En ung kulturtant

Var igår på en grym tjejkväll tillsammans med Emeli, Catrin, Louise och Maria. Vi käkade goda ostar, drack vin och åt choklad, och snackade om allt mellan himmel och jord. Det har jag saknat - att vara i ett sammanhang där samtalet bara flyter, från politik till resor till boende till japanska tjejgrupper till brottslighet till studier och framtidsplaner och reklamen för The Swedish Diet. När man inte hela tiden pausar för att titta på något gulligt som Ally gör, eller går för att byta på Ally, eller helt enkelt bara pratar om Ally hela tiden.

Jag älskar att prata om honom. Han är ju min baby, och han gör helt fantastiska saker varenda dag. Men jag tycker att det är grymt skönt att få prata om något annat eller få göra saker med båda händerna. Alla behöver en paus ibland.

Och imorse fick jag sovmorgon till klockan åtta (!!) tack vare fina Fraser.

Ja, det var en fin kväll. Det gör jag förbaskat gärna om! Mer vinkvällar åt folket!

Har upptäckt en galet rolig sida som är som ett stort wikipedia över tv-tropes, det vill säga grepp/klichéer som används i tv, film, litteratur - ja, all fiction.

Kan föreställa mig att man lätt kan tillbringa en eftermiddag här, och bara klicka sig igenom alla olika korsreferenser. Från Black Dude Dies First, till Bury Your Gays vidare till Psycho Lesbian och Magical Queer, Evil Minions, Aloof Ally och Good is Dumb

Vilken är din favvo-trope?

I tisdags gjorde vi en övning på min pedagogiskdramakurs som kort sagt gick ut på att vi i grupp skulle diskutera ett problem, samtidigt som tre av gruppmedlemmarna ska frysa ut/mobba den fjärde, utan att den fjärde vet att det är syftet med övningen (vi blev utskickade och fick en annan, vilseledande uppgift).

Så, jag blev alltså mobbad i typ 10 minuter. Jag upptäckte ganska snabbt vad de gjorde, eftersom jag inte fick någon respons på något av det jag sa, och inte heller ögonkontakt med någon. När jag kommit på det så slutade jag direkt att försöka prata - även om det var en övning så kände jag att jag inte ville utsätta mig för att försöka argumentera för något med människor som inte ville behandla mig schysst.

Det finns några intressanta grejer med det här:

1. Det viktigaste jag själv kände var hur jag verkligen inte accepterade sättet jag blev behandlad på. Jag ville inte spela med i övningen. Ett tag funderade jag på att helt enkelt resa mig och gå, men det kändes överdrivet eftersom det ändå var en övning. Men om det hade hänt på riktigt så tror jag att jag hade gjort det - sagt ifrån/rest mig och gått om det inte funkade. Och det är något nytt - för en vecka sen skulle jag nog ha gissat på att jag skulle typ "suttit och tagit emot".

2. Det andra är hur ovan jag är vid att folk inte lyssnar på mig. Både att de bokstavligen talat inte lyssnar, avbryter osv. Men också att jag är van vid att det jag säger uppfattas som intelligent/intressant/whatever. Säger också att jag har en högre tanke om mig själv än vad jag tror.

3. Det sorgliga är att jag gjorde något liknande själv dagen efter, och att jag kan komma på flera sammanhang där jag kanske inte aktivt fryst ut folk, men i alla fall varit totalt passiv i att engagera människor i samtal när vi sitter i en grupp vid samma bord. Jag kom på mig själv efter ett litet tag, skämdes och försökte kommunicera lite mer med den ensamma personen, men det gick inte så bra. Too little too late, skulle jag tro.

Så. Två bra saker och en kass. Där ser man vad en kan få ut av pedagogiskt drama. Och kanske teater i allmänhet.

två kvinnor som vill umgås blir ofelbart kära i varandra och lesbiska. Tjejer ska bara vilja umgås med sina pojkvänner.

Så funkar det i Ross' värld.

Spread that jealousy around!

Hittills idag har jag bakat en paj, dammsugit vardagsrum och kök och lagt i de två första maskinerna tvätt, allt med Ally i sjalen (ja, vi pausade lite i mitten). Nu sover han faktisk i sjalen trots att jag sitter ner - det har inte hänt innan, har alltid varit tvungen att röra mig för att han inte ska få spel. Så det går ju bra, det här, hemmafrulivet. Och jag är det ju bara tidsbegränsat, kommer ju att göra massa annat i höst och framåt.

Men ändå. Plötsligt bara kände jag sån oerhörd saknad efter att vara heltidsstudent i ett ämne jag verkligen gillar. Eller att jobba med något som är roligt, ha arbetskamrater och få utmanande uppgifter (mer än att försöka hålla viftande babyfötter och byta blöja samtidigt). Jag saknar att vara en vuxen (nå) kvinna med intressen och personlighet, och inte bara en mamma.

Det är lite så, faktiskt. Sen Ally kom så märker jag dels att när vänner hälsar på oss båda två så frågar de ju Fraser hur det går på jobbet, om han håller på med någon pjäs, osv osv. Mig frågar de hur det går med Ally. Eller ingenting, om de redan varit där innan och frågat det. Det har ju inte hänt så mycket i mitt liv utåt sett på fyra och en halv månad nu. Och jag märker också att vissa vänner har försvunnit nästan helt. Det är alltid vanskligt att spela the blame game - jag kan inte vara hundra på att det inte är jag som har stött bort folk innan han föddes, så att de inte har lust att ses nu. Är inte heller jättebra på att höra av mig. Men när jag har ringt/messat/mailat med folk flera gånger, och fortfarande inte hör något från dem eller lyckas bestämma att ses, då känns det tråkigt.

Sen är det ju många vänner som är kvar, nära, ringer, hör av sig ofta. Och jag lär känna nya människor (kanske främst andra mammor) också, så det är inte så att jag inte har något socialt liv alls (har nog nästan mer än Fraser).

Men det här veckoslutet kommer att bli amazing - först gå på teater med Larissa på torsdag, och sen träffa vänner på fredag - båda grejerna utan baby! Känns inte som att jag har umgåtts med någon på riktigt utan Ally på väldigt, väldigt länge (utom Fraser - men inte ens vi har umgåtts tillräckligt, känns det som), och när Ally är med är jag alltid fokuserad på honom och lite stressad. Och så måste det ju vara. Men, Gud vad jag längtar till torsdag och fredag!



Så här såg det ut på min 24-års fest i somras. Jag har inte gett mina vänner skyddad identitet genom att sudda deras ansikten, de har bara druckit lite för mycket.

Vann två biljetter till Jo Stromgrens föreställning Den Hypnotiska Tapeten på Malmö Stadsteater på torsdag. Bara sådär liksom!

Sjukt glad, jag såg hans föreställning om kaffe för ett par år sen (så här tyckte jag om den) och har sällan haft så roligt när jag kollat på dans. En grymt rolig kombination av dans och teater, som var glasklar och abstrakt på samma gång. Underbart!

Så nu har jag såklart skyhöga förväntningar på torsdagens föreställning....

Vi firade för-påsk igår i familjen Brante med extensions. De otraditionella dagarna är de bästa - igår blev det sinnesgod vegetarisk middag, solande och genusdebatt.

Har börjat få svårt att somna om på nätterna efter att Ally käkat. förmodligen för att jag sitter och bloggar och håller på, och vaknar till. Fraser sover igen lite på dagarna, men jag kan inte det heller, så det blir slitigt när jag kanske varit uppe från 4.30 eller nåt. Men det var gudomligt att sitta i solen en timme idag - kände mig återupplivad av det. Jag älskar solen på våren, sen fram på sommaren brukar jag ha tappat intresset.

Vi retades mycket med Simon, som hade sin tjej med för första gången. Lovligt villebråd liksom. Tror ändå vi var rätt schyssta. Det är konstigt att min lillebror inte är så himla liten längre - i sommar blir han 21. När jag tänker tillbaka på när jag var 21 så var jag ju rätt stor....

Imorgon blir det babysim igen. Den här gången följer mamma med och avlastar lite. Det är jätteskönt för mig, och kul för då kan jag få lite bilder på mig o Ally i vattnet.

...kan jag inte tänka mig någon bättre terapi än att få bälta ut Take Another Little Piece of My Heart tillsammans med en stor kör, och gärna Eddie Izzard på orgel.



Det gör Susan Sarandon i Romance & Cigarettes. En av de skummaste filmerna vi sett på ett tag - och vi har sett många skumma filmer. Ingen av oss gillade själva filmen då mycket, men musiknumrena när karaktärerna sjunger med i sina favoritsånger är som musikvideos. Små pärlos.

Min nya grej är att halvt vakna när Fraser kommer och lägger sig, och tro att jag sitter i soffan och att random del av hans kropp är Ally. Igår började jag klappa hans huvud, och tänkte att det var Ally som hade fått väldigt långt hår. Inatt gjorde jag ngt liknande. Väldigt väldigt bisarrt.

Lite som i början, när jag, varje gång jag vaknade, trodde att Ally antingen låg i sängen med mig och blev jätterädd när jag inte hittade honom, eller att han skrek och var ledsen, bara för att studsa upp ur sängen och upptäcka att han sover gott.

Men det är inte bara jag. Häromnatten väckte Fraser mig och sa att klockan var fyra och att Ally var vaken och hungrig. Det visade sig att han sov djupt, och klockan var bara tolv....

I DN skrivs det om ett konstprojekt där den italienska konstnären Anna Utopia Giordano har photoshoppat klassiska målningar av Venus och uppdaterat dem till våra dagars skönhetsideal.

Det är verkligen hemskt att se - inte för att det är något fel på att vara smal, eller för att det är bättre att vara kurvig. Inga kroppar är fel. Vissa kan vara ohälsosamma men de är aldrig fel. Men det känns hemskt att originalen förmodligen inte hade kunnat produceras idag, i alla fall inte som en bild av skönhet. Att vår uppfattning om att vara "smal" är så skev att vi kan kritisera pinnsmala skådespelare så fort de går upp ett par kilon i vikt. Och att vi ska förväntas må dåligt om vi inte når upp till idealen.

Till det här hör ju också den nuvarande stormen kring håriga kvinnokroppar. Kolla in Facebookgruppen "Ta håret tillbaka" och förfasas över hur hatiska kommentarer folk postar.

Veckorna är tuffa nu. Tuffa för mig och tuffa för Fraser. Det har varit ett rätt jobbigt år på många sätt - alltså förra året - men såklart också det allra allra bästa. Men det har tärt. Jag tror att vi båda två egentligen behöver en rejäl paus.

Smart att SKAFFA BARN DÅRÅ kanske ni tänker. Äsch, Ally är en sån superbaby att han inte är så besvärlig, även om han har haft en rätt gnällig period just nu. Snart ska vi åka till UK igen, och ta in både England och Skottland - även om det blir rätt hektiskt tror jag att det också kommer att bli rätt skönt och kännas lite som en paus. Jag ser verkligen fram emot det. Fraser ännu mer - det är ju hans familj vi ska träffa.

Och jag ser så fram emot att få se Skottland igen! Hade en grym vecka där när jag var 20, men har inte varit där sedan dess. Nu ska jag få återse Edinburgh, men också Fraser's ancestral home på Isle of Skye. Awesome! Jag längtar så mycket dit!



MacLeod's Tables på Isle of Skye. Gött att få se det på riktigt ^^

Läser en artikel i Sydsvenskan om hur Arenashower blir mer och mer populära - dvs att en komiker/artist uppträder i en hockeyarena eller liknande, vilket såklart är bra för arrangörerna eftersom de kan sälja typ en miiljard biljetter. Stora artister spelar ju redan för tusentals människor på sina turnéer, så varför skulle inte en komiker eller skådis kunna göra samma sak?

Jag får en sur smak i munnen. Det känns tråkigt. Jag har aldrig gått på så mycket standup, men det är ju mer än orden. Det är mimik, kroppspråk. Det är ögonkast, ryckningar i mungipan på exakt rätt ställe. Klart en kan lösa det med en tv-skärm. Men kul.

Det känns också som att det blir en mer utbredd mainstreamning av samhället, när "alla" går på Henrik Schyfferts show som kostar 500 spänn. Spelar han på en arena blir kanske mindre scener öppna för mindre artister, men vem ska gå på dem? Scenkonst är dyrt, och inom teatern håller det ju redan på att hända. En familj sparar ihop pengar, går allihopa på Cats, och sen sparar man till något nästa år. När allt är dyrt tar en det som är bekant, där du får något du känner igen, som du vet att du gillar. Du vågar inte chansa.

Det verkar som min poäng blir att det är för dyrt med scenkonst. Jag kör på det. Kultur ska vara gratis, eller så billigt att alla har råd. Så billigt att när du sitter och har tråkigt en vardagskväll så kan du bestämma dig för att dra till teatern. Varför? För att du skulle kunna få något unikt, något som väcker tankar eller får dig att förändras. Det får du inte när du ser Cats, och förmodligen inte heller när du ser Schyffert på Malmö Arena. Därför ska de också vara billiga/gratis, så att du kan få din lördagsfix av underhållning men ändå ha råd att pröva annat.

Hur vi ska ha råd? Det handlar om prioriteringar och värderingar. Vi skulle kunna bestämma oss för att kultur är viktigt, och handla därefter.

Dame Shirley Bassey får Pink att låta som en Bondfilm

Mitt i natten amning. Har sovit sjukt gott, gick och la mig halv nio och fick sova till tre. Så så härligt!

Ally har snålat in på sovtiden, han brukade sova till 4-4.30, men nu blir det typ 2.30-3.30. Tror inte riktigt att amningen gör honom lika mätt längre. Vi funderar på att börja komplettera med något.

Oavsett hur det går är jag väldigt stolt över att ha helammat (typ) i fyra månader. Det trodde jag lätt inte jag skulle klara back in November. Och även om vi skulle byta ut ngt mål hoppas jag att jag kan delamma typ över sommaren i alla fall.

Helt vansinnigt grymt väder idag. Bisarrt - plötsligt är det typ sommar!

Ally är på riktigt kinkigt humör idag - verkar ha ont i gommarna/inte bli mätt. Osäker på vilket, men han har varit väldigt kinkig och jag känner mig rätt slut. Tar på krafterna att hela tiden försöka komma på sätt att underhålla honom.

På tal om barn så är Petra Krantz Lindgren blogg om barn helt grymt fantastisk - särskilt sista inlägget som handlar om varför hon inte vill bli hyllad som fantastisk :) Det är en bra läxa hon ger en.

"- Vilken sorts barn vill du fostra? Vilka egenskaper vill du stötta just dina barn i att utveckla?
- Vad tycker du är viktigt i mellanmänskliga relationer?
- Hur vill du uppfattas och vara som förälder?"

 

På tal om gamla proggare så ska jag se Nationalteaterns Rockorkester i sommar! Ser fram emot det sjukt mycket - Nationalteatern är en stor del av min barndom och ungdom.

Som pytteunge lyssnade jag på Kåldolmar och Kalsipper, eller Yllet som vi kort och gott kallade det. En politisk barnmusikal som jag fortfarande kan nästan alla låtarna till. Jag minns hur jag hela tiden frågade pappa vad allt betydde, eftersom något han sagt fick mig att förstå att allt hade mer än en betydelse. Jag minns att jag inte riktigt fattade vad det betydde att "de elaka kungarna från Västerlandet" var kapitalister från USA. Men att valjakt var fel var inte så svårt att begripa när man hör sången om den ensamma valen som letar efter sin valinna.

Vissa budskap är säkert förenklade, men jeez, den hade ju allt!

Som tonåring lyssnade jag sen på Livet é en fest, Barn av vår tid, Spisa mfl. Förstod och sympatiserade med budskapen i låtarna i högre grad. Ett ex spelade dem sent in på natten - han ville gärna somna till musik, jag låg och lyssnade. Engagerade mig politiskt i olika föreningar där Nationalteatern också gick varm på cd-spelarna.
Jag har också använt Barn av vår tid i en liknande, men mer barnvänlig version i Peter Pan när jag satte upp den på Scen Österlen. 

Nationalteatern är en stor del av min barndom, ungdom och faktiskt uppfostran. Många av mina politiska åsikter är hämtade från den smått naiva värld som Yllet och de andra befolkar, och nånstans hoppas jag väl att även i vår värld så är det helt enkelt så att en bara måste bestämma sig för att göra motstånd för att bli av med alla onda makter.

Jag tror inte att vi spelade den, eftersom jag lät Fraser agera DJ, men Nationalsånger - Hymner från Vågen och EPAs torg följde i alla fall med till sjukhuset när Ally skulle födas. Oavsett om han hörde den då eller inte så hörde han Nationalteaterns musik när han låg i magen, och han kommer att få höra den ofta i framtiden med...

På tal om det måste jag nog införskaffa Kåldolmar och Kalsipper på cd, så att jag kan starta indoktrineringen tidigt.

När jag gick till skolan igår såg jag en skylt som ingår i kampanjen Inga löjliga bilresor. Det var en bild på Mikael Wiehe med texten "Om man vill vara en riktig malmöit så ska man ju cykla."



Jag funderade lite cyniskt på om han verkligen alltid cyklade, eller om han bara poserade för bilden och kampanjen. 10 minuter senare cyklade han förbi mig på bron mellan Kalendegatan och P-huset Anna, så tji fick jag!

Överlag hade jag en väldigt symbolisk promenad till skolan eftersom jag träffade och pratade med två personer jag kände, såg en cyklande kändis och en cyklist jag kände - och allt detta för att jag tog en annan väg än jag brukade! Dagens motto är alltså att våga gå nya vägar... Ja, dagens eller nattens eller whatever.

Bilden är såklart inte min,utan lånad från den här sidan, där du också kan läsa mer om Wiehe och varför cykel = frihet för honom. Har inte kollat in kampanjen, men att cykla i Malmö är ju typ det vettigaste man kan göra. Just nu är det kollektivtrafiken eller apostlahästarna som gäller, men jag längtar till cykelutflykter med hela familjen, barnstol eller cargobike.


Resten av vägen till skolan nynnade jag på den här gamla godingen.

Har köpt tre par byxor och en pyjamas på Emmaus... till Ally dårå. Köpte också en jäkla massa plastmappar som jag ska försöka organisera mina pjäser i, ett babyset till Stokke matstolen (som inte passade!!! RAAAH!!) och nya nappar + napphållare.

Så det var nog majoriteten av pengarna jag hade den här månaden... Ska försöka klara mig på bara barnbidraget ett tag (typ till sommaren). Blir inte lätt - vi får se om det funkar eller inte. Men förutom typ fika, medicin o ngt klädesplagg då o då så köper jag typ bara grejer till Ally.

Måste alltså gå förbi babyaffären o lämna tillbaka babysetet innan dramalektionen ikväll. Drygt....

Aaah, ska bara blogga lite till!

Min största idol just nu är Suzanne Osten. Jag blir så glad av att hon finns, att hon gör sin grej och att hon är så jävla grym. Hon tillför något till teaterSverige som ingen annan gör - eller, jo, nu börjar det komma grejer, men hon startade något som behövdes.

Suzanne tar barnets perspektiv, oavsett om hon gör en pjäs för barn eller en för vuxna. Hennes regi är tokig, lekfull, allvarlig och djupt berörande. Bebisarnas oförmåga till kommunikation i Tröstar jag dig nu?, vilsenheten hos såväl barn som föräldrar i Uppfostrarna och De Ouppfostringsbara, tokiga 13-åriga drottningen i Edward II som gestaltades av en 70-årig skådespelerska och Tildas kaosartade inre värld i Konsultationen. Hon har - eller nej, hon skaffar sig en insikt i psyke och värld som går på djupet hos mig som publik. Säkert är hennes pjäser och filmer inte för alla. Men de är för mig.

Hon viker sig inte. Suzanne jobbar järnet och skapar en nisch som tillhör henne, för att hon tycker att det är viktigt.

Hade hon blivit mer känd om hon arbetat med teater "för vuxna"? Ja, förmodligen. Hade hon tjänat mer pengar, fått mer cred i så fall? Förmodligen. Nu är hon en institution i svensk teaterliv, men ändå kapas hennes bidrag plötsligt och UngaKlara hotas av nedläggning (nu verkar den stormen vara överblåst, tack och lov).

Jag hörde henne tala på Teaterbiennalen i Gävle förra året, och hon skapade en känsla av samhörighet och revolution i publiken. Jag vill hylla Suzanne Osten, och jag hoppas hoppas hoppas att jag får se många fler av hennes pjäser och kanske också ta med Ally på några stycken.




Den här bilden är härlig. Hon ser ut att vara mitt i ett trolleritrick.

Läs mer om Suzanne här, och se K-special dokumentären om henne här (fram t.om. 8.e april)

Det är svårt att komma loss och diska med en gosig, sovandes bebis på sig. Vill inte lägga ner honom.

Vi har varit på IM.s (Individuell Människohjälp) språkcafé sammanlagt fyra gånger och haft dramapass. "Vi" är jag, Ammy, Freja och Titti, och projektet är en del av kursen Pedagogiskt Drama IV. Igår var vi där för sista gången och intervjuade en del av deltagarna + några av volontärerna som också medverkat under våra pass.

Det har varit väldigt roligt - över förväntan faktiskt. Det är bra ibland att bli medveten om sina fördomar - jag hade inte alls förväntat mig att det skulle gå så lätt att få deltagarna intresserade. Jag tänkte att de kanske skulle tycka det var barnsligt/tramsigt + en massa andra saker som jag främst grundade i det faktum att de inte var svenskar. I själva verket har det på många sätt varit roligare och lättare än att jobba med t.ex. en barngrupp.

Vi har blivit ombedda att fortsätta, och jag hoppas verkligen att jag skulle kunna komma dit någon mer gång och hålla ett pass. Av diverse anledningar har jag bara varit med på två av de fyra dramapassen, och lett övningar på ett av dem - och då fick jag bara hålla i hälften av mitt planerade material eftersom gruppen blev lite för stor och allt tog lite för lång tid...

Ja. Nu ska vi skriva en tio sidor lång projektrapport om det, och jag ser inte riktigt fram emot att sätta ihop ett dokument i en grupp på fyra. Men vi får jobba på och förhoppningsvis går det också smidigare än jag tänkt.

Jag känner att jag behöver en ny start. Ett nytt forum. Just nu är det så himla svårt att hitta tid att skriva i min dagbok, så det enda dokumenterande jag känner att jag hinner ägna mig åt är bloggande - jag kan skriva med en hand när jag ammar, liksom. Men jag ville ha en ny blogg, något slags mellanting mellan personligt och professionellt. En plats att känna sig lite friare.

Et voilá.

Om man vill läsa min gamla blogg - som innehåller mycket info om scenkonst, teater, film, tv mm., så är adressen dit paulabrante.weebly.com/bloggen.html.

Och såklart blir det mycket om Alasdair i den här bloggen. Ally, kan aldrig sluta prata om honom....




Då så. Ny start.