har sovit som en stock de två senaste månaderna. Anledningen heter Y, en helt förtjusande liten bebis som jag har fått förmånen att lära känna.

Y är underbar, A är också underbar, och tillsammans gör de vår familj komplett. Men att vara tvåbarnsmamma - oh, wow! Det tar på krafterna! Nätterna är ju upphackade, även om jag får ge Y en eloge eftersom hon faktiskt sover riktigt gott mellan måltiderna. Och det har jag också kunnat göra. Alla sovproblem - förutom det då att tiden inte räcker till - har svepts bort.

Men inatt gick det inte. Gamla projekt som spökar och måste avslutas - helt omöjligt att avsluta dem kl. 4 på morgonen, men försök säga det till min hjärna.

Lösning? Upp och käka lite gröt, uppdatera en nästan helt bortglömd stackars blogg och lägga fram kläder för morgondagens lucia-tåg på A's förskola. Tänka tacksamma tankar när jag ser Facebook-uppdateringar om människor på flykt och liv i spillror. Jag har ett gött liv, ett fint hus och underbara människor i min familj. De svårigheter vi har haft är ingenting vi inte klarat av, även om det känts knappt ibland.

Just nu detoxar vi lite tv efter att helt besatt ha följt Walking Dead. Jag längtar efter energi att kolla på hela filmer igen, men vi har börjat så nätt med ett spionkomeditema förra veckan - Kingsman och Spy. En smart och snygg hyllning till Bond som tyvärr för mig sabbades lite av ett smaklöst och ffa dåligt genomfört skämt i slutet (Kingsman) och en över förväntan rolig film om hur omvärldens förväntningar håller dig tillbaka och hur grova dina förolämpningar kan bli när du ställs mot väggen (Spy). Måste säga att det var oerhört befriande att se en spionfilm med kvinnor som protagonist, antagonist, chef, sidekick mm. Mansporträtten blev sidokaraktärer, om än väldigt roliga sådana. Jag har inte alls gillat allt Paul Feigl gjort, men den här filmen var en liten pärla - och han gör ett grymt jobb med just det att lyfta in kvinnor i alla möjliga sorters roller.