En ung kulturtant

Jag älskar att berätta när du lyssnar, vännen. Men du, det är ljust, men inte längre dag.

Ska den stå så här? Oj, jag glömde bort det. Men du, kan du visa mig igen, så gör jag rätt.

Men du, du vet att det är inte så vi jobbar. Älskling. Jag förstår. Det är inte alltid lätt.

Men du, när du blir vuxen får du göra allting själv. Jag tänker inte tvätta dina kläder då.

Ska vi gå ut nu? Nej, det var väl ingen fråga. Kom. Kom. Kom. Ta dina skor så ska vi gå.

Jag hör att du inte vill. Det behöver du inte. Men du måste ändå komma, det bestämmer faktiskt jag.

Men du, förlåt för att jag skrek. Jag vill ju inte det. Jag blev så stressad och frustrerad, ja, igen. Idag.

Du får vara arg, men du, slå på den här kudden. Det är mig du är arg på, inte henne, min vän.

Får jag en kram? Den bästa kramen nånsin. Men du, vi försöker imorgon igen.

Men den är också en bok om att vara solidarisk i en osolidarisk värld, om att våga stå upp för det som är rätt, att vägra acceptera orättvisorna omkring en och om den enkla sanningen att så länge någon är ofri är vi alla det. 

Från 6-9 år, och även om A var i yngsta laget (5 och ett halvt) och jag censurerade en del var det en fascinerande läsupplevelse för oss båda två. Vi har pratat om rättvisa och vänskap, försökt gissa oss till vad som ska hända härnäst och efter nästan varje kapitel kom det ett "snälla mamma, ett kapitel till, det är ju så spännande!" Jag fick tårar i ögonen flera gånger och ser fram emot att läsa om den om ett par år med A.

Benen spända darrande

Antennerna vädrar 

Något kommer

Något kommer 

Maten måste räcka

till mig till oss till mig till 

Något kommer

Utspridda enade

Starka sköra

Lyfter sina huvuden

Blanksvarta ögon ser

Något kommer

Maten! Måste räcka

Soldater. Attack. 

Strå läggs till stack

Strå läggs till stack

Maten släpas hem

Gångarna grävs

Drottningen vilar

Barnen bråkar mindre. Jag ser tecken på den där kärleken jag så förtvivlat gärna vill ska komma mellan dem. Kramar, skratt och lekar. Typ.... 10 minuter varje dag i alla fall. Minst. 

Efter sommaren börjar han skolan, mitt första största barn. Jag fattar det inte. Ett skolbarn. Och hon den lilla har precis börjat förskolan. Redan lärt sig att titta bort när jag går för att inte gråta. Hjärtat. Mina hjärtan. 

Men träden och gräset bäddar in oss. Och visst känns det bra att se barnen sätta iväg på en gräsmatta, springa hela vägen hem från förskolan eller gå på upptäcksfärd i stora, mörka skogen.

Det finns fina människor. Det finns "allt vi behöver" (utom pulsen ljuset draget i Malmö, Malmö mitt hjärta). 

Kanske blir vi vänner en dag, du och jag. 

 

//Stolt projektledare!

Vad var det jag ville när jag stod där på skolgården
Plakatet i handen och mössan på svaj?
Vad var det jag ville alla ensamma dagar
I Paris, med bara Laleh som tröst?
Vad var det jag ville när jag började plugga?
När jag reste till Kina, till Corfu och Rom?
Vad var det jag ville när jag satte upp pjäser,
När teatern var livet och näring till allt?
Vad var det jag ville när kärleken hände?
När två satte bo, men inte blev en
Vad var det jag ville när lille A föddes,
Och är det samma som nu när lilla Y finns?
Vad var det jag ville när livet föll samman,
När ensamheten låg som ett täcke på allt?
Vad var det jag ville när världen blev galen?
När jag vände bort blicken, såg inåt igen?
Vad vill jag i livet, vad vill jag med mig?
Vad vill jag förändra, vad vill jag ha kvar?
Vem vill jag vara, vem kan jag vara?
Vem borde jag vara? (ett internskämt, du vet)
Jag vet att jag kan vara mig.
Jag vet att jag räknas, att jag syns och får finnas
Att privilegierna klär mig så fint
Jag vet.
Jag finns.
Jag kan.
Jag minns.

Följ det projektet på 43randomfilms.blogspot.com 

Filmhög i vardagsrum 

Framförallt den första boken bjuder på mindfuck efter mindfuck och ingen av mina teorier stämmer helt in. Avslöjandet i slutet är dock värd varenda minut om ni frågar mig, och även tredje bokens slut är tillfredsställande såväl som oförutsett. 

Stilistiskt påminner boken om Twin Peaks möter Lost. Språket är rikt och karaktärerna trovärdiga - under omständigheterna.

 Jag har efter Pines plockat upp flera andra av Crouchs böcker (metaforiskt eftersom jag läst dem på Kindle) och han är en bra författare som skriver ganska gory böcker som får igång adrenalinet rejält i mig.

Det har gjorts en tvserie som är bra, men inte lika vass som böckerna hittills (har sett halva säsongen). Definitivt sevärd dock och ser en serien först är det förmodligen bättre, så en slipper jämföra med böckerna. 

Nyårsafton - vi kör en barnfamiljstrerättersmiddag ikväll, avokadotoast, pasta carbonara och glass till efterrätt. Och jag och F har chips och champagne till efter att barnen har somnat.
Känns mysigt och helt okej. Orkar vi till 12-slaget väcker vi det stora barnet och skjuter några raketer. Orkar vi inte så gör det ingenting.

Vårt nya projekt tillsammans, F och jag, är att vi ska beta av alla filmer i vårt filmskåp som ligger och samlar damm. Hela 43 stycken är det, för vi hamstrar filmer som de hamstrar mat i The Walking Dead, verkar det som. Ingen filmrea kan gå oss förbi.

Så nu har vi lagt alla filmer i ett hörn av vardagsrummet och planerar att se och recensera hela högen innan sommaren. 43 random filmer, i olika kategorier och av olika notabilitet. Som vi har köpt för att vi någon gång velat se dem, eller för att det var en bra skådis med i, eller för att någon tipsat oss om dem. De som är bra får flytta in i skåpet igen. De vi inte gillar flyttar ut.

Så - throwbacken handlar egentligen om att jag letade bloggplattform och upptäckte att jag har gamla bloggar/hemsidor på fyra olika plattformer. En fick bara 12 inlägg, och det var spännande att läsa var jag befann mig 2009. En är min hemsida som just nu är gömd för att jag behöver uppdatera den massivt och inte riktigt hinner just nu. En var klassbloggen vi hade i TTP - nostalgi att läsa igenom en del av de inläggen, från 2010-2011. Och slutligen även Partisanteaterns hemsida som jag startade 2010.

Att städa mina digitala fotspår får stå på nästa års att-göra-lista, men jag måste ju spara ner allt. Ha det kvar. Det är som att hitta gamla dagböcker.

 

Lite mera throwback i bildform. Jösses vad jag var snygg och cool på den bilden! Och jösses vilken liten gullunge jag hade. Nu har jag två....

En av årets bästa läsupplevelser kom sent. I julklapp av min sambo fick jag How to Build A Girl av Caitlin Moran, som tidigare gett ut How To Be A Woman.

Av någon anledning fick jag för mig att jag inte skulle gilla Woman, fick för mig att den var för essentialistisk ("kvinnor är så här, män är så här"), och överlag så kan jag tycka att Storbrittanien generellt är lite efter i genusanalyser. Jag uppfattade det också mer som en nonfiction text, vilket jag inte är lika intresserad av som fiction.

 

 

 

 

 

Så jag var lite skeptisk till den här, men började ändå med den (totalt julklappsbokcount: 6 st). Och blev rätt blown away. En helt fantastisk skildring av tonårstiden för en tjej på 90-talet i England. Boken behandlar klass, sexualitet, normer, feminism, mm mm på ett fantastiskt sätt - ett tydligt bevis tänker jag på skillnaden mellan fiction och non-fiction. För om jag utgår från att jag har rätt bild av den förra boken, där jag tror att jag skulle uppleva den som normativ, så är den här boken istället ett hårt slag i magen eftersom den, trots att vissa bitar absolut är normativa, beskriver hur det faktiskt ofta är idag. Och att göra det kan vara lika tankeväckande som den djupaste teori.

 

Huvudpersonen Johanna Morrigan bestämmer sig för att återuppfinna sig själv och ger sig själv personan Dolly Wilde. Hon börjar recensera skivor för ett musikmagasin och bestämmer sig för att bli en sån person som kan göra allt det där hon inte kunnat eller vågat innan - framförallt när det gäller sex. Som så många andra berättelser om att förverkliga sig själv så förlorar hon sig på vägen ibland, och vissa bitar är plågsamma att läsa. Men när hon ändå, 17 år ung, hittar sig själv och sin röst igen är det svårt att hålla leendet tillbaka.

 

Framförallt föll jag för skildringen av 14-åriga Johanna och hennes två obsessions:
Hon vill ha sex och hon vill förändra världen. Ungefär i den ordningen. Jag känner igen det, besattheten av sex innan jag hade haft det - vad det är, hur det är, hur det kommer att förändra mig, kopplat till den kanske något naiva övertygelsen att på något sätt, på något sätt kommer jag att förändra världen. Jag ska bara komma på hur först.

 

Det är en rolig och normbrytande berättelse. Jag hade seriösa problem att lägga ifrån mig boken, och jag kommer hålla alla tummar och tår för att det blir en filmdeal och att en ung publik får se den här berättelsen. Jag tänker också ge Moran en chans och hoppa ner från mina höga hästar och läsa How To Be A Woman - för ärligt talat känns det inte särskilt smart att döma ut en bok jag inte har läst....

 

 

Men lite dåligt samvete kan kicka igång en, så ieftermiddags åkte vi till lekplatsen bredvid Saltsjöbaden och lekte loss. Pirater, vikingar, spöken och skattkartor.

Ja, försöka i alla fall.