Cake-astrophy
Okej, tankar:
De flesta har väl hört om hur Lena Adelsohn Liljeroth (Freudiansk felsägelse: först kallade jag henne Adolphson), vår kulturminister, ställt till skandal genom att skära upp en tårta föreställande en svart kvinnas överkropp på World Art Day som firades på Moderna Muséet. Afrosvenskarnas riksförbund kräver nu hennes avgång, och kallar hela händelsen för rasistisk. På Aftonbladet ser du när tårtan skärs upp + läser om bakgrunden till händelsen.
Jag tycker det här är vansinnigt smaklöst. Bilderna, där skrattande vita människor samlas runt tårtan samtidigt som Adelsohn matar konstnären (inbakad i tårtan) med bitar av tårtan ser ut som klockren rasism. Men var finns rasismen - vilka delar är rasistiska och vilka är det inte?
World Art Day handlar till stor del om konstens rätt att provocera och utmana. Många konstnärer balanserar på gränsen för vad som är tillåtet, och ofta lyfter konsten det vi egentligen inte vill se (som i den här artikeln om grymhet mot djur i konst). I det här fallet tycker jag inte att det är konstverket i sig som är rasistiskt - eller som blir rasistiskt - utan åskådarnas reaktioner. Ifall Lena mfl hade reagerat starkt mot tårtan, vägrat att skära upp den eftersom de kände att det var att kränka både svarta som grupp och de kvinnor som utsätts för kvinnlig omskärelse (som tårtan hade som delsyfte att lyfta), då hade tårtan blivit ett rasisiskt och osmakligt verk.
Nu blev det inte så. Om det beror på okunnighet, osäkerhet eller ren rasism vet jag inte, men Lena och alla andra vita människor (baserat på att det är de som syns på bilderna) skrattar och verkar tycka allt är ganska roligt. Vad konstnären har sagt är att konstverket handlar om västvärldens syn på kvinnlig omskärelse snarare än fenomenet i sig, och detta blir ju ganska klockrent i den här formen. Något lite exotiskt, ekivokt och säkert värt att fördöma, men ingenting som vi behöver bry oss om på allvar. Ingenting som vi behöver ta ansvar för.
Många konstnärer använder sig av åskådare för att bygga sitt konstverk. Utan Lena som skär upp tårtan är det inte samma konstverk. DN.s konstkritiker Dan Jönsson menar att man kan se det som en fälla eftersom hon antingen hade anklagats för att förtrycka och censurera konsten, eller som nu för rasism. Men det finns ju en tredje väg - hon hade kunnat vägra att själv delta, utan att för den skull vilja censurera konstverket. Hon hade kunnat visa lite civilkurage och stå för vad hon själv tyckte - om det nu inte var det hon gjorde, vad vet jag?
Jag tycker det finns en poäng i att kräva Lena Adelsohn Liljeroths avgång. Hon tog inte ansvar för sammanhanget hon deltog i, och inte heller för hur hennes handlingar kunde uppfattas av såväl svenska medborgare som internationella medier, för att inte tala om hur det kan skada relationer till andra länder.
Jag vet inte om jag tycker att konstverket i sig är rasistiskt, eller ett smart sätt att känga till etablissemanget, och jag kan ju heller naturligtvis inte förstå hur det känns för svarta kvinnor och män att se inslaget och konstverket. Att konstnären själv är svart präglar säkert min uppfattning om att det inte är ett rasistiskt verk - men på samma sätt som både kvinnor och män kan vara sexistiska mot båda könen kan såklart vem som helst kränka en viss grupp, även om hen själv tillhör den gruppen. När någon känner sig kränkt ska den personen lyssnas på och respekteras, och om Afrosvenskarnas Riksförbund uppfattar verket som rasistiskt har de rätt till den åsikten. Att jag inte delar den fullt ut kan bero på att jag inte har de erfarenheter som krävs för att se det med deras ögon.
Att kulturministern gjorde bort sig rejält tycker jag dock är bortom allt tvivel.
De flesta har väl hört om hur Lena Adelsohn Liljeroth (Freudiansk felsägelse: först kallade jag henne Adolphson), vår kulturminister, ställt till skandal genom att skära upp en tårta föreställande en svart kvinnas överkropp på World Art Day som firades på Moderna Muséet. Afrosvenskarnas riksförbund kräver nu hennes avgång, och kallar hela händelsen för rasistisk. På Aftonbladet ser du när tårtan skärs upp + läser om bakgrunden till händelsen.
Jag tycker det här är vansinnigt smaklöst. Bilderna, där skrattande vita människor samlas runt tårtan samtidigt som Adelsohn matar konstnären (inbakad i tårtan) med bitar av tårtan ser ut som klockren rasism. Men var finns rasismen - vilka delar är rasistiska och vilka är det inte?
World Art Day handlar till stor del om konstens rätt att provocera och utmana. Många konstnärer balanserar på gränsen för vad som är tillåtet, och ofta lyfter konsten det vi egentligen inte vill se (som i den här artikeln om grymhet mot djur i konst). I det här fallet tycker jag inte att det är konstverket i sig som är rasistiskt - eller som blir rasistiskt - utan åskådarnas reaktioner. Ifall Lena mfl hade reagerat starkt mot tårtan, vägrat att skära upp den eftersom de kände att det var att kränka både svarta som grupp och de kvinnor som utsätts för kvinnlig omskärelse (som tårtan hade som delsyfte att lyfta), då hade tårtan blivit ett rasisiskt och osmakligt verk.
Nu blev det inte så. Om det beror på okunnighet, osäkerhet eller ren rasism vet jag inte, men Lena och alla andra vita människor (baserat på att det är de som syns på bilderna) skrattar och verkar tycka allt är ganska roligt. Vad konstnären har sagt är att konstverket handlar om västvärldens syn på kvinnlig omskärelse snarare än fenomenet i sig, och detta blir ju ganska klockrent i den här formen. Något lite exotiskt, ekivokt och säkert värt att fördöma, men ingenting som vi behöver bry oss om på allvar. Ingenting som vi behöver ta ansvar för.
Många konstnärer använder sig av åskådare för att bygga sitt konstverk. Utan Lena som skär upp tårtan är det inte samma konstverk. DN.s konstkritiker Dan Jönsson menar att man kan se det som en fälla eftersom hon antingen hade anklagats för att förtrycka och censurera konsten, eller som nu för rasism. Men det finns ju en tredje väg - hon hade kunnat vägra att själv delta, utan att för den skull vilja censurera konstverket. Hon hade kunnat visa lite civilkurage och stå för vad hon själv tyckte - om det nu inte var det hon gjorde, vad vet jag?
Jag tycker det finns en poäng i att kräva Lena Adelsohn Liljeroths avgång. Hon tog inte ansvar för sammanhanget hon deltog i, och inte heller för hur hennes handlingar kunde uppfattas av såväl svenska medborgare som internationella medier, för att inte tala om hur det kan skada relationer till andra länder.
Jag vet inte om jag tycker att konstverket i sig är rasistiskt, eller ett smart sätt att känga till etablissemanget, och jag kan ju heller naturligtvis inte förstå hur det känns för svarta kvinnor och män att se inslaget och konstverket. Att konstnären själv är svart präglar säkert min uppfattning om att det inte är ett rasistiskt verk - men på samma sätt som både kvinnor och män kan vara sexistiska mot båda könen kan såklart vem som helst kränka en viss grupp, även om hen själv tillhör den gruppen. När någon känner sig kränkt ska den personen lyssnas på och respekteras, och om Afrosvenskarnas Riksförbund uppfattar verket som rasistiskt har de rätt till den åsikten. Att jag inte delar den fullt ut kan bero på att jag inte har de erfarenheter som krävs för att se det med deras ögon.
Att kulturministern gjorde bort sig rejält tycker jag dock är bortom allt tvivel.
Kommentarer
Trackback
