En ung kulturtant

Ja, igår då. Lilla knodden är inte så liten längre. Sitter upp, och har precis börjat knäcka koden till att kråla sig fram lite. Det hände verkligen över natten. Eller över två nätter i alla fall - i söndags kväll drog han sig fram några millimeter en gång. Igår gjorde han det några gånger till. Idag satte han plötsligt fart över sängen och tog sig halva sänglängden på mindre än en minut, och fick upp en rätt bra fart på mattan senare också.

Sen blev han trött. Nu sover han.

<----- Bästa babyn

Såg vi igår. Den var inte särskilt bra. Synd, hade verkligen potential, och en hel del roliga scener. Skådespeleriet var bra, men filmen behövde tajtas som fan. Och motivationen - alla betedde sig som småungar, men utan tillräckligt med motivation.

Men, bitar av den var roliga. Vi lyxade och hyrde film igår, 3 i en vecka. Så vi har The Help och Tinker, Tailor, Soldier, Spy kvar att se under veckan som går. Det finns massor av filmer ute nu som jag vill se, så vi kanske ska komma in i att hyra lite mer. Det är roligare än att bara sitta och kolla på Simpsons på kvällarna.

Det blir mycket tv nu. Det är svårt att komma ifrån. Vi är så jäkla trötta båda två, och det är liksom lite mindnumbing, avslappnande att bara kolla på en dålig serie eller nåt. Ofta är vi rätt bra på att kolla på bra serier dock. Sherlock (den moderna med Benedict Cumberbacth & Martin Freeman) var ju asbra, och vi är inne på sista säsongen av Frasiser som jag mot förmodan gillade. Jag kollade på Fringe och Dollhouse i början, när jag satt några timmar om dagen och matade Ally. Nu käkar han oftast på en 20-25 minuter, så antingen läser jag eller kollar något på datorn istället.

Eller som nu på senaste tiden, pratar och busar med honom. Det där har jag lite dåligt samvete över - tydligen så är det inte bra att göra något annat när en ammar - fokus ska ligga på barnet, och det är väl egentligen inte så konstigt. Men, det funkar ju inte riktigt. Nu funkar det mer, och om han ligger på amningskudden somnar han lätt, så nu pratar jag ofta för att få honom att hålla sig vaken om jag inte vill att han ska somna. Men det är inte förrän nu han tittar tillbaka på mig. Tänker jag. Eller gjorde han det i början, men jag har bara förträngt det?

I alla fall, i början kunde jag sitta och amma 40-60 minuter i stöten. Det funkar inte att bara hålla koncentration på honom då. Jag hade blivit knäpp. Så. Det är som det är, men det är mysigt nu när han tittar tillbaks och släpper bröstet och ler ibland.

Back to tvn. Outnumbered har vi också kollat på, en hysteriskt rolig serie om en brittisk familj. Speciellt de tidigare säsonger är så. jäkla. bra., med de bästa barnskådisarna ever.

Det här inlägget är förmodligen rätt intetsägande om en inte ser dokumentären. Det är inspirerat av Gerillakritik, dvs att skriva ner sina tankar kring ett verk direkt, i ett flöde, typ utan redigering - eller inte utan redigering men utan att sitta hemma och leta referenser, formulera sig snyggt osv.
Jag visste inte riktigt vad det var jag kollade på i början, så lite mer info finns i slutet. Jag använder rollkaraktärernas namn genomgående också, av typ samma anledning (för att jag var osäker på deras namn) men jag tycker också att det passar projektet och deras förvirring kring sina jag och sina roller.



Kollar på K-Special, Rädda Fröken Julie. Gillar ju inte Strindberg så mkt, men det här är ett intressant experiment, att försöka jobba med en pjäs och se hur en kan förändra slutet. Kan Julie undkomma självmordet?

Julie har problem för att hon inte är tillräckligt gay. Skådespelerskan, alltså. Alla rollerna spelas av kvinnor.


Första testet är att jobba med sadomasochism, och det är en jävligt annorlunda upplevelse att se en dominatrix (Baronessan) regissera Jean och Julie. Det verkar svårt att vända maktbalansen, få Julie att vara dominant och Jean att vara undergiven, men mycket för att skådespelarna har svårt att göra det. Skådespelaren som spelar Jean vill inte alls vara undergiven, och ser sig själv i positionen som tjänare, inte som man i ett patriarkalt samhälle.

Det märks att de vet hur de ska spela scenen "som vanligt".



Andra testet: Psykoanalas. Verkar som om Julie kommer dö... :/ Men - psykoterapeuten tar in Kristin i dramat också (skådespelaren blir glad att någon uppmärksammar henne - menar att Strindberg gjort henne till ett femte hjul). Haha, Kristin är trött på modersrollen! Om Kristin vore mer än en stock character hade hon räddat Julie, menar psykologen.



Kristin läser upp ett manifest om varför hon är viktig i pjäsen. Awesome! She apprieciates her independence! Jean har en early midlife crisis. Det här är awesome, jag älskar Kristin!



Nu pratar de om ifall Strindberg har en liten snopp eller inte.


Fidelity. Monogami. Otrohet. Har de haft sex eller inte? Kristin sätter ner foten. Jean förnekar allt. Vill inte ha varit otrogen mot Kristin? Icke-äktenskapliga gräl. Svarta kläder. Väldigt skådisaktigt.


Sista testet: Dokusåpa. Biktstolen med bilar som kör förbi i bakgrunden. Julie är utmattad. Måste komma över sitt självförakt. Solglasögon och spetsklänning.


Skådespelaren som spelar Julie har ett trassligt förhållande med någon som hon pratar med i telefon. Hon är inte skyldig hen någonting.

Nu ska de intervjuas. Julie vill inte vara bara Julie.

Lustigt att det känns som att Julie blir asjobbig. Jag tror att det beror på rollen faktiskt. Och naturligtvis på filmskaparens klippning. Men alltså, det är jobbigt att vara den där neurotiska, tror jag, utsatta. Nu verkar regissören bli ledsen, känner sig påhoppad och huggen av Julie. De verkar känna varandra sen innan. Regissören/konstnären/filmskaparen tycker att hon kompromissar hela tiden för att göra Julie nöjd - nu säger de att Julie ska vara diva. Det känns som ett rollspel för Julie. Typecasting, men de får inte överdriva sig själva.

De verkar ha ett bra samtal i alla fall. Prestationskrav. Nu blir det lite love-bombing. De andra skådespelarna har inte förstått någonting av samtalet, som utspelats på svenska. Ingen av skådespelarna trivs med processen riktigt. Gränsen mellan skådespelare och roll verkar ha blivit tunn, de känner sig manipulerade och provocerade.



Genrepsdagen. Yoga. Meditation. Kanske ett schysst sätt att närma sig en föreställning?

- Missar lite, måste trösta Ally.

Nu spelar de lite, genrepar antar jag. Känns väldigt klassiskt Strindberg. Väldigt klassiskt skådespeleri, sätt att leverera texten.
Men fint att de sätter sig bredvid varandra. Nu pratar de som normala människor med varandra istället. Schysst. Jean verkar intresserad, vilja hjälpa. Var i pjäsen är de? Har de legat än?
Kristin kommer in för tidigt.


De letar kostym. Jean provar stövlar. Blev kostymbyxor och vit t-shirt. Skådespelarens personliga smak spelar ingen roll. Kristin sitter på bordet. De skrattar åt Julie som vill ha klackar. De andra ska vara barfota.

Midsommarstångens koppling till kristendom och snoppar. De är nöjda med sitt verk.

Jean och Kristin är ett par på riktigt. Det var kärlek vid första ögonkastet. Gullig historia. "Hey, what's your name?" Julie bråkar med exet igen. Jag vet inte var i världen de är? Klockan är fem i Sverige. USA? Kan inte placera de andra skådisarnas accenter, men jag suger på det. Julie ber om ursäkt för att det blev som det blev.

Premiär. Kristin har vuxit som person. Projektet hade inte fungerat utan henne. Julie var missnöjd med castingen innan, men är nu jättenöjd. Har lärt sig saker om sig själv som hon inte visste innan - men hon vet det inte nu heller... Jean är förvirrad, har tappat koncepterna. Hon vet inte vem hon är. Känner att hon fastnat. Feminism är att Kristin kan säga nej till Jean. Skådespelaren hatar sin rollfigur. Jean är en skitstövel. Men han behöver också räddas.

Alltså, vi kommer ju inte se slutresultatet, och även om jag tycker det är ett väldigt intressant experiment, så tror jag att det blir same old same old. Det känns som att det inte går - att göra något annat? Eller? Hur räddar en Fröken Julie, när alla vet att hon ska dö?

Nej, som jag trodde, det slutar med att de går upp på scenen och applåderna från publiken (jävligt entusiastiska) hälsar dem.


Här finns en intervju med Fia-Stina Sandlund och Alexandra Dahlström i DN förra året, om projektet. Jag tycker inte riktigt att Sandlund lever upp till det hon vill förmedla. Faktiskt.


Julie: Alexandra Dahlström
Jean: Lea Robinson
Kristin: Elizabeth Whitney

Idé/regi: Fia-Stina Sandlund

Tre veckor efter förlossningen fick jag en bröstinfektion. Det hade väl varit på gång redan, jag hade sår på bröstvårtorna rätt tidigt, och det gjorde jävulskt ont nästan från början. Det var nog ingen jättefarlig infektion, men den gjorde tillräckligt ont och jag grät och hyperventilerade inför varje amning, och det tog mig 20 minuter att få Ally att koppla på, eftersom jag satt och drog undan bröstet hela tiden. Det kändes så sjukt elakt, men det var så himla svårt att förmå mig själv att göra det.

Jag hoppades på att klara typ 3-4 månader, men trodde inte ens det skulle gå så länge. Sex månader kändes totalt orealistiskt, och om jag mot förmodan skulle klara det så skulle han vara avvand dagen efter, hade jag bestämt.

Sen fick jag hjälp av amningsmottagningen på Kvinnokliniken. Bra hjälp, och någon som inte bara sa att jag skulle "amma så ofta barnet ville, och så länge han ville" - vilket bara gjorde såren större på brösten.

Max 15 minuter per bröst, och jag kunde ge honom lite ersättning om han verkade behöva mer. Så vi körde på det ett tag - ersättning som sista målet på kvällen för att han skulle hålla sig lite mättare - annars käkade han gärna varje timme på kvällen.

Jag har inte helammat egentligen. Har gett ersättning lite då och då. En gång om dagen kanske mellan 1-2 månaden, sen har vi gett honom ersättning när jag varit borta, typ 1 gång i veckan, och nån gång när han verkligen inte blivit nöjd på bröstmjölk - men oftast blir han det. Sen när han var 4 månader började vi lite med smakportioneroch gröt, och nu äter han en portion gröt om dagen + en smakis.

Men ändå. Om tre dagar är han sex månader och jag hade ALDRIG trott att jag skulle klara det så här långt! Jag ammar ju huvudsakligen, ammar fortfarande typ var tredje timme, så det blir rätt mkt på en dag. Och det är typ nu som det börjar bli kul! Den senaste veckan har han fattat ordentligt sambandet mellan bröst och mat, så nu klappar han på brösten när han vill äta, speciellt om jag är topless. På skötbordet satt han och slurpade i sig lite imorse - och nu börjar han titta mer på mig, le med bröstet i munnen, gosa, klappa.

Det är asmysigt, så jag tror inte att jag vill sluta på ett tag. Nya planen (från ca 3 mån) var avvänjning under sommaren, men nu vetefan om jag inte vill amma till ettårsdagen. Det är kul och mysigt, kul att ha något slags socialt samspel med honom. Och nu drar han själv bort huvudet när han är mätt, verkar det som.

Sen hänger det nog lite på tänderna också. Om han får tänder snart och börjar bitas så slutar vi nog.

Ally två veckor & Ally fyra månader

Nu öser regnet ner utanför fönstret. Jag vill åka bort, till någonstans där det är varmt.

Minns Korfu-resan för snart 4 år sen, hur avslappnade vi var då. Det var vår första semester, och jag minns den som fantastisk. Det var varmt, vi hade inget som stressade oss (eller, ja, Frasers baggage hamnade lite fel, men han klarade sig på lite nödinköpta kläder), vi höll fortfarande på att lära känna varandra. Vi åt och drack så jäkla mycket gott, åkte på båttur, besökte Corfu Town och kollade in fortet, åt glass varje dag, kollade på fotboll (!), läste och hittade på nonsenshistorier när vi fick det tråkigt (Mabimbo, the gay dog).

Jag vill åka till Grekland igen. Eller Portugal, som vi funderat lite på. Någonstans där det är varmt och soligt.

 

Helt själviskt. Men det ska vi inte. Lillen fixar inte så mycket hetta, så det blir nog inga solsemestrar på ett tag tror jag - känns onödigt och lite småtaskigt. Men jag hoppas hoppas hoppas på att vi i augusti, när Fraser är hemma igen, ska känna att vi har ekonomin till att dra iväg på en liten kortis någonstans. Vet inte vart. Någonstans där det är barnvänligt och vi kan njuta.

Att prata om och skämta om idioter som äcklar sig hjälper oerhört mycket mot obehaget. Det tar makten från dem och avslöjar dem som just äckel och patetiska snarare än skrämmande.

Så, gött. Och tack för stödet allihopa!

Jag la in en annons på Blocket igår för att sälja lite av mina gravidkläder. Tänkte inte särskilt mycket på det, la in mitt mobilnr också ifall folk vill messa/ringa (det verkar folk göra på andra annonser). Har fram tills nu fått två svar: dels en man som mailade och frågade om jag hade fler kläder. Det lät konstigt, men jag svarade ändå och sa nej + frågade om han var intresserad av kläderna i annonsen. Nej, men han ville ha strumpbyxor. Här kändes det jättekonstigt, så jag sa att jag inte hade några, och han svarade igen att även använda gick bra.

Alltså, har man en strumpbyxefetisch så är det fine, såklart. Men jag känner mig inte bekväm när jag vill sälja kläder och misstänker att personen som jag ska möta och göra affär med vill köpa det för ett sexuellt syfte (Lustigt nog slår det mig nu att han kanske bara är en vanlig transa, och i så fall hade jag nog inte haft något emot det) - speciellt inte nu med Ally och så. Jag svarade inte på mannens sista mail.

Sen idag fick jag ett sms där det stod "Hej, jag är en kille 50 som söker kvinna att ha sex med" typ. Och det måste ju vara från Blocket han har fått mitt nummer!

Det känns som att det här är så jäkla typiskt, och också visar på något sjukt sunkigt i vårt samhälle i hur män ser på kvinnor. Att jag lägger ut en annons där jag vill sälja KLÄDER gör mig på något sätt tillgänglig (det här handlar väl mer om det andra meddelandet än det första - som sagt, var kanske bara en druga som ville ha billiga strumpbyxor, och även om det inte var det så är det inte jag som person som var objektet).

Men den här "kille 50" då? Vad är det han ser i min annons som får honom att kontakta mig? Det står ingenting om hur gammal jag är eller hur jag ser ut eller ifall jag är tillgänglig eller inte. Tvärtom kan en ju utgå från att jag inte är det, eftersom jag med största sannolikhet nyligen fött barn (säljer gravidkläder), och normen ofta är att två eller fler personer skaffar barn tillsammans (även om det såklart går om en är själv med). Vidare, om jag nu hade varit en ensamstående mamma med en bebis någonstans mellan 1 mån - 1 år, eller så - det är ju inte som att jag i så fall skulle ha sjukt mycket tid att lägga på att ligga med främmande män?

Och överlag så är det sunkigt att ge sexuella inviter till ngn som uppenbarligen har ett helt annat mål med det de gör. Just nu känner jag ett obehag över att någon därute har mitt telefonnummer, de klassiska skamkänslorna i "jag borde inte ha lagt ut mitt nr" och en jävla ilska över att någon tar sig friheten att - igen - närma sig mig på ett sätt som får mig att känna mig begränsad och rädd. Funderar på vad jag ska/vill göra: Ignorera eller faktiskt ringa upp och skälla ut. Jag vill jag vill jag vill ringa och skälla, men samtidigt känns det dumt nog som att jag öppnar en dörr och etablerar kontakt då. Och ifall snubben kör på att nej betyder ja så vetefan hur det går.


Vårt samhälle är tyvärr uppdelat i att män ska ta initiativ och kvinnor vänta på att bli uppraggade. För många män känns detta säkert hämmande, svårt och skamfyllt och jobbigt. Det är säkert svårt att se var gränserna går ibland, och de kanske tycker det är värt att chansa. Men det ger dem ju för fan inte rätt att få mig att känna mig rädd och begränsad!

Det här är liksom bara toppen på ett isberg av alla slemmiga kontaktförsök jag och de flesta andra kvinnor varit med om, online och IRL.

Nej, skabbigt.

Annonsen är raderad. Tack, äckelgubbe, för att du hindrade mig från att dryga på min fp med någon hundralapp. Schysst, verkligen.

Det är fint att bli uppmuntrad när en bestämmer sig för att ta ett stort, ev livsavgörande beslut som kanske inte känns helt 100. Bra att höra att folk tycker det är en bra idé och att det kommer att gå bra.

På ett sätt är det ännu finare att höra att någon trodde på det en tänkt göra först, och vill att du ska fortsätta.

Det kanske inte fick mig att ändra mig, men det var skönt att höra såna fina ord från någon jag respekterar.

Var uppe mellan 2 och 7 imorse, sen fick jag sova en 40 min innan vi stack iväg till babysimmet. Det har varit en jävligt lång dag, men ändå rätt bra.

Ally gillar att simma nu, han plaskar på och verkar glad. Gjorde ett par dyk och "torpedade" honom (ledaren håller i honom och skickar honom under vattnet till mig, så att han simmar själv i en sekund eller två). Han älskar att plaska i vattnet nu, riktigt gulligt. I slutet blev han lite trött och höll i mig hela tiden, men det är också rätt härligt - så fort han kommer nära mig så hugger han tag och kramar(/nyper) mig håååårt!

Hjärtehjärtevännen mig!

Jaha, sen kom vi hem, käkade och så började jag städa. Hann inte så mycket som jag tänkt, trots att Emeli kom över för att hjälpa till att passa Ally så att jag kunde köra på. Men hans behov får ju liksom gå först. Har gjort mycket av plockjobbet, bara lite dammtorkning och dammsugning kvar. Ska bli SKÖNT att ha en ren lägenhet igen - jag ska verkligen försöka få det gjort tidigt imorgon.

Idag är det 4 år och 6 månader sen jag och Fraser satt på Tempo och diskret flyttade undan ljushållarna och salt/pepparkaren på mitten av bordet så att vi skulle kunna nå att kyssa varandra om det blev läge. Det var en bra date. Vi pratade i tre timmar och kysstes sen i tre.

4 år och 6 månader senare har vi ett rätt tjusigt kvitto på vår kärlek.

Får lite lätt panik. Jag har varit vaken sen klockan 2 på natten, samtidigt som Ally sovit gott. Det är ett sådant slöseri med sovtid, jag tror inte att man fattar det om man inte är förälder själv. Nu är han vaken igen, men kaaanske att han somnar om och jag kanske kan få en timme eller två nu på morgonen.

Jäkla fullmåne. Har inte haft så mkt problem m fullmånar innan men den här helgen har jag sovit asdåligt. Hoppas att det bara är pre-moon-syndrom och inte post-moon-syndrom. Nu i natt var det ju fullmåne så förhoppningsvis får jag sova ikväll. Men det är drygt, för idag ska jag på baby-sim på morgonen (så ingen chans att sova igen), och sen hade jag tänkt försöka städa lite vilket verkligen behövs, laga lasagne och så skulle vi fira att vi varit ihop i 4 och ett halvt år idag.... Och allt det känns som att det kommer att sabbas för att jag kommer att vara astrött och pms-ig.
.

Men svårare ändå att hitta tiden att skriva ner den. Ofta tänker jag att det är något jag skulle vilja blogga om, men problemen hopar sig. Dels tiden dårå, det är svårt att hinna sitta ner och blogga och kunna skriva koncentrerat. Dels att jag är så jävla dålig på att skriva kort och koncist - jag vill ofta närma mig ett problem från långt håll, kretsa runt det ett tag och sticka iväg på lite sidospår då och då. Och sen är det också en självförtroendegrej, jag identifierar mig fortfarande inte riktigt med bloggsfären där "min blogg -min åsikt" verkar gälla.
Vadå, tänker jag, jag är ju ingen expert, vad har jag att tillföra till debatten?

Bloggar handlar inte om experter - det är nog ganska klart för de flesta.

Idag ska vi försöka knäcka vår uppsats. Vi börjar klockan 12. Jag hoppas att vi är klara innan Allys läggtid, men jag har en känsla av att jag kommer att ha sprängfyllda bröst innan dagen är slut.... Blääärk.