En ung kulturtant

Hittade den här artikeln och blev mörkrädd. Sen läste jag i kommentatorsfältet och blev omväxlande mer mörkrädd och lite fundersam.

Det handlar om språk, och om rättighet till språk, och om vilken lägsta nivå vi vill ha i vårt land. Förslaget nu är att begränsa sfi undervisningen till två år direkt efter att en person kommit till Sverige (/fått uppehållstillstånd, antar jag?). Det ska räcka.

I kommentatorsfälten listar läsarna andra länder där du inte får någon statligt finansierad språkundervisning alls, utan där det är var och ens ansvar att lära sig språket själv, och att det går ändå, "annars funkar det helt enkelt inte". Ja, men det är just det. Annars funkar det ju inte.

Två år. Jag känner personer som bott i Sverige mindre tid än så och som pratar utmärkt svenska. Jag känner personer som bott här längre tid och som inte klarar sig så bra på sin svenska. Det handlar om
- förutsättningar för språkinlärning öht (kan personen läsa/skriva? har hen dyslexi/andra inlärningssvårigheter? hur lär sig personen bäst, auditivt, visuellt, osv?)
- om förutsättningarna i sfi-undervisningen (hur många elever? hur stor språkskillnad? hur är läraren? sjukfrånvaro osv - jag har gått i "vanlig" skola där ett helt års franskaundervisning var totalt bortkastad, för att läraren inte var närvarande mer än kanske hälften av tiden + inte klarade av jobbet på en högstadieskola utan var van vid privatundervisning)
- och tillslut om förutsättningarna för personens vistelse i Sverige (trauman/skador, illegal vistelse, skulder som måste jobbas av, graviditet/sjukdom/sjuka anhöriga osv).

Att tidsbegränsa undervisningen till två år - ja, men okej då. Fine. Det kanske funkar. Men tidsbegränsa den inte till två år prick efter att någon kommit hit! Det måste finnas lite flexibilitet.

Sen blev jag först lite fundersam efter att ha läst kommentarerna som pratade om hur andra länder inte har finansierad undervisning alls/mkt lite. Är det så att det kanske inte behövs så mkt, att det viktigaste är att komma ut i arbetslivet och få kontakt med andra människor som pratar svenska för att öva sig? Om det nu funkar i andra länder.

Men alltså, hur bra funkar det i andra länder egentligen? Hur bra funkar det i Paris, Rom, London? I alla storstäder jag har varit i i Europa finns det områden där majoriteten av invånarna har en annan etnicitet än i övriga delar av landet, där det alltså pratas ett annat/flera andra språk än landets officiella och där det tyvärr också oftast råder högre arbetslöshet och fattigdom. Hur bra funkar det egentligen?

Och är det så jävla relevant att jämföra med andra länder? Det handlar ju om vår lägstanivå, inte om vi är bättre än någon annan? Om jag skulle knuffa bort Ally varannan gång han sökte sig till mig, och sen fick lite dåligt samvete och kände mig som en dålig mamma så skulle ju inte argumentet "Men den där mamman knuffar bort sitt barn varje gång, du är iaf bättre än henne" hjälpa mig på något vis. Jag har aldrig fattat eller köpt såna argument egentligen, och jag tänker inte börja nu.

Läs den här texten. Jag blir mörkrädd - det är ju fan precis som Sverigedemokraternas valfilm. Kvinnor i burka med barnvagnar mot en ensam pensionär! Hur kan en bebis vara ett hot mot någon? Det är ett äckligt sätt att resonera.

Sen, ja, det finns problematik som vi måste prata om med Sveriges misslyckade integrationspolitik - eller att det öht kallas för "integrationspolitik" - på båda sidor - offer på båda sidor. Men framförallt måste vi minnas att det är MÄNNISKOR det handlar om, inte problem på två ben.

Så många röster höjs, som är så oerhört respektlösa mot de människor som fått lämna allt och fly. Eller de människor som inte såg en möjlighet att skapa ett drägligt liv i sitt hemland. Eller de människor som kanske hade ett drägligt liv, men som - med otrolig hybris - kanske ville ha en platt-tv och en nyare bil också. Jag skiter i varför människor vill komma till Sverige. Vi kan inte isolera oss i ett litet lagomträsk med köttbullar och midsommarstångar längre - vi lever i en überglobaliserad värld och det enda raka är egentligen att fortsätta globaliseringen tills vi är ett enda jätteland och ett enda jättefolk - mänskligheten - som hjälper varandra.

Jag känner mig som en naiv 15-åring när jag skriver den här texten. Och jag gör mycket litet för att förändra status quo.

Jag kan tipsa om Tribunal12 i alla fall, som kommer att ske den 12.e maj i Stockholm på Sergels Torg, men även i Malmö (streamad) i ett stort tält i Folkets Park. Check it out. Det är en anklagelseakt mot hur Europa behandlar flyktingar, immigranter och asylsökande.

Grymt bra artikel om tårt-skandalen på Moderna Museet som jag skrev om för några dagar sen. Stefan Jonsson slår huvudet på spiken!

Jag gillar inte att apoteken sålts ut och att det nu finns 548734 st som bara har basvarorna och inte specialvaror.

Jag gillar inte att de komersiella apoteken försöker värva en så att en ska kunna tjäna pengar/poäng på sjukdom.

Nu valde jag att stödja Apotek Hjärtat, för jag tyckte de där 95 barnen var viktigare.

Okej, tankar:

De flesta har väl hört om hur Lena Adelsohn Liljeroth (Freudiansk felsägelse: först kallade jag henne Adolphson), vår kulturminister, ställt till skandal genom att skära upp en tårta föreställande en svart kvinnas överkropp på World Art Day som firades på Moderna Muséet. Afrosvenskarnas riksförbund kräver nu hennes avgång, och kallar hela händelsen för rasistisk. På Aftonbladet ser du när tårtan skärs upp + läser om bakgrunden till händelsen.

Jag tycker det här är vansinnigt smaklöst. Bilderna, där skrattande vita människor samlas runt tårtan samtidigt som Adelsohn matar konstnären (inbakad i tårtan) med bitar av tårtan ser ut som klockren rasism. Men var finns rasismen - vilka delar är rasistiska och vilka är det inte?

World Art Day handlar till stor del om konstens rätt att provocera och utmana. Många konstnärer balanserar på gränsen för vad som är tillåtet, och ofta lyfter konsten det vi egentligen inte vill se (som i den här artikeln om grymhet mot djur i konst). I det här fallet tycker jag inte att det är konstverket i sig som är rasistiskt - eller som blir rasistiskt - utan åskådarnas reaktioner. Ifall Lena mfl hade reagerat starkt mot tårtan, vägrat att skära upp den eftersom de kände att det var att kränka både svarta som grupp och de kvinnor som utsätts för kvinnlig omskärelse (som tårtan hade som delsyfte att lyfta), då hade tårtan blivit ett rasisiskt och osmakligt verk.

Nu blev det inte så. Om det beror på okunnighet, osäkerhet eller ren rasism vet jag inte, men Lena och alla andra vita människor (baserat på att det är de som syns på bilderna) skrattar och verkar tycka allt är ganska roligt. Vad konstnären har sagt är att konstverket handlar om västvärldens syn på kvinnlig omskärelse snarare än fenomenet i sig, och detta blir ju ganska klockrent i den här formen. Något lite exotiskt, ekivokt och säkert värt att fördöma, men ingenting som vi behöver bry oss om på allvar. Ingenting som vi behöver ta ansvar för.

Många konstnärer använder sig av åskådare för att bygga sitt konstverk. Utan Lena som skär upp tårtan är det inte samma konstverk. DN.s konstkritiker Dan Jönsson menar att man kan se det som en fälla eftersom hon antingen hade anklagats för att förtrycka och censurera konsten, eller som nu för rasism. Men det finns ju en tredje väg - hon hade kunnat vägra att själv delta, utan att för den skull vilja censurera konstverket. Hon hade kunnat visa lite civilkurage och stå för vad hon själv tyckte - om det nu inte var det hon gjorde, vad vet jag?

Jag tycker det finns en poäng i att kräva Lena Adelsohn Liljeroths avgång. Hon tog inte ansvar för sammanhanget hon deltog i, och inte heller för hur hennes handlingar kunde uppfattas av såväl svenska medborgare som internationella medier, för att inte tala om hur det kan skada relationer till andra länder.
Jag vet inte om jag tycker att konstverket i sig är rasistiskt, eller ett smart sätt att känga till etablissemanget, och jag kan ju heller naturligtvis inte förstå hur det känns för svarta kvinnor och män att se inslaget och konstverket. Att konstnären själv är svart präglar säkert min uppfattning om att det inte är ett rasistiskt verk - men på samma sätt som både kvinnor och män kan vara sexistiska mot båda könen kan såklart vem som helst kränka en viss grupp, även om hen själv tillhör den gruppen. När någon känner sig kränkt ska den personen lyssnas på och respekteras, och om Afrosvenskarnas Riksförbund uppfattar verket som rasistiskt har de rätt till den åsikten. Att jag inte delar den fullt ut kan bero på att jag inte har de erfarenheter som krävs för att se det med deras ögon.

Att kulturministern gjorde bort sig rejält tycker jag dock är bortom allt tvivel.

På tal om gamla proggare så ska jag se Nationalteaterns Rockorkester i sommar! Ser fram emot det sjukt mycket - Nationalteatern är en stor del av min barndom och ungdom.

Som pytteunge lyssnade jag på Kåldolmar och Kalsipper, eller Yllet som vi kort och gott kallade det. En politisk barnmusikal som jag fortfarande kan nästan alla låtarna till. Jag minns hur jag hela tiden frågade pappa vad allt betydde, eftersom något han sagt fick mig att förstå att allt hade mer än en betydelse. Jag minns att jag inte riktigt fattade vad det betydde att "de elaka kungarna från Västerlandet" var kapitalister från USA. Men att valjakt var fel var inte så svårt att begripa när man hör sången om den ensamma valen som letar efter sin valinna.

Vissa budskap är säkert förenklade, men jeez, den hade ju allt!

Som tonåring lyssnade jag sen på Livet é en fest, Barn av vår tid, Spisa mfl. Förstod och sympatiserade med budskapen i låtarna i högre grad. Ett ex spelade dem sent in på natten - han ville gärna somna till musik, jag låg och lyssnade. Engagerade mig politiskt i olika föreningar där Nationalteatern också gick varm på cd-spelarna.
Jag har också använt Barn av vår tid i en liknande, men mer barnvänlig version i Peter Pan när jag satte upp den på Scen Österlen. 

Nationalteatern är en stor del av min barndom, ungdom och faktiskt uppfostran. Många av mina politiska åsikter är hämtade från den smått naiva värld som Yllet och de andra befolkar, och nånstans hoppas jag väl att även i vår värld så är det helt enkelt så att en bara måste bestämma sig för att göra motstånd för att bli av med alla onda makter.

Jag tror inte att vi spelade den, eftersom jag lät Fraser agera DJ, men Nationalsånger - Hymner från Vågen och EPAs torg följde i alla fall med till sjukhuset när Ally skulle födas. Oavsett om han hörde den då eller inte så hörde han Nationalteaterns musik när han låg i magen, och han kommer att få höra den ofta i framtiden med...

På tal om det måste jag nog införskaffa Kåldolmar och Kalsipper på cd, så att jag kan starta indoktrineringen tidigt.