Ungdomskulturer och genus
Läser en distanskurs från Kristianstads Högskola som heter Ungdomskulturer i skola och samhälle. Slås än en gång av att flickors kultur alltid definieras i relation till pojkars, medan pojkars får stå för sig själv/framstå som allmängiltig. När flickors kultur hela tiden blir en reaktion på pojkars får de heller sällan en chans att skapa något nytt. I alla fall blir det den bilden som framställs.
Könsneutral uppfostran del 2 och faran med en kompensatorisk pedagogik
Men alltså samtidigt tänker jag att det finns en stor risk att en kompensatorisk pedagogik kan bli minst lika skadlig för jämställdhet som en "vanlig" pedagogik som inte är genusmedveten alls. På Pride 2011 lyssnade jag på ett föredrag om barn och normer, där personen som pratade (attans, kommer inte ihåg vad hen hette!) menade att vuxna ofta applicerar sina normer på barnen. Att yttra sig om vad ett barn "borde" göra sänder också signaler om vad barnet inte borde göra. Att försöka lyfta ett område görs ibland genom att skuldbelägga barnet för att det inte gör det, eller genom att omedvetet sänka det (typ "du kan väl leka med dockor du med, fast du är kille" eller nåt).
Det är svårt. Det är så himla många fällor. Som överlag att prata om utseende. Ska jag säga att A är fin och söt för att motverka alla tuff och cool han kommer få från andra, eller ska jag försöka undvika att prata om utseende alls för att inte bidra till att bygga en utseendefixerad värld för mitt barn. Att välja mellan två normer ("fin" och "tuff") gör ju att en nästan automatiskt lyfter en och sänker en. Bättre då att försöka gå utanför normerna totalt. Då blir det kanske könsneutralt igen.
Män som näthatar kvinnor
Kollar på Svt Debatt, "Män som näthatar kvinnor". Alltså, det är så sjukt! Jag förstår inte hur man kan skriva såna saker till andra människor, överlag. Speciellt inte om man inte skulle kunna säga det på riktigt. Yttrandefrihet?
Är det yttrandefrihet att få vräka ur sig vilka hotfulla och kränkande ord som helst? Är det verkligen ett så starkt behov? Vad får en ut av det? Jävla maktmissbruk. Bara för att de kan gömma sig bakom en skärm.
Är det yttrandefrihet att få vräka ur sig vilka hotfulla och kränkande ord som helst? Är det verkligen ett så starkt behov? Vad får en ut av det? Jävla maktmissbruk. Bara för att de kan gömma sig bakom en skärm.
Trött på slutshaming?
Oh, yes, det är vi väl alla! Hugo Schwyzer på Jezebel har skrivit en artikel med råd från två australienska feministiska författare-aktivister, Clementine Ford och Nina Funnell. Det är bra formulerat och sätter fingret på så många kassa saker i vårt samhälle, som detta citat visar:
"Remind Girls They Have the Right to Want Sexual Attention From a Select Few.
When harassers are confronted on their behavior, they often offer the same classic defense: "she wouldn't dress that way if she didn't want attention." Of course young people want attention — often sexual attention. Very few (if any) want that attention indiscriminately from every post-pubescent male with a pulse. "We always behave as if it's a really selfish, dangerous and ultimately naïve way for girls to dress revealingly," Clementine Ford wrote in an email. "A young woman isn't allowed to dictate what attention she wants, because that's her making a judgment on the kind of men she deems good enough for her."
The virgin/slut dichotomy has long meant that a young woman is given two choices: have sex with no one, or give it up to everyone. One key way to fight slut-shaming is to reiterate that girls have the right to want to turn on whom they want to turn on – and still be treated with respect and care by those whom they don't. That's only an unreasonable expectation in a culture that expects very little from men."
Seriöst. Så sant.
Madonna
Jag var med min pappa (ett stort Madonna-fan) och såg the Queen of Pop på Ullevi i Gbg i onsdags. Är själv inte ett särskilt stort fan, men är förtjust i Madonnas förmåga att transformera sig själv och sin musik.
Konserten drog igång rätt sent, förbandet var en halvtimma sen och var inte ens något band, utan en DJ. Som tydligen är en superdj eller nåt, men vi var rätt uttråkade. Inte så kul med en DJ när man har sittplats... Sen tog det evigheter innan Madonna gick på - tror hon började spela 22.30, och vi var där vid 19.30, så det var tre dryga timmar utan särskilt mkt att göra. Början på konserten var inte heller så jättebra - hon sjöng konstigt, det lät som att hon inte hittade rätt toner. Och hon var liksom överlag... konstig. Jag tänkte att hon betedde sig som att hon var full - det var hon nog inte, men det var min association.
Sen någon gång i mitten drog det igång mer, med låten Masterpiece. Då kom rösten tillbaka. Numret efter det var Vogue, och då jäklar! Sen var resten av konserten bra, med bra låtar, bra show och en del tankeprovocerande projektioner. Dessutom hade hon en dansgrupp som ägnade sig åt contortionism iförda gasmasker - något av det mest obehagliga jag sett på en scen på länge! Yuck! Men också ett väldigt intressant val att ha med på en sån här konsert - vad Madonna än är så är hon inte tråkig. Det är svulstiga shower, sex, våld och religion, maffiga kostymer och mycket provokation. En del funkar, annat inte.
Men. Bäst är Madonna när hon porrar sig. Alla som klagar på hennes ålder kan gå och lägga sig - hon har en snyggare kropp vid 53 än de flesta 25-åringar jag känner, och hon är sexig som fan. Hon äger sin kropp och hon är sin kropp. Och jag gillar att hon är vulgär. Jag gillar att hon skakar rumpa och flashar sina skinkor - varför skulle hon inte göra det? Det handlar inte om att tillfredsställa en manlig blick (fast det får ni kanske fråga min pappa om ^^), upplever jag, utan snarare om att ställa sig själv i blickfånget och kräva plats. Speciellt med just åldersaspekten och den kritik hon har fått för att hon anspelar på sexualitet som kvinna över 30 (OMG HUR VÅGAR HON!?!?!?), så blir det snarare en aktion, ett sätt att säga "jag skiter i vad ni tänker, jag tycker sex är kul och att min kropp är snygg och passar det inte så är det bara att dra". Oavsett om det är vad hon tänker eller inte så blir det det som hon förmedlar till mig.
Sen kan jag undra hur jag hade reagerat på en kvinna jag inte tyckte var attraktiv. Det slår mig nu. Om hon hade varit ful, i mina ögon, hade jag tyckt att det var lika mycket av ett statement och en feministik empowerment grej eller hade jag då tyckt att det var lite pinsamt?
Vi hoppas på det förra!
Obehagligt
Jag la in en annons på Blocket igår för att sälja lite av mina gravidkläder. Tänkte inte särskilt mycket på det, la in mitt mobilnr också ifall folk vill messa/ringa (det verkar folk göra på andra annonser). Har fram tills nu fått två svar: dels en man som mailade och frågade om jag hade fler kläder. Det lät konstigt, men jag svarade ändå och sa nej + frågade om han var intresserad av kläderna i annonsen. Nej, men han ville ha strumpbyxor. Här kändes det jättekonstigt, så jag sa att jag inte hade några, och han svarade igen att även använda gick bra.
Alltså, har man en strumpbyxefetisch så är det fine, såklart. Men jag känner mig inte bekväm när jag vill sälja kläder och misstänker att personen som jag ska möta och göra affär med vill köpa det för ett sexuellt syfte (Lustigt nog slår det mig nu att han kanske bara är en vanlig transa, och i så fall hade jag nog inte haft något emot det) - speciellt inte nu med Ally och så. Jag svarade inte på mannens sista mail.
Sen idag fick jag ett sms där det stod "Hej, jag är en kille 50 som söker kvinna att ha sex med" typ. Och det måste ju vara från Blocket han har fått mitt nummer!
Det känns som att det här är så jäkla typiskt, och också visar på något sjukt sunkigt i vårt samhälle i hur män ser på kvinnor. Att jag lägger ut en annons där jag vill sälja KLÄDER gör mig på något sätt tillgänglig (det här handlar väl mer om det andra meddelandet än det första - som sagt, var kanske bara en druga som ville ha billiga strumpbyxor, och även om det inte var det så är det inte jag som person som var objektet).
Men den här "kille 50" då? Vad är det han ser i min annons som får honom att kontakta mig? Det står ingenting om hur gammal jag är eller hur jag ser ut eller ifall jag är tillgänglig eller inte. Tvärtom kan en ju utgå från att jag inte är det, eftersom jag med största sannolikhet nyligen fött barn (säljer gravidkläder), och normen ofta är att två eller fler personer skaffar barn tillsammans (även om det såklart går om en är själv med). Vidare, om jag nu hade varit en ensamstående mamma med en bebis någonstans mellan 1 mån - 1 år, eller så - det är ju inte som att jag i så fall skulle ha sjukt mycket tid att lägga på att ligga med främmande män?
Och överlag så är det sunkigt att ge sexuella inviter till ngn som uppenbarligen har ett helt annat mål med det de gör. Just nu känner jag ett obehag över att någon därute har mitt telefonnummer, de klassiska skamkänslorna i "jag borde inte ha lagt ut mitt nr" och en jävla ilska över att någon tar sig friheten att - igen - närma sig mig på ett sätt som får mig att känna mig begränsad och rädd. Funderar på vad jag ska/vill göra: Ignorera eller faktiskt ringa upp och skälla ut. Jag vill jag vill jag vill ringa och skälla, men samtidigt känns det dumt nog som att jag öppnar en dörr och etablerar kontakt då. Och ifall snubben kör på att nej betyder ja så vetefan hur det går.
Vårt samhälle är tyvärr uppdelat i att män ska ta initiativ och kvinnor vänta på att bli uppraggade. För många män känns detta säkert hämmande, svårt och skamfyllt och jobbigt. Det är säkert svårt att se var gränserna går ibland, och de kanske tycker det är värt att chansa. Men det ger dem ju för fan inte rätt att få mig att känna mig rädd och begränsad!
Det här är liksom bara toppen på ett isberg av alla slemmiga kontaktförsök jag och de flesta andra kvinnor varit med om, online och IRL.
Nej, skabbigt.
Annonsen är raderad. Tack, äckelgubbe, för att du hindrade mig från att dryga på min fp med någon hundralapp. Schysst, verkligen.
Alltså, har man en strumpbyxefetisch så är det fine, såklart. Men jag känner mig inte bekväm när jag vill sälja kläder och misstänker att personen som jag ska möta och göra affär med vill köpa det för ett sexuellt syfte (Lustigt nog slår det mig nu att han kanske bara är en vanlig transa, och i så fall hade jag nog inte haft något emot det) - speciellt inte nu med Ally och så. Jag svarade inte på mannens sista mail.
Sen idag fick jag ett sms där det stod "Hej, jag är en kille 50 som söker kvinna att ha sex med" typ. Och det måste ju vara från Blocket han har fått mitt nummer!
Det känns som att det här är så jäkla typiskt, och också visar på något sjukt sunkigt i vårt samhälle i hur män ser på kvinnor. Att jag lägger ut en annons där jag vill sälja KLÄDER gör mig på något sätt tillgänglig (det här handlar väl mer om det andra meddelandet än det första - som sagt, var kanske bara en druga som ville ha billiga strumpbyxor, och även om det inte var det så är det inte jag som person som var objektet).
Men den här "kille 50" då? Vad är det han ser i min annons som får honom att kontakta mig? Det står ingenting om hur gammal jag är eller hur jag ser ut eller ifall jag är tillgänglig eller inte. Tvärtom kan en ju utgå från att jag inte är det, eftersom jag med största sannolikhet nyligen fött barn (säljer gravidkläder), och normen ofta är att två eller fler personer skaffar barn tillsammans (även om det såklart går om en är själv med). Vidare, om jag nu hade varit en ensamstående mamma med en bebis någonstans mellan 1 mån - 1 år, eller så - det är ju inte som att jag i så fall skulle ha sjukt mycket tid att lägga på att ligga med främmande män?
Och överlag så är det sunkigt att ge sexuella inviter till ngn som uppenbarligen har ett helt annat mål med det de gör. Just nu känner jag ett obehag över att någon därute har mitt telefonnummer, de klassiska skamkänslorna i "jag borde inte ha lagt ut mitt nr" och en jävla ilska över att någon tar sig friheten att - igen - närma sig mig på ett sätt som får mig att känna mig begränsad och rädd. Funderar på vad jag ska/vill göra: Ignorera eller faktiskt ringa upp och skälla ut. Jag vill jag vill jag vill ringa och skälla, men samtidigt känns det dumt nog som att jag öppnar en dörr och etablerar kontakt då. Och ifall snubben kör på att nej betyder ja så vetefan hur det går.
Vårt samhälle är tyvärr uppdelat i att män ska ta initiativ och kvinnor vänta på att bli uppraggade. För många män känns detta säkert hämmande, svårt och skamfyllt och jobbigt. Det är säkert svårt att se var gränserna går ibland, och de kanske tycker det är värt att chansa. Men det ger dem ju för fan inte rätt att få mig att känna mig rädd och begränsad!
Det här är liksom bara toppen på ett isberg av alla slemmiga kontaktförsök jag och de flesta andra kvinnor varit med om, online och IRL.
Nej, skabbigt.
Annonsen är raderad. Tack, äckelgubbe, för att du hindrade mig från att dryga på min fp med någon hundralapp. Schysst, verkligen.
Pink vs Blue
Kände mig så besviken på Ally igår. Vi fick tandinfo på BVC och tandsköterskan höll fram en handfull tandborstar i olika färger som bebisarna fick välja mellan.
Och Ally. Väljer. En. Blå.
Här anstränger man sig för att uppfostra sitt barn könsneutralt, och så går han och gör något så otroligt könsstereotypt....
Skämt åsido - fan, vad sjukt det är att jag har så svårt att köpa typ rosa grejer till honom! Om Fraser hade kommit hem med en rosa skjorta hade jag inte ens blinkat, men att köpa rosa sockor till Ally är skitsvårt av någon dum anledning. Det är inte för att jag är orolig för att folk ska tro att han är tjej - jag rättar nästan aldrig folk, svarar om ngn frågar, men berättar kanske inte själv det första jag gör (fast jag använder ju "han" när jag pratar om honom, så folk fattar ju rätt snabbt). Men det är något som skaver, främst med att sätta "tjejgrejjer" på honom, puffärmar och liknande. Klarar inte riktigt av det. Färg är lättare. Är ju eg inte så förtjust i rosa själv, men lila är min favvofärg, och det har han ju en hel del kläder i.
Jag tror att det spelar roll. Inte är det viktigast i hela världen, men jag tror att det spelar roll. Jag tror att han får olika bemötanden från vuxna beroende på vad han har på sig, och jag tror att för att ge honom valmöjligheter måste jag börja redan nu.
Och Ally. Väljer. En. Blå.
Här anstränger man sig för att uppfostra sitt barn könsneutralt, och så går han och gör något så otroligt könsstereotypt....
Skämt åsido - fan, vad sjukt det är att jag har så svårt att köpa typ rosa grejer till honom! Om Fraser hade kommit hem med en rosa skjorta hade jag inte ens blinkat, men att köpa rosa sockor till Ally är skitsvårt av någon dum anledning. Det är inte för att jag är orolig för att folk ska tro att han är tjej - jag rättar nästan aldrig folk, svarar om ngn frågar, men berättar kanske inte själv det första jag gör (fast jag använder ju "han" när jag pratar om honom, så folk fattar ju rätt snabbt). Men det är något som skaver, främst med att sätta "tjejgrejjer" på honom, puffärmar och liknande. Klarar inte riktigt av det. Färg är lättare. Är ju eg inte så förtjust i rosa själv, men lila är min favvofärg, och det har han ju en hel del kläder i.
Jag tror att det spelar roll. Inte är det viktigast i hela världen, men jag tror att det spelar roll. Jag tror att han får olika bemötanden från vuxna beroende på vad han har på sig, och jag tror att för att ge honom valmöjligheter måste jag börja redan nu.
Skönhetsideal
I DN skrivs det om ett konstprojekt där den italienska konstnären Anna Utopia Giordano har photoshoppat klassiska målningar av Venus och uppdaterat dem till våra dagars skönhetsideal.
Det är verkligen hemskt att se - inte för att det är något fel på att vara smal, eller för att det är bättre att vara kurvig. Inga kroppar är fel. Vissa kan vara ohälsosamma men de är aldrig fel. Men det känns hemskt att originalen förmodligen inte hade kunnat produceras idag, i alla fall inte som en bild av skönhet. Att vår uppfattning om att vara "smal" är så skev att vi kan kritisera pinnsmala skådespelare så fort de går upp ett par kilon i vikt. Och att vi ska förväntas må dåligt om vi inte når upp till idealen.
Till det här hör ju också den nuvarande stormen kring håriga kvinnokroppar. Kolla in Facebookgruppen "Ta håret tillbaka" och förfasas över hur hatiska kommentarer folk postar.
Det är verkligen hemskt att se - inte för att det är något fel på att vara smal, eller för att det är bättre att vara kurvig. Inga kroppar är fel. Vissa kan vara ohälsosamma men de är aldrig fel. Men det känns hemskt att originalen förmodligen inte hade kunnat produceras idag, i alla fall inte som en bild av skönhet. Att vår uppfattning om att vara "smal" är så skev att vi kan kritisera pinnsmala skådespelare så fort de går upp ett par kilon i vikt. Och att vi ska förväntas må dåligt om vi inte når upp till idealen.
Till det här hör ju också den nuvarande stormen kring håriga kvinnokroppar. Kolla in Facebookgruppen "Ta håret tillbaka" och förfasas över hur hatiska kommentarer folk postar.
