En ung kulturtant

Det går långsamt med vår projektrapport på Pedagogiskt Drama kursen. Från att ha legat långt fram och blivit klara med projektet innan alla andra (innan vissa började) ligger vi nu nästan sist eftersom vår skrivtakt varit jävligt slö...

Men det som är intressant med vårt projekt, eller en av slutsatserna jag ser att vi kanske kommer att komma fram till, är skillnaden mellan att lära sig språk i skola (SFI tänker jag främst på) och genom drama. Dels handlar det om grupparbete - där skolor ofta fokar på konkurrens och prov har det här bara handlat om samarbete, att hjälpa varandra och skapa tillsammans. Det är inte heller så konstigt. Det andra är något som i alla fall inte jag tänkt på, och det är det oväntade som hela tiden inträffar i drama.

Du drar en penna lång som din arm ur en påse, och du ska berätta vad du använder den till i ditt yrke.
Du håller i  en bild på en semla. Bredvid dig sitter någon med en bild på Fredrik Reinfeldt. Nu ska ni sätta ihop bilderna till en scen.

Det är oväntade saker du måste säga. Det räcker inte med "Jag heter" eller "jag bor". Jag tror det är bra, och jag tror att om man lär sig behärska det oväntade så levandegörs ens språk.