Guess who's back...

För tillfället i alla fall. Jag har just nu så sanslöst lite tid att blogga på. Men, å andra sidan har jag en smartphone nu med, så jag behöver inte vänta på att datorn ska bli ledig. Ska försöka slänga upp bilder ibland, i alla fall.

Livet är annorlunda. Jag har jobbat heltid i ca 6 veckor nu. Det är fantastiskt, det är utmanande, det är ibland sjukt svårt och ofta väldigt, väldigt krävande. Jag gillar mitt jobb så himla mycket just nu, och det skriver jag inte bara för att jag vet att mina kollegor kollar på min blogg ibland.

Hade jag varit singel och obunden hade jag nog flyttat till Sjöbo och jobbat 24/7 vid det här laget.

Men det är jag ju inte, lyckligtvis, för lille A är i en helt underbar fas där han växer så det knakar, utvecklas ett par mil om dan och bara generellt är världens härligaste, underbaraste baby-going-on-child. Han pratar hur mycket som helst, i 3-4 ords meningar ofta. Sjunger massor av sånger. Det häftigaste av allt är att han har koll på språket så bra. Han vet om han ska prata svenska eller engelska med olika personer, han kan skilja på språken (nå, nästan alltid) och han använder sig glatt av båda.

Och han är inte ens två! Jag är i total förundran över att ett litet liv kan rymma så mycket kunskap och kompetens. Min lille.
 
 


Det som mest tar stryk just nu är såklart vår relation. Han har ju börjat på förskola, och efter ett par turbulenta veckor och en hel del tårar på alla håll och kanter så har han funnit sig väl tillrätta. Kan alla barnens namn, pratar ibland glatt om förskolan, ibland mera glatt om att bli hämtad. Jag har inga illusioner om det här - jag tror inte att det är svårare för mig än för honom när jag lämnar ett gråtande barn, och jag tror inte att det nödvändigtvis var det bästa för honom, det här. Jag är glad över att vi väntade så pass länge som vi gjorde, och över att jag varit hemma länge. Jag är lycklig över att jag får arbeta med något jag tycker känns sjukt värt och väldigt kul, men aj aj aj vad det gör ont i föräldrahjärtat ibland.

Att jag väljer att börja jobba nu gör jag för mig själv, inte för hans skull. Men det är okej, tycker jag. Det är ett val och det har konsekvenser - jag var faktiskt i den oerhört lyxiga situationen att jag hade kunnat fortsätta att vara hemma. Men mentalt behövde jag den stimulans som jag får nu, och jag stormtrivs med att jobba. Att A verkar ha landat på förskolan nu känns bra, och hade det inte alls funkat hade vi ju fått tänka om.

Men aj. Aj, aj, aj. Det gör ont. Och jag tror absolut att det har gjort mer ont i honom, med den här separationen. Sen kommer han inte att minnas den. Det är förhoppningsvis bra.

Puh, långt inlägg, back on track - kanske. Jobbet är alltså som Ungdomskulturutvecklare i Sjöbo kommun, om jag inte skrivit det tidigare. Vansinnigt roligt, utmanande och krävande, som sagt. Mer om detta vid annat tillfälle, men det går att se mig på bild i en av tidningarna som rapporterar om Sjöbo, så länge.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0