En ung kulturtant

Ja, om man räknar hälften av Aidan Chambers bok, alltså.

 

Jag har läst Nyckelbarnen, av Sara Kadefors (som skrivit bl.a. Sandor Slash Ida). Det är en ungdomsbok, så den var lättläst och med ett enkelt men starkt språk. Och ett jävligt starkt tema.

 

Boken berörde mig väldigt mycket. Den handlar om tre elva-åringar som plötsligt får klara sig själv efter skolan när fritidsklubben stänger. De blir nyckelbarn, med nyckeln hem i ett snöre om halsen - något som ingen av dem egentligen vill eller mår bra.av.

Men det är egentligen inte det som berör mig, utan överhuvudtaget den avgrund som finns mellan barnen och de vuxna i boken. Hur barnens språk ignoreras eller förminskas. Det kryllar av härskartekniker i boken riktade mot barnen, oftast omedvetet från de vuxnas sida, men icke desto mindre med förödande resultat.

 

Det är den här balansgången mellan att uppmanas att ta ansvar för att du är stor och föras bakom ljuset/inte lyssnas på för att du är för liten för att förstå. Det är det här skadliga "jag vet bäst för dig". Jag tror inte att det argumentet är gångbart i någon relation. Inte ens i en föräldra-barn relation. För det är nog egentligen inte det det handlar om, utan, "jag var så rädd att du skulle bli ledsen". Be om ursäkt för helvete, skyll inte ifrån dig!

 

Eh, ja. Som sagt, upprörd och berörd. Och orolig för hur jag själv ska klara av det här när A blir äldre.

 

Mycket handlar det nog om hur de vuxna hanterar när barnen för upp sina problem. "Jag vill att du ska kunna berätta saker för mig. Du kan säga vad som helst." Men när barnen berättar något reagerar de vuxna genom att antingen berätta varför barnen har fel, varför det de oroar sig över inte är något problem egentligen, eller hur de borde bära sig åt för att lösa situationen. Petra Krantz Lindgren skriver om det här i sin blogg en annan du, då med fokus på rättvisa och konflikter mellan barn. I Nyckelbarnen är konflikterna mellan barn och vuxna, och barnen är alltså än mer värnlösa i en värld där ingenting de sägs tas på allvar och deras förslag för att lösa konflikterna inte hörs överhuvudtaget.

 

 Eh, ja, berörd.

 

Sen blir det i princip en barnvariant av feministiska hämndodysséer, där barnen tar rättvisan i egna händer och bestämmer sig för att straffa de vuxna som inte lyssnar och/eller ljuger.

 

Allt är skrivet från Siris perspektiv, en av elvaåringarna, och den enda kritik jag har av boken är att speciellt hon men även en del av de andra barnen ibland låter lite väl vuxna och insiktsfulla (framförallt mot slutet) och också att upplösningen är lite väl snygg och prydlig - men det är inte kritik som stör mig så mycket och som kanske inte ens är befogad. För det första - är inte oddsen rätt stora att jag bara glömt att en var rätt intelligent när en var elva år? Och för det andra - det är en ungdomsroman, och i det här fallet tror jag ungdom betyder 11-13 eller nåt sånt, och då ska ju de kunna läsa boken. Och dessutom gillar jag författare som väljer att inte låta sina karaktärer genomgå total hell när det egentligen inte behövs. Jag gillar lyckliga slut som inte känns totalt lättköpta och mesiga. Och det gör inte det här. Bara en smula tillrättalagt.

 

Det här är anledningen till att jag inte bloggar så ofta. Jag tänkte bara skriva ett par rader, men, ja. Berörd. Och kan aldrig sluta prata. Vare sig i oral eller skriftlig form.