En ung kulturtant

Blahblahblahblah låter det här hemma dagarna i ända nu. Jag undrar om han tycker att jag pratar för mycket?

 

Själv tycker jag att jag pratar för lite. Jag längtar tills A kan säga ord, även om det bara är enstaka, för att det ska bli lättare för mig att prata. Just nu försöker jag, men ibland händer det så mycket inne i mitt huvud att jag glömmer artikulationen och plötsligt inser jag att det varit tyst ett bra tag. Jag vill fylla A.s liv med ord och sång. Det kommer. Det händer. Det är okej.

 

Blahblahblahblah. Han skäller liksom, alltså inte som en hund utan som en arg person. Högt, hårt och med arg röst och arga händer, men ofta med ett leende, eller i alla fall inget argt ansikte. Min lilla underbaring. Han testar lungorna, skådespelar, låtsas och leker. Vi leker tittut så himla mycket, men nu är det han som tittutar och jag som blir överraskad.

 

 

Igår träffade jag en månadsgammal bebis. Han var så liten! Så skör! Jag kunde inte förstå att A har varit så liten, men det har han ju. Exakt så liten, t.om. Jag fick hålla, och jag lyfte nästan från marken när jag tog emot den lilla människan - han vägde ju nästan ingenting. 4 kilo, jämfört med min klump på 10. Det är ingenting. Det är så litet. Och jag ville ha en till - såklart! En liten liten en.

 

Inte än på några år. Men samtidigt tänkte jag att händer det så händer det ju. Faktiskt.

 

Ah, well. Det vore skönt att bara byta blöja på en bebis. Bara amma ett barn.

 

Och apropå amning - jag är nyfiken på att se hur länge jag kan hålla igång amningen. Det känns som att det inte direkt handlar om några större mängder mjölk nu. Oftast inga långa amningstunder. Jag försöker ta bort en eller båda amningsstunderna på dan nu - eller försöker och försöker - jag tror det skulle gå hur bra som helst om jag själv inte var lat och ammade för att få A att somna. Idag ammade vi en gång på dan, och på eftermiddagen somnade han i selen. Igår ammade jag inte förräns vid 17-tiden.

 

Andra dagar så är det typ amning nån gång tidigt på morgonen, runt 5-6, sen igen vid 9, sen vid 14-15tiden, sen vid 19 och sen x antal gånger på natten beroende på vilken form han är i. Senaste tiden har det nog varit typ tre gånger per natt i alla fall. Det stör mig lite, framförallt nu när jag är själv (menbaratillspåmåndagohherregudvadjaglängtar), för jag blir så jäkla trött. Jag har inget emot att amma en gång på natten, så länge han vill ha det. Jag har inget emot - än så länge - att vara en mänsklig napp, om det är det han behöver och vill. Fast det låter så hårt. Jag känner mig inte som en napp. Jag känner att vi har ett samspel. Speciellt på morgnarna i sängen, när jag är lite halvvaken och han helvaken, och han kastar sig mot mina bröst med öppen mun - haha, det är hur läskigt som helst, men ganska kul också!

 

We're a team. A good one.

 

Tankeström. Tankestorm. Jag känner mig på gränsen till kreativ. I höst, då ska jag ta tillvara såna ögonblick och faktiskt göra något. I höst kan jag lämpa över A på hans pappa och säga "Nu ska jag skriva ett tag, hejdå!" eller något annat klatschigt. Det gör ont i mig när jag tänker på att jag ska lämna honom långa stunder i taget, flera dagar i veckan - kanske varje dag ibland! - samtidigt längtar jag också. Efter en annan slags tillvaro, efter att få andra behov tillfredsställda och andra förmågor utmanade. Det är en balansgång. Mellan självförverkligande och barnförverkligande. Mellan att ge mig själv det jag behöver och ge A det han behöver.

 

Nu däremot är jag trött, och behöver sova. Inte skapa. Inte idag. Så. Godnatt.