En ung kulturtant

Det här sitter jag och drömmer om just nu. Sista minuten-resor och whatnot. Sol och värme och semester och inga stora fester att planera. Mmmmmmmmmm.....

 

 

Fast sen läste jag lite i den här artikeln, där det bland annat står att varje gång Buffy har sex med någon så slutar det i massa angst eller fallerade relationer. Och det är lite bullshit, för hennes relation med Riley går visserligen i kras, men först efter typ nästan ett år, och det har ingenting att göra med deras sexliv. De andra killarna hon hookar upp med under seriens gång stämmer det bättre in på däremot. Och då kan en ju undra vad det är för sexualmoral som rår egentligen.

Jag blir så velig. Nu har jag läst lite på Katta Kvacks blogg om ErgoBaby, en annan bärsele, och fast jag älskar Becon så börjar jag plötsligt ångra mig och tycker den här verkar bättre.

Det jag inte gillar med Becon är att den inte riktigt går från knäveck till knäveck på A - och gör den inte det nu så kommer det ju bara att bli värre! Den ska gå ut så långt för att barnet ska sitta i grodposition, dvs sittandes med benen brett isär och rumpan lägre än knäna (naturlig ställning för spädisar). Nu gör A det än så länge, men det känns som att jag kanske var lite sent ute med att köpa en sele - eller som att Becon inte riktigt täcker upp. Eller som att A har sjukt långa ben ^^

I alla fall, det hjälper ju inte att coola kändisar som Natalie Portman och Alyson Hannigan (detta verkade iofs va en filminspelning, men ändå) kör på ErgoBaby. Men! Becon är bra, A älskar den och jag med. När han blir lite större så kanske jag köper en toddlersele - Audhumble skrev om några olika nyligen - men fram tills dess får jag nog hålla i plånboken lite. Becon funkar ju toppen, så varför nojja? (duuuuh, det är mitt jobb att nojja jueee!)

 

Bristen på sexualmoral. Jorå, det finns lite. Och kärlek och sex kopplas ihop rätt mycket - men även de karaktärer som tydligt uttrycker att de tycker att det är fel att ligga med någon de inte är kära i, förmedlar samtidigt att detta är en personlig ståndpunkt, inte något hela serien ställer sig bakom. Tycker jag.

 

Sen så förmedlas iofs ett annat budskap av att de flesta relationer i serien är långvariga och stabila, och att det inte är så många one-night-stands som fladdrar runt. Men i alla fall. 

Gav upp mot grupptrycket och sällade mig till skaran som läst The Hunger Games. Den var spännande, och jag sträckläste den (A var inte så förtjust - fick smygläsa imorse.... dåligt samvete).

Den bet sig in i hjärnan lite - vaknade inatt vid 1 av att A grät. "Jag måste linda in mig i lakanet," tänkte jag. "De filmar ju!" så slarvigt hopvirat i lakanet försökte jag lyfta upp A ur sängen. I stället för att ge honom nappen först, vilket ibland får honom att somna om på stört. Inte heller när han var uppe tänkte jag på nappen, utan "Vatten! Han måste ha vatten! Vatten är viktigast om vi ska överleva" tänkte jag, och snubblade runt i lägenheten och letade efter hans vattenmugg.

Det här är bara kul om man läst boken eller sett filmen. Men jag måste ha drömt om den, för det kändes precis som att jag var i den världen när jag vaknade. Skumt.

Men kul att få sträckläsa något. Även om jag är lite trött idag för att jag läste för länge igår kväll....

Jag ser ju om alla Buffy-avsnitt nu under sommaren, och det här med Spike, som jag redan i ett par inlägg hävdat är en grym karaktär och den jag helst vill se med Buffy, slår mig plötsligt som rätt obehagligt.

Seriens förutsättning är ju att det finns vampyrer (och andra monster) och att dessa vampyrer är människor som dött + fått sin själ stulen (i brist på bättre ord), och därför nu är själlösa monster som måste dricka blod för att överleva. Och som med nöje mördar, skadar och är allmänt onda i processen.

 

Spike är the baddest of the baddest, enligt honom själv. Han har gjort massvis med hemska saker och målas upp som en rätt vidrig person. Men under säsong fem (och fyra) genomgår han förändringar och, ja, får nya prioriteringar och motiv till sina handlingar. Och det är ju bra. I slutet på femte säsongen framstår han som en rätt hygglig kille. Men det är en lång bit i mitten som jag hade... glömt bort, mer eller mindre. En oerhört obehaglig del där han beter sig som en stalker och visar otroligt misogyna tendenser.

(alltså, jag går inte in på detaljer för jag vill inte spoila serien)

 

Jag såg de här avsnitten för första gången för tre somrar sen, så jag var alltså 22 och skulle säga att jag var rätt medveten. Då såg jag det som att han var en komisk karaktär. Det var liksom lite roligt, allting. Och jag försöker komma underfund med om det är så att det var jag som inte såg hur sjukt obehaglig han var, eller om serien målade upp det som att det inte var så allvarligt. Nu tycker jag inte att det finns något förskönande ljus, men till vilken grad beror det på mig?

 

I alla fall - det är en världs skillnad mellan hur Spike framställs i Buffy, där alla större karaktärer konstant pekar ut för honom hur obehaglig han är och hur fel han gör, och hur Edward framställs i Twilight. "Å, han tittar på mig när jag sover! Wow, så kär han måste vara i mig!"

 

Men det gör mig olustig när jag ser Spike nu, köra sin pushiga bad-boy rutin och bete sig som att han har rätt till kvinnors intresse/kroppar/kärlek. För som jag minns det såg jag det faktiskt som komiskt eller t.om. lite sexigt när jag såg den här serien första gången. Yuck!

Får en inte ens ha sina tv-badboys i fred? Suck. Men jag är glad att jag ser det nu, och att det definitivt inte är ett beteende som attraherar mig.

 

Newsflash, Spike - no means no!

 

(Däremot är jag fortfarande en sucker för redemption - vad är möjligt att förlåta? kan en glömma vidriga saker som finns i någons förflutna? hur mycket måste en person bevisa att hen har ändrat sig, och har hen rätt till acceptans, förlåtelse och frid OM hen faktiskt har ändrat sig? I det här fallet är Spikes förändringar jävligt spännande att följa.)

 

 

Jag är helt kär i den. Gick runt och dammade med en lite smågnällig A på magen. Eller - rättare sagt, han var gnällig och grät när han var själv på golvet, men så upp i selen och så sa han inte ett pip (utom nån gång när jag satte mig ner och började kolla mailen - man ska stå och röra sig). Så jag gick runt och dammade lite och plockade undan, sen började han kännas väldigt slapp, så jag tänkte att jag skulle försöka få honom att somna. Lägger ner honom på sängen och får efter en massa bök och stök ut honom ur selen - och han sover redan!

Perfekt! Så jag kan söva honom i den! Urgött - det är betydligt lättare än att kånka runt på honom utan sele.

Buffy har fått väldigt blandat mottagande från feministiskt håll. En del älskar serien, andra tycker den misslyckas i sin feministiska ambition. På ytan borde det ju vara glasklart - en stark kvinna som kämpar för att göra det som är rätt, rädda världen, En kvinna som inte är rädd för mörkret, som tar natten tillbaka, som sparkar (manlig)(demon)rumpa på löpande band och alltid med en klyftig ordvits i bakfickan.

 

Kritiken mot Buffy kommer sig, enligt de artiklar, uppsatser och krönikor jag har läst, dels av att hon är en övernaturligt stark kvinna - alltså, att för att kunna bli så independent och empowered så måste en kvinna ha superkrafter. En vanlig kvinna kan inte hitta den styrkan. I call bullshit, dels för att det ÄR en superhjälte/fantasy-tvserie. Vadå, Batman då, liksom? Tvärtom, det serien gör är ju just att ta problem som (mest) kvinnor råkar ut för under sin tonårstid (utanförskap, mobbing, sexuella trakasserier) och göra om problemen till övernaturliga problem. Då måste de ju också lösas på ett övernaturligt sätt. Dessutom används inte Buffys styrka för att lösa absolut alla problem - i en tragikomisk scen i 4.e säsongen fantiserar hon om en kille hon gillar som inte gillar henne tillbaks. I fantasin räddar hon honom från vampyrer, vilket leder till att han inser hur dum han har varit och ber om ursäkt (och ger henne glass. Och blommor. Iförd öppen skjorta).

 

Styrka är inte bara fysisk, och fysisk styrka löser långt ifrån alla problem.       

 

En annan kritik jag stötte på nyligen är att Buffy genom att Buffy har superkrafter legitimiserar våld mot kvinnor genom att visa Buffy bli attackerad, slagen och skadad i varje avsnitt av serien, samtidigt som hon skämtar och ser snygg ut i välstajlat hår och smink. Att vi inte behöver bry oss om Buffy då eftersom hon är så stark och tuff. Men alltså, I call bullshit! Så då kan vi aldrig ha en film eller serie med en kvinna som slåss? Eller får kvinnor bara slåss med andra kvinnor? Kan vi inte ens föreställa oss en kvinna som slåss med män utan att tycka synd om henne och tycka att hon är skadad? (jag skulle väl i och för sig vilja hävda att slåss en mycket så är en skadad, oavsett kön, men det är inte poängen just här och nu, utan att det skulle vara värre att Buffy slåss än, återigen, Batman). Dessutom visar serien ofta hur Buffy hamnar i situationer där vi förväntas tycka synd om henne för det fysiska våld hon möter - men poängen är att hon (med några väldigt få undantag) aldrig blir ett offer. För visst, hon är rätt skadad. Har många issues hon samlat på sig under seriens gång. Hon blir utsatt för mycket och ofta tycker jag som tittare jääävligt synd om henne. Men är hon ett offer? Jo, ja, men ändå nej (det beror på vad en lägger in i ordet offer - en helt annan diskussion). Buffy kämpar på. Buffy lägger sig inte ner och ger upp. Buffy gör det hon gör för att hon tror på att det är rätt, inte för att hon måste eller för att hon inte kan sluta (även om det också är teman i serien). Hon gör det inte själv. Hon är inte ensam, men hon är heller inte en del av ett par (under 7 säsonger har hon 1 långvarit förhållande, som är öppet och definierat). Nej, de personer Buffy behöver för att orka fortsätta kämpa är inte hunk #1, utan sina vänner.

 

Och i slutändan handlar serien om det. Om att kämpa, att inte ge upp, att göra det en tror är rätt - och att älska. Inte nödvändigtvis en partner, även om alla karaktärerna i serien går igenom olika förhållanden. Men den kärlek som är störst, den kärlek som räddar världen om och om igen, det är kärleken mellan vänner, mellan Willow, Xander och Buffy.

Har läst ut Gästen av Nicklas Rådström, om ett mycket awkward möte mellan HC Andersen och Charles Dickens. Boken är en fantasi kring ett verkligt möte, men går in på djupet både i de båda författarnas inre liv och i berättelsen som fenomen, form, fascination och frustration. Det är ett vackert språk, om berättelsens betydelse, om hur osäkerheten gör människor sköra.

 

Jag gillade den skarpt, men det var svårt att läsa den. Det var som en sån där film som får en att vilja gömma sig bakom soffan, när en bara tänker "Nej, nej, nej, gör det inte!" För det gör ont i mig när andra gör fel.

 

 

 

Det är egentligen intressant. Jag har inte tänkt på det innan, men jag reagerar starkt på när andra människor "gör fel" i olika sammanhang. Och för mig själv är det en rädsla som dyker upp jämnt och ständigt, att jag ska "vara fel" på något sätt, i ord, utseende, handling. Varför är det så viktigt för mig att jag och andra ska göra rätt?

Planerad återkomst: snart.

Det har varit så jäkla skönt att slappa på landet. Faktiskt. Det tycker jag nästan aldrig, men just nu har det varit underbart. Tyst. Lugnt. Soligt och massa frisk luft (fast jag har mest varit inne). Schyssta föräldrar som skämmer bort mig och Ally. Och det är härligt att ha vuxna människor att prata med mer än kanske en timme om dan.

A har haft kul också. Nya grejen är att göra vågen. Han sträcker upp händerna i luften, och då sträcker vi också upp händerna, högt, högt! Så skrattar han glatt - att han som är så liten kan få oss att göra saker! Underbart. Så vi sitter runt middagsbordet och gör vågen, allihopa. Någon borde filma det.


Men. Snart är jag tillbaka igen. Malmö, Malmö i mitt hjärta. Det är en bra stad det med.

 

 

Jag hade det stora privilegiet att få se ett genomdrag av föreställningen Tänk om igår, som kommer att spelas på Mårten Pers Källa 23.e och 24.e juli. Det här är en föreställning som jag varmt rekommenderar, av hela mitt hjärta. En filosofisk berättelse om hur en människa kan beröra så många andras liv, en sång och dans-kavalkad av otroligt hög kvalité och en föreställning som är snygg, vältimad, berörande och full av livslust!

 

Go see!

Föreställningens facebooksida hittar du här

Ja, det blev för ensamt och lessamt att vara gräsänka i storstan (obs - gräsänka i betydelsen tillfälligt lämnad, alltså, inte i betydelsen förförd i naturen. se tidigare inlägg), så jag och A packade ihop oss och drog ut till morföräldrarna på landet. Det är härligt att vara här, slappa, gosa, ha någon vuxen att prata med och träna med mamma.

 

Det märks att A tycker det är roligare när det är fler människor runtomkring också. Mer liv och rörelse och massa kärlek och uppmärksamhet.

 

 

Kolla vad lilltotten tar sig för när en vänder ryggen till i en sekund (läs: när en kollar på tv på morgonen medan lillen leker själv på golvet)! Jag visste inte att han kunde göra så! Yikes - nu är det verkligen full koll som gäller!

This guy.

 

For real. Spike är den roligaste karaktären ever. Och den snyggaste. Jag är väldigt lycklig över att min bad boy obsession bara funkar i fiktionen, men Spike är en ultimat bad boy. Ett totalt svin som med jämna mellanrum flashar lite medmänsklighet eller sårbarhet så att en tror att en kan "förändra" honom.

 

Sexigt. På skärmen. Inte lika sexigt i verkligheten.

Jag var med min pappa (ett stort Madonna-fan) och såg the Queen of Pop på Ullevi i Gbg i onsdags. Är själv inte ett särskilt stort fan, men är förtjust i Madonnas förmåga att transformera sig själv och sin musik.

 

Konserten drog igång rätt sent, förbandet var en halvtimma sen och var inte ens något band, utan en DJ. Som tydligen är en superdj eller nåt, men vi var rätt uttråkade. Inte så kul med en DJ när man har sittplats... Sen tog det evigheter innan Madonna gick på - tror hon började spela 22.30, och vi var där vid 19.30, så det var tre dryga timmar utan särskilt mkt att göra. Början på konserten var inte heller så jättebra - hon sjöng konstigt, det lät som att hon inte hittade rätt toner. Och hon var liksom överlag... konstig. Jag tänkte att hon betedde sig som att hon var full - det var hon nog inte, men det var min association.

 

Sen någon gång i mitten drog det igång mer, med låten Masterpiece. Då kom rösten tillbaka. Numret efter det var Vogue, och då jäklar! Sen var resten av konserten bra, med bra låtar, bra show och en del tankeprovocerande projektioner. Dessutom hade hon en dansgrupp som ägnade sig åt contortionism iförda gasmasker - något av det mest obehagliga jag sett på en scen på länge! Yuck! Men också ett väldigt intressant val att ha med på en sån här konsert - vad Madonna än är så är hon inte tråkig. Det är svulstiga shower, sex, våld och religion, maffiga kostymer och mycket provokation. En del funkar, annat inte.

 

Men. Bäst är Madonna när hon porrar sig. Alla som klagar på hennes ålder kan gå och lägga sig - hon har en snyggare kropp vid 53 än de flesta 25-åringar jag känner, och hon är sexig som fan. Hon äger sin kropp och hon är sin kropp. Och jag gillar att hon är vulgär. Jag gillar att hon skakar rumpa och flashar sina skinkor - varför skulle hon inte göra det? Det handlar inte om att tillfredsställa en manlig blick (fast det får ni kanske fråga min pappa om ^^), upplever jag, utan snarare om att ställa sig själv i blickfånget och kräva plats. Speciellt med just åldersaspekten och den kritik hon har fått för att hon anspelar på sexualitet som kvinna över 30 (OMG HUR VÅGAR HON!?!?!?), så blir det snarare en aktion, ett sätt att säga "jag skiter i vad ni tänker, jag tycker sex är kul och att min kropp är snygg och passar det inte så är det bara att dra". Oavsett om det är vad hon tänker eller inte så blir det det som hon förmedlar till mig.

 

Sen kan jag undra hur jag hade reagerat på en kvinna jag inte tyckte var attraktiv. Det slår mig nu. Om hon hade varit ful, i mina ögon, hade jag tyckt att det var lika mycket av ett statement och en feministik empowerment grej eller hade jag då tyckt att det var lite pinsamt?

Vi hoppas på det förra!

 

Ja, om man räknar hälften av Aidan Chambers bok, alltså.

 

Jag har läst Nyckelbarnen, av Sara Kadefors (som skrivit bl.a. Sandor Slash Ida). Det är en ungdomsbok, så den var lättläst och med ett enkelt men starkt språk. Och ett jävligt starkt tema.

 

Boken berörde mig väldigt mycket. Den handlar om tre elva-åringar som plötsligt får klara sig själv efter skolan när fritidsklubben stänger. De blir nyckelbarn, med nyckeln hem i ett snöre om halsen - något som ingen av dem egentligen vill eller mår bra.av.

Men det är egentligen inte det som berör mig, utan överhuvudtaget den avgrund som finns mellan barnen och de vuxna i boken. Hur barnens språk ignoreras eller förminskas. Det kryllar av härskartekniker i boken riktade mot barnen, oftast omedvetet från de vuxnas sida, men icke desto mindre med förödande resultat.

 

Det är den här balansgången mellan att uppmanas att ta ansvar för att du är stor och föras bakom ljuset/inte lyssnas på för att du är för liten för att förstå. Det är det här skadliga "jag vet bäst för dig". Jag tror inte att det argumentet är gångbart i någon relation. Inte ens i en föräldra-barn relation. För det är nog egentligen inte det det handlar om, utan, "jag var så rädd att du skulle bli ledsen". Be om ursäkt för helvete, skyll inte ifrån dig!

 

Eh, ja. Som sagt, upprörd och berörd. Och orolig för hur jag själv ska klara av det här när A blir äldre.

 

Mycket handlar det nog om hur de vuxna hanterar när barnen för upp sina problem. "Jag vill att du ska kunna berätta saker för mig. Du kan säga vad som helst." Men när barnen berättar något reagerar de vuxna genom att antingen berätta varför barnen har fel, varför det de oroar sig över inte är något problem egentligen, eller hur de borde bära sig åt för att lösa situationen. Petra Krantz Lindgren skriver om det här i sin blogg en annan du, då med fokus på rättvisa och konflikter mellan barn. I Nyckelbarnen är konflikterna mellan barn och vuxna, och barnen är alltså än mer värnlösa i en värld där ingenting de sägs tas på allvar och deras förslag för att lösa konflikterna inte hörs överhuvudtaget.

 

 Eh, ja, berörd.

 

Sen blir det i princip en barnvariant av feministiska hämndodysséer, där barnen tar rättvisan i egna händer och bestämmer sig för att straffa de vuxna som inte lyssnar och/eller ljuger.

 

Allt är skrivet från Siris perspektiv, en av elvaåringarna, och den enda kritik jag har av boken är att speciellt hon men även en del av de andra barnen ibland låter lite väl vuxna och insiktsfulla (framförallt mot slutet) och också att upplösningen är lite väl snygg och prydlig - men det är inte kritik som stör mig så mycket och som kanske inte ens är befogad. För det första - är inte oddsen rätt stora att jag bara glömt att en var rätt intelligent när en var elva år? Och för det andra - det är en ungdomsroman, och i det här fallet tror jag ungdom betyder 11-13 eller nåt sånt, och då ska ju de kunna läsa boken. Och dessutom gillar jag författare som väljer att inte låta sina karaktärer genomgå total hell när det egentligen inte behövs. Jag gillar lyckliga slut som inte känns totalt lättköpta och mesiga. Och det gör inte det här. Bara en smula tillrättalagt.

 

Det här är anledningen till att jag inte bloggar så ofta. Jag tänkte bara skriva ett par rader, men, ja. Berörd. Och kan aldrig sluta prata. Vare sig i oral eller skriftlig form.

Fortsättning på min följetong. Jag är inne på säsong 4 av Buffy nu och har också börjat kolla på Angel (som löper parallellt med en del avsnitt som överlappar varandra). Angel är rätt trist, tycker jag, får se om jag pallar kolla på det. Det känns lite som att jag borde, för att få vara en riktig Whedon-nörd.

 

Anyway, back to the issue.

 

Buffy behandlar, precis som alla andra vampyrberättelser, frågor som identitet, utanförskap, alienation och isolering. Men här handlar det inte om att visa på utanförskapet genom att följa ett gäng otroligt priviligerade, rika, vita vampyrer med högprofiljobb som glittrar i solen (Hrrm, looking at you, Twilight!). Utanförskapet handlar inte alls om vampyrerna, som med två undantag framställs monster i varierande läskighetsgrad. Istället är det de människor som vi får följa som tacklar olika sorters utanförskap och osäkerhet. I S04E04, Fear itself, manifesterar sig huvudkaraktärernas rädslor i säsongens Halloweenavsnitt. Och alla har de rädslor och osäkerheter, saker som de normalt döljer för varandra. Inte ens Buffy, the Vampire Slayer herself, är lika stark och självsäker i sitt privatliv som hon är i sitt jobb (alltså slayandet).

 

Jag gillar att de här karaktärerna hela tiden utforskars och fördjupas genom seriens gång, och att de aldrig växer ifrån sina svagheter - för ärligt talat, vem gör egentligen det?

 

Säsong 3.s Scooby Gang

 

Har bestämt mig för att börja föra läsdagbok över allt jag läser från och med nu. Inspirationen kommer från Aidan Chambers bok Böcker inom oss och Böcker omkring oss, om litteratur, läsande och socialiseringsprocessen däromkring. Det var en spännande bok med en del tänkvärda saker, även om Chambers upprepar sig själv ibland. Särskilt spännande är det som handlar om boksamtal och hur vi formar, förnyar och förändrar våra åsikter om det vi läser i samspel med andra, och också om hur ordet "varför" riskerar att hämma den processen.

 

Att en inte bara ska fråga "jaha, vad tyckte du om boken och varför?" visste jag - samma principer går igen inom teatersamtal (t.ex. i skolan). Men att ordet varför också dels kräver för stora svar, och också insinuerar att det finns ett rätt svar, det hade jag inte tänkt på.

 

Istället föreslår Chambers tell me - på svenska översätts det till jag undrar. En öppen fråga som istället insinuerar att inte heller jag som ställer den har något svar. Det kanske är viktigare när samtalet förs med barn, men jag tror det kan vara lika viktigt när en pratar med någon i samma ålder. Vi vet nog alla hur det känns att prata med någon som beter sig som om hen har alla svar.

 

 

Jag har inte skrivit något i min läsdagbok än. Jag skulle kunna skriva upp att jag läst halva boken ovan, men that's it. Detär ju bra att ha bestämt sig för att skriva läsdagbok, men jag måste ju läsa också. Ont om tid, speciellt nu när jag är själver.