Första dagen i Berlin
Har inte kamerasladden med mig, så jag kan inte lägga upp några bilder, tyvärr.
Igår åkte jag till Berlin. Sambon och A vinkade av på Triangeln, nödvändigt och svårt. Grät en liten stund på tåget men hämtade mig snabbt. Jag åker ju inte själv heller, utan med min fina TTP-klass, och vi hade väldigt trevligt under resan.
Kom fram utan några bekymmer, slöade runt på flygplatsen ett tag och missade ett tåg. När vi sen kom med ett tåg hoppade vi av på fel station, men all in all löste sig allt snyggt och vi kom fram till vårt hostel typ 11.30. Där möttes vi av Kent, och vi planerade våra dagar i Berlin lite. Sen blev det lunch - döner och currywurst. Vi gick till Volksbühne (gigantisk teater - heeelt galet!) och bokade biljetter till Die Wirtin till fredagen (alltså idag). Gick till en murutställning, såg en bit av muren och foton på folk som dött där, bilder på hur de flyttade en hel kyrkogård för att ha sin mur. Ja. Det var märkligt att se muren. Svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att ha den nära sig alltid. Jag var två när muren föll. Den kommer snart att vara riktigt avlägsen historia för de flesta människor - tror att pratar en om murar med folk ur min generation så tänker nog de flesta på Israel-Palestina.
Tillbaks till hostelet. Vila.
Till Brechts hus - blev rundvisade av en guide som försökte ge oss en så personlig bild av Brecht och Helene Weigel som möjligt. Det var intressant, och hon gav oss massa intressanta fakta och mentala bilder. Vore inte helt fel att bli en teaterchef som Helene Weigel, som jobbade mycket från sängen och tog emot de unga män som arbetade runt henne som skådisar/regiass osv - de fick sitta vid fotändan eller på sängen, själv satt hon i med alla papperna runt sig. Hennes tron. Brechts rum var spartanskt - nästan tomt. En smal liten säng. Det var inte i sovrummet han levde, utan i sina arbetsrum (två!) med tusentals böcker, typ fyra arbetsplatser, stora fönster och massa ljus - och massa fat han kunde aska sina cigarrer på.
Sen käkade vi dumplings med Kent, och efter det drog vi till Deutches Theater - ännu en vansinnigt massiv och imponerande teater - där vi såg en uppsättning av Faust som spelat sen 2004. Uppsättningar i Tyskland går länge, de har repertoarteater på ett helt annat sätt än vi. Sen spelar en föreställning inte konstant, det är inte som i musikalvärlden. utan det kan gå månader emellan. Jag vet inte om de alls repar om de ska ta upp en föreställning igen, eller om folk bara förväntas kunna, minnas. Förmodligen det senare - tyska skådisar verkar vara väldigt professionella efter vad jag hört och nu sett.
Skådespelarna hade en enorm kroppskontroll, allt var exakt, nästan koreograferat, men utan att det var dansare eller dans eller nåt sånt - men jag tror de jobbade mycket med isolation, de använde bara den kroppsdel de ville använda, inte allt det andra av bara farten som det kanske ofta blir. Texten tuggades och spottades fram, viskades, skreks - jag förstod ju ingenting eftersom jag inte kan tyska, men det var stundtals väldigt musikaliskt, och det fanns hela tiden (nästan) en dynamik i det. Rytm, tempo, pauseringar, tonläge, styrka och så vidare. De verkade ha allt under kontroll, helt enkelt.
Kent (som alltså är vår lärare) pratade om att tyska skådespelare jobbar mycket brecthianskt, utan att ha en process eller utan att försöka visa något av sig själva. Skådespelarna tillhandahåller ett material för berättelsen.
Och det märktes ju. Sen hade jag problem med kvinnosynen eller då egentligen manssynen också i pjäsen. Jag vet inte. Hamnade i en lång diskussion med Kent om genus. Kanske stirrar jag mig blind på det, men när jag inte förstår orden och berättelsen kan jag ju bara gå på det jag ser. Och sen hör det kanske till historien - jag vet inte, jag är bara så trött på att se hur sex alltid är fatalt för kvinnor, jag är trött på att se kvinnor bli utskällda för att de haft sex, jag är trött på att se kvinnor dö för att de haft sex, jag är trött på att se män som bara bara bara vill ligga och kvinnor som bara bara bara vill älska. Jag är trött på combon medelåldersman + tonåring. Jag är trött på män som inte lyssnar på vad kvinnor säger.
Vissa av de här sakerna är ju inte FEL i sig, men grejen är att sammantaget blir det en bild som en blir påtryckt konstant och det ger mig en dålig smak i munnen, det gör mig ledsen och får mig att må dåligt ibland. Jag vill se andra bilder och andra berättelser. Jag behöver inte se att kvinnor alltid är starka och aldrig offer, men jag tycker att en kan vara offer på så himla många olika sätt.
Sen hade vi olika åsikter om ifall det var sexet som var det hon blev offer för eller om det handlade om våld - något som ändrar tolkningen ganska mycket. Men. Jag vet inte. Kanske var poängen att vi bara skulle titta på hantverket, tekniken. Jag tittade på berättelsen och förväntade mig något nytt, vilket kanske var naivt. Det är trots allt en asgammal berättelse.
En öl på det och sen i säng. Självklart sov jag dåligt - vaknade vid två och vid sex, och sen slumrade jag typ till halv åtta. Fick skypa med världens underbaraste killar på morgonen idag, och har nu avnjutit en jävligt god varm choklad på hostelets cafe medan jag väntar på att de andra ska vakna. Idag blir det museum och sen teater igen ikväll. Story of our trip, tror jag. Museum och teater!
Andra random observationer:
Det finns många snygga tyskar
Många tyskar ser väldigt tyska ut, tycker jag
Vi pratar om roliga saker i vår klass
Att resa tillsammans är ett bra sätt att lära känna varandra
Jävlar vad många coola små unika klädaffärer det finns här!
Currywurst verkar läskigt. Jag sparar det tills jag är full eller bakis
Igår åkte jag till Berlin. Sambon och A vinkade av på Triangeln, nödvändigt och svårt. Grät en liten stund på tåget men hämtade mig snabbt. Jag åker ju inte själv heller, utan med min fina TTP-klass, och vi hade väldigt trevligt under resan.
Kom fram utan några bekymmer, slöade runt på flygplatsen ett tag och missade ett tåg. När vi sen kom med ett tåg hoppade vi av på fel station, men all in all löste sig allt snyggt och vi kom fram till vårt hostel typ 11.30. Där möttes vi av Kent, och vi planerade våra dagar i Berlin lite. Sen blev det lunch - döner och currywurst. Vi gick till Volksbühne (gigantisk teater - heeelt galet!) och bokade biljetter till Die Wirtin till fredagen (alltså idag). Gick till en murutställning, såg en bit av muren och foton på folk som dött där, bilder på hur de flyttade en hel kyrkogård för att ha sin mur. Ja. Det var märkligt att se muren. Svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att ha den nära sig alltid. Jag var två när muren föll. Den kommer snart att vara riktigt avlägsen historia för de flesta människor - tror att pratar en om murar med folk ur min generation så tänker nog de flesta på Israel-Palestina.
Tillbaks till hostelet. Vila.
Till Brechts hus - blev rundvisade av en guide som försökte ge oss en så personlig bild av Brecht och Helene Weigel som möjligt. Det var intressant, och hon gav oss massa intressanta fakta och mentala bilder. Vore inte helt fel att bli en teaterchef som Helene Weigel, som jobbade mycket från sängen och tog emot de unga män som arbetade runt henne som skådisar/regiass osv - de fick sitta vid fotändan eller på sängen, själv satt hon i med alla papperna runt sig. Hennes tron. Brechts rum var spartanskt - nästan tomt. En smal liten säng. Det var inte i sovrummet han levde, utan i sina arbetsrum (två!) med tusentals böcker, typ fyra arbetsplatser, stora fönster och massa ljus - och massa fat han kunde aska sina cigarrer på.
Sen käkade vi dumplings med Kent, och efter det drog vi till Deutches Theater - ännu en vansinnigt massiv och imponerande teater - där vi såg en uppsättning av Faust som spelat sen 2004. Uppsättningar i Tyskland går länge, de har repertoarteater på ett helt annat sätt än vi. Sen spelar en föreställning inte konstant, det är inte som i musikalvärlden. utan det kan gå månader emellan. Jag vet inte om de alls repar om de ska ta upp en föreställning igen, eller om folk bara förväntas kunna, minnas. Förmodligen det senare - tyska skådisar verkar vara väldigt professionella efter vad jag hört och nu sett.
Skådespelarna hade en enorm kroppskontroll, allt var exakt, nästan koreograferat, men utan att det var dansare eller dans eller nåt sånt - men jag tror de jobbade mycket med isolation, de använde bara den kroppsdel de ville använda, inte allt det andra av bara farten som det kanske ofta blir. Texten tuggades och spottades fram, viskades, skreks - jag förstod ju ingenting eftersom jag inte kan tyska, men det var stundtals väldigt musikaliskt, och det fanns hela tiden (nästan) en dynamik i det. Rytm, tempo, pauseringar, tonläge, styrka och så vidare. De verkade ha allt under kontroll, helt enkelt.
Kent (som alltså är vår lärare) pratade om att tyska skådespelare jobbar mycket brecthianskt, utan att ha en process eller utan att försöka visa något av sig själva. Skådespelarna tillhandahåller ett material för berättelsen.
Och det märktes ju. Sen hade jag problem med kvinnosynen eller då egentligen manssynen också i pjäsen. Jag vet inte. Hamnade i en lång diskussion med Kent om genus. Kanske stirrar jag mig blind på det, men när jag inte förstår orden och berättelsen kan jag ju bara gå på det jag ser. Och sen hör det kanske till historien - jag vet inte, jag är bara så trött på att se hur sex alltid är fatalt för kvinnor, jag är trött på att se kvinnor bli utskällda för att de haft sex, jag är trött på att se kvinnor dö för att de haft sex, jag är trött på att se män som bara bara bara vill ligga och kvinnor som bara bara bara vill älska. Jag är trött på combon medelåldersman + tonåring. Jag är trött på män som inte lyssnar på vad kvinnor säger.
Vissa av de här sakerna är ju inte FEL i sig, men grejen är att sammantaget blir det en bild som en blir påtryckt konstant och det ger mig en dålig smak i munnen, det gör mig ledsen och får mig att må dåligt ibland. Jag vill se andra bilder och andra berättelser. Jag behöver inte se att kvinnor alltid är starka och aldrig offer, men jag tycker att en kan vara offer på så himla många olika sätt.
Sen hade vi olika åsikter om ifall det var sexet som var det hon blev offer för eller om det handlade om våld - något som ändrar tolkningen ganska mycket. Men. Jag vet inte. Kanske var poängen att vi bara skulle titta på hantverket, tekniken. Jag tittade på berättelsen och förväntade mig något nytt, vilket kanske var naivt. Det är trots allt en asgammal berättelse.
En öl på det och sen i säng. Självklart sov jag dåligt - vaknade vid två och vid sex, och sen slumrade jag typ till halv åtta. Fick skypa med världens underbaraste killar på morgonen idag, och har nu avnjutit en jävligt god varm choklad på hostelets cafe medan jag väntar på att de andra ska vakna. Idag blir det museum och sen teater igen ikväll. Story of our trip, tror jag. Museum och teater!
Andra random observationer:
Det finns många snygga tyskar
Många tyskar ser väldigt tyska ut, tycker jag
Vi pratar om roliga saker i vår klass
Att resa tillsammans är ett bra sätt att lära känna varandra
Jävlar vad många coola små unika klädaffärer det finns här!
Currywurst verkar läskigt. Jag sparar det tills jag är full eller bakis
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kommentar på det minst viktiga- currywurst är gott. Pröva! Mer viktigt-bilderna som tvingas på oss genom alla historier. Inte bara att det är så begränsad kvinnobild, vill ju inte heller att unga män ska ha de ideal som pressas på dem. Och vet du, nu när jag skrev detta så ville min iPad autorätta kvinnobild till kvinnovåld. Creepy.
Svar:
Paula Brante
Trackback
