Varför Buffy är bäst. 1.
Jag tror jag ska starta en liten följetong här, med varför Buffy the Vampire Slayer är bästa serien.
Första anledningen är helt enkelt seriens hela premiss. Liten, blond flicka går ensam på mörk gata. Hon hör ljud, fotsteg, något som slamrar bakom sig. Stannar, lyssnar, flämtar till. "Is anyone there?" frågar hon, med ljus röst. Ingen svarar. Hon fortsätter gå. Ljuden fortsätter följa henne. Hon snabbar på stegen, svänger av från gatan, in i en mörk gränd. Återvändsgränd. Hon stannar. Vänder sig om och ser någon komma mot henne ur mörkret. När denne någon visar sig vara en vampyr...
... så sparkar hon helt sonika skiten ur honom och pålar honom genom hjärtat, avslutar det hela med en vits och traskar glatt vidare på jakt efter fler vampyrer.
Det är inte så originellt längre. Det kanske inte ens var det 96. Men det är fan så underhållande, för våra förväntningar på vad det är som ska hända är fortfarande så starka.
Reality: Gräsänka
Jahapp, då var man ensamstående mamma i fem veckor. Fast det är ju inte alls samma sak - jag kommer att tuffa runt rätt mycket mellan mina föräldrar, min sambos föräldrar och knappt ha tid att vara ensam och sakna, för att inte tala om vara ensam och försöka laga mat samtidigt som A gråter och bajsar på sig.
Det är ju inte samma sak att vara själv i några veckor som att vara själv alltid, men det kommer nog ändå att bli rätt hårt. Vi får se.
Förresten kollade jag upp gräsänka, och ordet kom från början från unga tjejer som blev förförda, ofta ute i naturen, och sen lämnade (eller där det inte ledde till ett förhållande). Sen kom det att betyda tillfälligt lämnad. Enligt Wikipedia i alla fall.
Det är ju inte samma sak att vara själv i några veckor som att vara själv alltid, men det kommer nog ändå att bli rätt hårt. Vi får se.
Förresten kollade jag upp gräsänka, och ordet kom från början från unga tjejer som blev förförda, ofta ute i naturen, och sen lämnade (eller där det inte ledde till ett förhållande). Sen kom det att betyda tillfälligt lämnad. Enligt Wikipedia i alla fall.
En torsdag
Det är så jäkla vackert väder ute idag. Har suttit inne och kollat på ett par Buffy-avsnitt - men jag har en ursäkt, för jag har en sovande liten baby i knäet!
Lite svårt är det, speciellt på kvällarna, när det hade varit så skönt att bara gå ner och sätta sig på gräset på gården och njuta i solen. Det går ju verkligen inte när han har somnat.
Men - det är lite skönt att behöva hålla sig inne de varmaste timmarna faktiskt. Jag har aldrig varit mycket för strandliv, solande och sånt. Seneftermiddagssolen räcker gott för mig, så slipper både jag och A bli brända.
Apropå Buffy så vill jag snart sammanfatta lite, skriva nån recension eller liknande - alltså inte en recension, har ju sett dem innan, men jag ser så mycket mer i dem nu. Det finns så många teman, så många små detaljer som gör mig lycklig. Sen finns det ju också vidrigt kassa CGI-monster, halvkasst skådespeleri (nah, it gets better) och horribla 90-tals kläder. Men åh, det ÄR bra! Och vansinnigt beroendeframkallande.
Får se när jag har tid. Kanske senare i sommar när jag blir själver om kvällarna (snyft snyft selfpity snyft).
Also - SHIPPING!!
Also also - om man vill se om alla Buffyavsnitt för att man är en total nörd (som jag) så rekommenderar jag Mark Watches - en sida med en kille som kollar på tv-serier och recenserar varje avsnitt. Han är nu inne på säsong 5 eller möjligen början på 6 av Buffy, och har aldrig sett det innan - hans reaktioner är roliga och inläggen relaterar avsnitten både till samhällsföreteelser och Marks eget liv på ett både underhållande, insiktsfullt och ibland rörande sätt.
And that's it for this Thursday. Signing out.
Läggdags
Det blir svårare och svårare att gå och lägga sig i tid. Kombo av ljusare nätter, snäppet mera sömn och att jag helt enkelt är trött på att känna mig som en 12 åring som måste gå och lägga sig klockan 21.
Snart är det midsommar, och det är kul, men jag längtar faktiskt tills ljuset vänder och vi går mot mörkare tider. Varje sommar. Kommer sakna värmen, ja, såklart, men jag sover så mycket bättre på vintern.
Fast A verkar bota mig från sömnlösheten lite - när man inte får så mkt sömn kan man inte störas av töntiga detaljer som ljus, ljud (utom barnskrik dårå) eller obekväma ställningar. Det mysigaste är ju att sova med honom, även om det oftast blir lite ryggont efteråt (jag ligger så stilla när vi samsover, vågar typ inte röra mig utan vaknar istället efter nån timme och är helt stel i hela kroppen).
A
A
Word of the Day: Gräsänka
Gräsänka är ett ord som jag tror kommer från kvinnor som var ensamma över en sommar/höst/annan årstid för att männen åkte iväg för att slå gräs (det här är något jag kan ha hittat på baserat på väldigt svaga minnesbilder från boken När vi var barn). Gräset tog ens man, liksom, men också ord som visade på en mindre permanent separation. En modern variant är ju fotbollsänka.
Jag kommer i alla fall att vara jobbänka eller nåt i sommar. Att det skulle bli tufft har jag alltid känt mig medveten om, men jag tänkte att jag kunde undvika det värsta genom att spendera rätt mycket tid med mina föräldrar + åka till sambons föräldrar en vecka och få lite avlastning.
Heh. Är inte så säker på det längre efter en helg hos mina föräldrar utan sambo - alltså, klart att det finns fördelar som att jag kan få käka ifred eller duscha när jag vill, men jag är ju på hela tiden när jag är "själv" (i bemärkelsen ensam förälder) med Ally. Hemma har jag liksom koll. Jag vet var de farliga grejerna är, hur jag ska distrahera honom från dem, och vart allt annat finns och hur jag enklast ska jonglera baby och allt annat jag måste göra. Hos mina föräldrar (och andra människor) blir det snarare en konstig blandning mellan att sitta och ha lite tråkigt (hade varken med mig bok eller dator) och bli mer stressad än vanligt för att det är andra grejer överallt än vad jag är van vid. Alltså - när vi inte umgås, såklart - då är det ju trevligt. Men vi umgås ju inte 24/7 trots allt.
Nu ska ni inte bli hispiga, mamma och pappa, jag kommer att komma ut till er ändå - ofta - i sommar. Det är bara intressant hur allt förändras hela tiden och hur jag tror att jag har koll på hur saker funkar när jag egentligen inte har det. Det kommer att bli en utmaning, den här sommaren, men jag tror att det kommer att gå bra ändå. Knepet är nog att ta med projekt till de ställen jag ska till - så att jag har något vettigt att göra när far- och morföräldrarna gullar med lillen.
Vi snackar den här killen, liksom.
Jag kommer i alla fall att vara jobbänka eller nåt i sommar. Att det skulle bli tufft har jag alltid känt mig medveten om, men jag tänkte att jag kunde undvika det värsta genom att spendera rätt mycket tid med mina föräldrar + åka till sambons föräldrar en vecka och få lite avlastning.
Heh. Är inte så säker på det längre efter en helg hos mina föräldrar utan sambo - alltså, klart att det finns fördelar som att jag kan få käka ifred eller duscha när jag vill, men jag är ju på hela tiden när jag är "själv" (i bemärkelsen ensam förälder) med Ally. Hemma har jag liksom koll. Jag vet var de farliga grejerna är, hur jag ska distrahera honom från dem, och vart allt annat finns och hur jag enklast ska jonglera baby och allt annat jag måste göra. Hos mina föräldrar (och andra människor) blir det snarare en konstig blandning mellan att sitta och ha lite tråkigt (hade varken med mig bok eller dator) och bli mer stressad än vanligt för att det är andra grejer överallt än vad jag är van vid. Alltså - när vi inte umgås, såklart - då är det ju trevligt. Men vi umgås ju inte 24/7 trots allt.
Nu ska ni inte bli hispiga, mamma och pappa, jag kommer att komma ut till er ändå - ofta - i sommar. Det är bara intressant hur allt förändras hela tiden och hur jag tror att jag har koll på hur saker funkar när jag egentligen inte har det. Det kommer att bli en utmaning, den här sommaren, men jag tror att det kommer att gå bra ändå. Knepet är nog att ta med projekt till de ställen jag ska till - så att jag har något vettigt att göra när far- och morföräldrarna gullar med lillen.
Vi snackar den här killen, liksom.
Vilken rätt har du till språk?
Hittade den här artikeln och blev mörkrädd. Sen läste jag i kommentatorsfältet och blev omväxlande mer mörkrädd och lite fundersam.
Det handlar om språk, och om rättighet till språk, och om vilken lägsta nivå vi vill ha i vårt land. Förslaget nu är att begränsa sfi undervisningen till två år direkt efter att en person kommit till Sverige (/fått uppehållstillstånd, antar jag?). Det ska räcka.
I kommentatorsfälten listar läsarna andra länder där du inte får någon statligt finansierad språkundervisning alls, utan där det är var och ens ansvar att lära sig språket själv, och att det går ändå, "annars funkar det helt enkelt inte". Ja, men det är just det. Annars funkar det ju inte.
Två år. Jag känner personer som bott i Sverige mindre tid än så och som pratar utmärkt svenska. Jag känner personer som bott här längre tid och som inte klarar sig så bra på sin svenska. Det handlar om
- förutsättningar för språkinlärning öht (kan personen läsa/skriva? har hen dyslexi/andra inlärningssvårigheter? hur lär sig personen bäst, auditivt, visuellt, osv?)
- om förutsättningarna i sfi-undervisningen (hur många elever? hur stor språkskillnad? hur är läraren? sjukfrånvaro osv - jag har gått i "vanlig" skola där ett helt års franskaundervisning var totalt bortkastad, för att läraren inte var närvarande mer än kanske hälften av tiden + inte klarade av jobbet på en högstadieskola utan var van vid privatundervisning)
- och tillslut om förutsättningarna för personens vistelse i Sverige (trauman/skador, illegal vistelse, skulder som måste jobbas av, graviditet/sjukdom/sjuka anhöriga osv).
Att tidsbegränsa undervisningen till två år - ja, men okej då. Fine. Det kanske funkar. Men tidsbegränsa den inte till två år prick efter att någon kommit hit! Det måste finnas lite flexibilitet.
Sen blev jag först lite fundersam efter att ha läst kommentarerna som pratade om hur andra länder inte har finansierad undervisning alls/mkt lite. Är det så att det kanske inte behövs så mkt, att det viktigaste är att komma ut i arbetslivet och få kontakt med andra människor som pratar svenska för att öva sig? Om det nu funkar i andra länder.
Men alltså, hur bra funkar det i andra länder egentligen? Hur bra funkar det i Paris, Rom, London? I alla storstäder jag har varit i i Europa finns det områden där majoriteten av invånarna har en annan etnicitet än i övriga delar av landet, där det alltså pratas ett annat/flera andra språk än landets officiella och där det tyvärr också oftast råder högre arbetslöshet och fattigdom. Hur bra funkar det egentligen?
Och är det så jävla relevant att jämföra med andra länder? Det handlar ju om vår lägstanivå, inte om vi är bättre än någon annan? Om jag skulle knuffa bort Ally varannan gång han sökte sig till mig, och sen fick lite dåligt samvete och kände mig som en dålig mamma så skulle ju inte argumentet "Men den där mamman knuffar bort sitt barn varje gång, du är iaf bättre än henne" hjälpa mig på något vis. Jag har aldrig fattat eller köpt såna argument egentligen, och jag tänker inte börja nu.
Det handlar om språk, och om rättighet till språk, och om vilken lägsta nivå vi vill ha i vårt land. Förslaget nu är att begränsa sfi undervisningen till två år direkt efter att en person kommit till Sverige (/fått uppehållstillstånd, antar jag?). Det ska räcka.
I kommentatorsfälten listar läsarna andra länder där du inte får någon statligt finansierad språkundervisning alls, utan där det är var och ens ansvar att lära sig språket själv, och att det går ändå, "annars funkar det helt enkelt inte". Ja, men det är just det. Annars funkar det ju inte.
Två år. Jag känner personer som bott i Sverige mindre tid än så och som pratar utmärkt svenska. Jag känner personer som bott här längre tid och som inte klarar sig så bra på sin svenska. Det handlar om
- förutsättningar för språkinlärning öht (kan personen läsa/skriva? har hen dyslexi/andra inlärningssvårigheter? hur lär sig personen bäst, auditivt, visuellt, osv?)
- om förutsättningarna i sfi-undervisningen (hur många elever? hur stor språkskillnad? hur är läraren? sjukfrånvaro osv - jag har gått i "vanlig" skola där ett helt års franskaundervisning var totalt bortkastad, för att läraren inte var närvarande mer än kanske hälften av tiden + inte klarade av jobbet på en högstadieskola utan var van vid privatundervisning)
- och tillslut om förutsättningarna för personens vistelse i Sverige (trauman/skador, illegal vistelse, skulder som måste jobbas av, graviditet/sjukdom/sjuka anhöriga osv).
Att tidsbegränsa undervisningen till två år - ja, men okej då. Fine. Det kanske funkar. Men tidsbegränsa den inte till två år prick efter att någon kommit hit! Det måste finnas lite flexibilitet.
Sen blev jag först lite fundersam efter att ha läst kommentarerna som pratade om hur andra länder inte har finansierad undervisning alls/mkt lite. Är det så att det kanske inte behövs så mkt, att det viktigaste är att komma ut i arbetslivet och få kontakt med andra människor som pratar svenska för att öva sig? Om det nu funkar i andra länder.
Men alltså, hur bra funkar det i andra länder egentligen? Hur bra funkar det i Paris, Rom, London? I alla storstäder jag har varit i i Europa finns det områden där majoriteten av invånarna har en annan etnicitet än i övriga delar av landet, där det alltså pratas ett annat/flera andra språk än landets officiella och där det tyvärr också oftast råder högre arbetslöshet och fattigdom. Hur bra funkar det egentligen?
Och är det så jävla relevant att jämföra med andra länder? Det handlar ju om vår lägstanivå, inte om vi är bättre än någon annan? Om jag skulle knuffa bort Ally varannan gång han sökte sig till mig, och sen fick lite dåligt samvete och kände mig som en dålig mamma så skulle ju inte argumentet "Men den där mamman knuffar bort sitt barn varje gång, du är iaf bättre än henne" hjälpa mig på något vis. Jag har aldrig fattat eller köpt såna argument egentligen, och jag tänker inte börja nu.
7 månader!
Ja, time flies! Har inte skrivit på länge nu, och det beror på en del saker. Dels på att jag nästan alltid, så fort jag startar en blogg, tappar sugen rätt snabbt. Dels på att Ally kräver mer uppmärksamhet och ammar kortare sträckor, så jag har mindre tid att skriva på.
Men framförallt handlar det om att jag fick mig en tankeställare och började fundera på varför jag egentligen bloggar. Det har varit lite debatt på sista tiden om hur barn till bloggare mår, och om det är dåligt för barnen att lägga ut en massa bilder på dem osv. Nu skiter ju Ally fullständigt i om jag skriver om honom - just nu. Men han blir ju äldre en dag.
Min intention med att blogga var nog inte heller egentligen att skriva så mycket om honom, utan att även här skriva mycket om teater, film, tv, samhälle, osv (hade en blogg tidigare som fokuserade extrem mkt på teater). Men jag har ju ingen koll nu. Hinner inte gå på teater, kollar mest på Fraseier och Family Guy på tv och läser inte tidningarna (gah, måste jag bli bättre på!). Så det enda som finns att skriva om är Ally och allt fantastiskt han gör.
Men vad händer med hans integritet? Och varför är det så viktigt att jag öht ska ha en blogg?
Jag tycker ju att han är überfantastisk, och jag vill dela med mig av hur underbar han är, men måste det vara med hela världen?
Jag tror inte att jag kommer att sluta blogga, men jag tycker kanske att jag borde vara lite mer selektiv när det gäller Ally (och min sambo, som ju är vuxen och därmed själv har sagt ifrån att han helst inte figurerar i bloggen) och försöka hitta tillbaka till att skriva mer om politik och konst och sånt som jag ville skriva om från början.
Med allt detta sagt, och för att jag är en total hycklare, så avslutar jag med en underbar bild på Ally som min kursare (och tillika proffsfotograf) Alex Tenghamn tog för nån vecka sen.
Men framförallt handlar det om att jag fick mig en tankeställare och började fundera på varför jag egentligen bloggar. Det har varit lite debatt på sista tiden om hur barn till bloggare mår, och om det är dåligt för barnen att lägga ut en massa bilder på dem osv. Nu skiter ju Ally fullständigt i om jag skriver om honom - just nu. Men han blir ju äldre en dag.
Min intention med att blogga var nog inte heller egentligen att skriva så mycket om honom, utan att även här skriva mycket om teater, film, tv, samhälle, osv (hade en blogg tidigare som fokuserade extrem mkt på teater). Men jag har ju ingen koll nu. Hinner inte gå på teater, kollar mest på Fraseier och Family Guy på tv och läser inte tidningarna (gah, måste jag bli bättre på!). Så det enda som finns att skriva om är Ally och allt fantastiskt han gör.
Men vad händer med hans integritet? Och varför är det så viktigt att jag öht ska ha en blogg?
Jag tycker ju att han är überfantastisk, och jag vill dela med mig av hur underbar han är, men måste det vara med hela världen?
Jag tror inte att jag kommer att sluta blogga, men jag tycker kanske att jag borde vara lite mer selektiv när det gäller Ally (och min sambo, som ju är vuxen och därmed själv har sagt ifrån att han helst inte figurerar i bloggen) och försöka hitta tillbaka till att skriva mer om politik och konst och sånt som jag ville skriva om från början.
Med allt detta sagt, och för att jag är en total hycklare, så avslutar jag med en underbar bild på Ally som min kursare (och tillika proffsfotograf) Alex Tenghamn tog för nån vecka sen.
