En ung kulturtant

Jag älskar att berätta när du lyssnar, vännen. Men du, det är ljust, men inte längre dag.

Ska den stå så här? Oj, jag glömde bort det. Men du, kan du visa mig igen, så gör jag rätt.

Men du, du vet att det är inte så vi jobbar. Älskling. Jag förstår. Det är inte alltid lätt.

Men du, när du blir vuxen får du göra allting själv. Jag tänker inte tvätta dina kläder då.

Ska vi gå ut nu? Nej, det var väl ingen fråga. Kom. Kom. Kom. Ta dina skor så ska vi gå.

Jag hör att du inte vill. Det behöver du inte. Men du måste ändå komma, det bestämmer faktiskt jag.

Men du, förlåt för att jag skrek. Jag vill ju inte det. Jag blev så stressad och frustrerad, ja, igen. Idag.

Du får vara arg, men du, slå på den här kudden. Det är mig du är arg på, inte henne, min vän.

Får jag en kram? Den bästa kramen nånsin. Men du, vi försöker imorgon igen.

Men träden och gräset bäddar in oss. Och visst känns det bra att se barnen sätta iväg på en gräsmatta, springa hela vägen hem från förskolan eller gå på upptäcksfärd i stora, mörka skogen.

Det finns fina människor. Det finns "allt vi behöver" (utom pulsen ljuset draget i Malmö, Malmö mitt hjärta). 

Kanske blir vi vänner en dag, du och jag. 

Jag har sovit som en stock de två senaste månaderna. Anledningen heter Y, en helt förtjusande liten bebis som jag har fått förmånen att lära känna.

Y är underbar, A är också underbar, och tillsammans gör de vår familj komplett. Men att vara tvåbarnsmamma - oh, wow! Det tar på krafterna! Nätterna är ju upphackade, även om jag får ge Y en eloge eftersom hon faktiskt sover riktigt gott mellan måltiderna. Och det har jag också kunnat göra. Alla sovproblem - förutom det då att tiden inte räcker till - har svepts bort.

Men inatt gick det inte. Gamla projekt som spökar och måste avslutas - helt omöjligt att avsluta dem kl. 4 på morgonen, men försök säga det till min hjärna.

Lösning? Upp och käka lite gröt, uppdatera en nästan helt bortglömd stackars blogg och lägga fram kläder för morgondagens lucia-tåg på A's förskola. Tänka tacksamma tankar när jag ser Facebook-uppdateringar om människor på flykt och liv i spillror. Jag har ett gött liv, ett fint hus och underbara människor i min familj. De svårigheter vi har haft är ingenting vi inte klarat av, även om det känts knappt ibland.

Just nu detoxar vi lite tv efter att helt besatt ha följt Walking Dead. Jag längtar efter energi att kolla på hela filmer igen, men vi har börjat så nätt med ett spionkomeditema förra veckan - Kingsman och Spy. En smart och snygg hyllning till Bond som tyvärr för mig sabbades lite av ett smaklöst och ffa dåligt genomfört skämt i slutet (Kingsman) och en över förväntan rolig film om hur omvärldens förväntningar håller dig tillbaka och hur grova dina förolämpningar kan bli när du ställs mot väggen (Spy). Måste säga att det var oerhört befriande att se en spionfilm med kvinnor som protagonist, antagonist, chef, sidekick mm. Mansporträtten blev sidokaraktärer, om än väldigt roliga sådana. Jag har inte alls gillat allt Paul Feigl gjort, men den här filmen var en liten pärla - och han gör ett grymt jobb med just det att lyfta in kvinnor i alla möjliga sorters roller.

 

 

Och så oerhört mycket har hänt.

Jag har jobbat i Sjöbo rätt länge nu. Det har varit både bra och dåligt, men det finns en hel del jag är stolt över att ha åstadkommit, och det känns ju bra.

Vi har köpt ett hus och flyttar till Ystad i juni. Jag kommer sakna Malmö av hela lite hjärta men ser ändå fram emot en nystart. Vi behöver det.

Jag friade till min sambo efter lite över 7 år. Han sa ja.

Vi väntar vårt andra barn. Det är spännande men också mer surrealistiskt än jag trodde, iom att det är andra gången.

Den allra största förändringen står dock A för, som strax innan sin 3 årsdag diagnostiserades med diabetes typ 1. Och det har ställt helt nya krav vår familj, krav jag tycker vi möter rätt bra , men absolut saker som ställer tillvaron på sin spets ibland. Jag kommer skriva mer om detta senare, om jag kommer igång med bloggande igen som jag tänkt.

Annars är A fortfarande så fantastisk. Min allra stör

sta hjälte och idol. Allt han kan och allt som han är får mitt hjärta att värka av kärlek 

 

Ja, inte trodde jag att det skulle vara A.s. Turerna kring förskolan har varit många och långa, och bland problemen kan nämnas miljöföroreningar, trafikfaror och kriminalitet. En jättebra sammanfattning av trubblet kring Gullängens förskola går att läsa på bloggen Livet.

 

Och det har varit tufft. Jag har inte engagerat mig i protesterna och förbättringsförsöken, men är sjukt tacksam över de som har gjort det. Många förbättringar och förändringar har införts, men en hel del återstår.

 

Men sedan A började på förskolan har det funnits en ljuspunkt, och det är den fantastiska personalen. Har idag inhandlat en julpresent och skrivit ett kort till dem, och skrev följande på vår föräldra FB-grupp:

Jag vet inte om det är en grej med att vara förstagångsförskoleförälder men jag är liksom helt uppfylld av hur fantastiskt det är att de här människorna engagerar sig i mitt barn, stöttar honom, hjälper honom OCH mig när jag behöver det.
Situationen med förskolan har varit hemsk; men personalen har till stor del räddat hösten för mig. Även om det finns brister och problem, så känner jag mig sjukt glad över vilka fina människor mitt barn får umgås med. Nu är jag nästan lite generad över den här posten men tycker att det får vara transparent om texten ska vara från alla. Skulle någon ha något emot texten ovan så kan jag ju bara ge den från mig själv.

För tillfället i alla fall. Jag har just nu så sanslöst lite tid att blogga på. Men, å andra sidan har jag en smartphone nu med, så jag behöver inte vänta på att datorn ska bli ledig. Ska försöka slänga upp bilder ibland, i alla fall.

Livet är annorlunda. Jag har jobbat heltid i ca 6 veckor nu. Det är fantastiskt, det är utmanande, det är ibland sjukt svårt och ofta väldigt, väldigt krävande. Jag gillar mitt jobb så himla mycket just nu, och det skriver jag inte bara för att jag vet att mina kollegor kollar på min blogg ibland.

Hade jag varit singel och obunden hade jag nog flyttat till Sjöbo och jobbat 24/7 vid det här laget.

Men det är jag ju inte, lyckligtvis, för lille A är i en helt underbar fas där han växer så det knakar, utvecklas ett par mil om dan och bara generellt är världens härligaste, underbaraste baby-going-on-child. Han pratar hur mycket som helst, i 3-4 ords meningar ofta. Sjunger massor av sånger. Det häftigaste av allt är att han har koll på språket så bra. Han vet om han ska prata svenska eller engelska med olika personer, han kan skilja på språken (nå, nästan alltid) och han använder sig glatt av båda.

Och han är inte ens två! Jag är i total förundran över att ett litet liv kan rymma så mycket kunskap och kompetens. Min lille.

 

Det som mest tar stryk just nu är såklart vår relation. Han har ju börjat på förskola, och efter ett par turbulenta veckor och en hel del tårar på alla håll och kanter så har han funnit sig väl tillrätta. Kan alla barnens namn, pratar ibland glatt om förskolan, ibland mera glatt om att bli hämtad. Jag har inga illusioner om det här - jag tror inte att det är svårare för mig än för honom när jag lämnar ett gråtande barn, och jag tror inte att det nödvändigtvis var det bästa för honom, det här. Jag är glad över att vi väntade så pass länge som vi gjorde, och över att jag varit hemma länge. Jag är lycklig över att jag får arbeta med något jag tycker känns sjukt värt och väldigt kul, men aj aj aj vad det gör ont i föräldrahjärtat ibland.

Att jag väljer att börja jobba nu gör jag för mig själv, inte för hans skull. Men det är okej, tycker jag. Det är ett val och det har konsekvenser - jag var faktiskt i den oerhört lyxiga situationen att jag hade kunnat fortsätta att vara hemma. Men mentalt behövde jag den stimulans som jag får nu, och jag stormtrivs med att jobba. Att A verkar ha landat på förskolan nu känns bra, och hade det inte alls funkat hade vi ju fått tänka om.

Men aj. Aj, aj, aj. Det gör ont. Och jag tror absolut att det har gjort mer ont i honom, med den här separationen. Sen kommer han inte att minnas den. Det är förhoppningsvis bra.

Puh, långt inlägg, back on track - kanske. Jobbet är alltså som Ungdomskulturutvecklare i Sjöbo kommun, om jag inte skrivit det tidigare. Vansinnigt roligt, utmanande och krävande, som sagt. Mer om detta vid annat tillfälle, men det går att se mig på bild i en av tidningarna som rapporterar om Sjöbo, så länge.

 

Är faktiskt jävligt kul. Spicar upp varje presentation lite. Kan tänka mig att det är lätt att överanvända, men om en cleanar ner det funkar det.

prezi.com - check it out om du suger på powerpoint. som jag.

Här finns tips på vad du kan göra för att motverka näthatet!

 

 

Och bilden är snodd av LadyDahmer som i sin tur har modifierat den från Jesper Erikssons ursprungliga bild.

 

Har verkligen inte varit en bra start på mammaledigheten, Men från och med nästa vecka blir det bättre! A är frisk nog att gå till öppnis igen, och förhoppningsvis blir vädret snäppet mildare så att vi kan cykla lite.

 

Framförallt måste jag ta mig till bibblan. Med undantag för min sträck-om-läsning av Hunger Games har jag inte läst en skönlitterär bok på typ flera månader. Inte haft tiden, inte haft energin. Inte haft böckerna! Jag måste hitta läslusten igen. Saknar den.

 

Och planera våren. Jag ska till Uppsala på Queerseminarium den 15.e april, och presentera min C-uppsats, men dessutom borde vi ta oss till Cumbria och hälsa på As farmor och farfar. Och både jag och F vill ha en minibreak. Åka iväg varsin helg, själva, träffa kompisar, gå på teater. Det är för tidigt att lämna A en hel helg, tycker jag, men däremot har vi inte så mkt emot att ta hand om allt en helg medan den andra får en liten semester, så länge det går år båda hållen.

 

Jag skulle vilja göra en till Berlin-resa. Inte nödvändigtvis till Berlin, men någonstans där jag kan gå och se massor av cool scenkonst och frossa i att vara en teaternörd. Gå på museum, ta ett par drinkar och bara ha en jävligt skön helg. Vi får se hur det blir, kanske blir det först till sommaren. Men vi ska nog komma iväg båda två.