De vi borde vara
Litet utsnitt ur min pjäs De vi borde vara, som har premiär på Barbacka kulturhus 11/5 2017.
ALEX: Bara… prata om nånting annat. Vad som helst.
ROBIN: Okej. Ehm… Har du tänkt på att om du ber nån rita en bläckfisk så ritar de en mun på huvudet, säkert 8 gånger av 10. Då vet man att de inte har någon koll. Bläckfiskar har munnen på undersidan, mellan armarna. De har en näbb, som en papegoja. Det visste jag när jag var 2 år, liksom. De har tre hjärtan också. Det är sant. Jag visste varför… men jag kommer inte riktigt ihåg. Jag var helt besatt av bläckfiskar när jag gick på dagis. Det gjorde det kanske inte lättare. Med dagis, alltså.
ALEX: Hurså?
ROBIN: Alla säger att man inte får slåss. De vuxna. Och sen kommer man till förskolan eller kanske skolan för vissa, och det är det enda killarna gör. Slåss. Knuffas. Springer runt och skriker och det är bara så de kan leka, liksom. Det var för sent för mig, fattade inte hur man gjorde sånt. Och tjejerna, de hade redan lärt sig leka familj och att de skulle vara söta och så. Jag fick vara med, men bara om jag var bebisen. Jag var ingen bebis. Jag var en forskare, expert på bläckfiskar och dinosaurier.
Vem blir man då? Jag, menar jag. Vem blir jag då? Jag var ju kille men inte som dom. Den där knuffiga killen, det var ju inte jag. Vem blir jag då, när jag är på ett sätt och alla killar på ett sätt och alla tjejer på ett sätt. Eller, ja, det var så det kändes.
Om de hade frågat hade jag kunnat lära dem allt om bläckfiskar. Men de frågade aldrig. Sprang bara vidare.
Nu vänder det
Våren kommer. Alltså solen är så jävla välkommen så det finns inte!
Barnen bråkar mindre. Jag ser tecken på den där kärleken jag så förtvivlat gärna vill ska komma mellan dem. Kramar, skratt och lekar. Typ.... 10 minuter varje dag i alla fall. Minst.
Efter sommaren börjar han skolan, mitt första största barn. Jag fattar det inte. Ett skolbarn. Och hon den lilla har precis börjat förskolan. Redan lärt sig att titta bort när jag går för att inte gråta. Hjärtat. Mina hjärtan.
Skriv inläggstext
Ystad
Skriv inläggstext
Ystad. Du fanns där och vi flyttade hit. Ännu har jag inte lyckats knäcka koderna. Jag känner mig inte som hemma.
Men träden och gräset bäddar in oss. Och visst känns det bra att se barnen sätta iväg på en gräsmatta, springa hela vägen hem från förskolan eller gå på upptäcksfärd i stora, mörka skogen.
Det finns fina människor. Det finns "allt vi behöver" (utom pulsen ljuset draget i Malmö, Malmö mitt hjärta).
Kanske blir vi vänner en dag, du och jag.
Bra grejer på jobbet
//Stolt projektledare!
Flödesskrivning/30-årskris/Dagens dikt
Plakatet i handen och mössan på svaj?
Vad var det jag ville alla ensamma dagar
I Paris, med bara Laleh som tröst?
Vad var det jag ville när jag började plugga?
När jag reste till Kina, till Corfu och Rom?
Vad var det jag ville när jag satte upp pjäser,
När teatern var livet och näring till allt?
Vad var det jag ville när kärleken hände?
När två satte bo, men inte blev en
Vad var det jag ville när lille A föddes,
Och är det samma som nu när lilla Y finns?
Vad var det jag ville när livet föll samman,
När ensamheten låg som ett täcke på allt?
Vad var det jag ville när världen blev galen?
När jag vände bort blicken, såg inåt igen?
Vad vill jag i livet, vad vill jag med mig?
Vad vill jag förändra, vad vill jag ha kvar?
Vem vill jag vara, vem kan jag vara?
Vem borde jag vara? (ett internskämt, du vet)
Jag vet att jag kan vara mig.
Jag vet att jag räknas, att jag syns och får finnas
Att privilegierna klär mig så fint
Jag vet.
Jag finns.
Jag kan.
Jag minns.
