Vilken rätt har du till språk?
Hittade den här artikeln och blev mörkrädd. Sen läste jag i kommentatorsfältet och blev omväxlande mer mörkrädd och lite fundersam.
Det handlar om språk, och om rättighet till språk, och om vilken lägsta nivå vi vill ha i vårt land. Förslaget nu är att begränsa sfi undervisningen till två år direkt efter att en person kommit till Sverige (/fått uppehållstillstånd, antar jag?). Det ska räcka.
I kommentatorsfälten listar läsarna andra länder där du inte får någon statligt finansierad språkundervisning alls, utan där det är var och ens ansvar att lära sig språket själv, och att det går ändå, "annars funkar det helt enkelt inte". Ja, men det är just det. Annars funkar det ju inte.
Två år. Jag känner personer som bott i Sverige mindre tid än så och som pratar utmärkt svenska. Jag känner personer som bott här längre tid och som inte klarar sig så bra på sin svenska. Det handlar om
- förutsättningar för språkinlärning öht (kan personen läsa/skriva? har hen dyslexi/andra inlärningssvårigheter? hur lär sig personen bäst, auditivt, visuellt, osv?)
- om förutsättningarna i sfi-undervisningen (hur många elever? hur stor språkskillnad? hur är läraren? sjukfrånvaro osv - jag har gått i "vanlig" skola där ett helt års franskaundervisning var totalt bortkastad, för att läraren inte var närvarande mer än kanske hälften av tiden + inte klarade av jobbet på en högstadieskola utan var van vid privatundervisning)
- och tillslut om förutsättningarna för personens vistelse i Sverige (trauman/skador, illegal vistelse, skulder som måste jobbas av, graviditet/sjukdom/sjuka anhöriga osv).
Att tidsbegränsa undervisningen till två år - ja, men okej då. Fine. Det kanske funkar. Men tidsbegränsa den inte till två år prick efter att någon kommit hit! Det måste finnas lite flexibilitet.
Sen blev jag först lite fundersam efter att ha läst kommentarerna som pratade om hur andra länder inte har finansierad undervisning alls/mkt lite. Är det så att det kanske inte behövs så mkt, att det viktigaste är att komma ut i arbetslivet och få kontakt med andra människor som pratar svenska för att öva sig? Om det nu funkar i andra länder.
Men alltså, hur bra funkar det i andra länder egentligen? Hur bra funkar det i Paris, Rom, London? I alla storstäder jag har varit i i Europa finns det områden där majoriteten av invånarna har en annan etnicitet än i övriga delar av landet, där det alltså pratas ett annat/flera andra språk än landets officiella och där det tyvärr också oftast råder högre arbetslöshet och fattigdom. Hur bra funkar det egentligen?
Och är det så jävla relevant att jämföra med andra länder? Det handlar ju om vår lägstanivå, inte om vi är bättre än någon annan? Om jag skulle knuffa bort Ally varannan gång han sökte sig till mig, och sen fick lite dåligt samvete och kände mig som en dålig mamma så skulle ju inte argumentet "Men den där mamman knuffar bort sitt barn varje gång, du är iaf bättre än henne" hjälpa mig på något vis. Jag har aldrig fattat eller köpt såna argument egentligen, och jag tänker inte börja nu.
Det handlar om språk, och om rättighet till språk, och om vilken lägsta nivå vi vill ha i vårt land. Förslaget nu är att begränsa sfi undervisningen till två år direkt efter att en person kommit till Sverige (/fått uppehållstillstånd, antar jag?). Det ska räcka.
I kommentatorsfälten listar läsarna andra länder där du inte får någon statligt finansierad språkundervisning alls, utan där det är var och ens ansvar att lära sig språket själv, och att det går ändå, "annars funkar det helt enkelt inte". Ja, men det är just det. Annars funkar det ju inte.
Två år. Jag känner personer som bott i Sverige mindre tid än så och som pratar utmärkt svenska. Jag känner personer som bott här längre tid och som inte klarar sig så bra på sin svenska. Det handlar om
- förutsättningar för språkinlärning öht (kan personen läsa/skriva? har hen dyslexi/andra inlärningssvårigheter? hur lär sig personen bäst, auditivt, visuellt, osv?)
- om förutsättningarna i sfi-undervisningen (hur många elever? hur stor språkskillnad? hur är läraren? sjukfrånvaro osv - jag har gått i "vanlig" skola där ett helt års franskaundervisning var totalt bortkastad, för att läraren inte var närvarande mer än kanske hälften av tiden + inte klarade av jobbet på en högstadieskola utan var van vid privatundervisning)
- och tillslut om förutsättningarna för personens vistelse i Sverige (trauman/skador, illegal vistelse, skulder som måste jobbas av, graviditet/sjukdom/sjuka anhöriga osv).
Att tidsbegränsa undervisningen till två år - ja, men okej då. Fine. Det kanske funkar. Men tidsbegränsa den inte till två år prick efter att någon kommit hit! Det måste finnas lite flexibilitet.
Sen blev jag först lite fundersam efter att ha läst kommentarerna som pratade om hur andra länder inte har finansierad undervisning alls/mkt lite. Är det så att det kanske inte behövs så mkt, att det viktigaste är att komma ut i arbetslivet och få kontakt med andra människor som pratar svenska för att öva sig? Om det nu funkar i andra länder.
Men alltså, hur bra funkar det i andra länder egentligen? Hur bra funkar det i Paris, Rom, London? I alla storstäder jag har varit i i Europa finns det områden där majoriteten av invånarna har en annan etnicitet än i övriga delar av landet, där det alltså pratas ett annat/flera andra språk än landets officiella och där det tyvärr också oftast råder högre arbetslöshet och fattigdom. Hur bra funkar det egentligen?
Och är det så jävla relevant att jämföra med andra länder? Det handlar ju om vår lägstanivå, inte om vi är bättre än någon annan? Om jag skulle knuffa bort Ally varannan gång han sökte sig till mig, och sen fick lite dåligt samvete och kände mig som en dålig mamma så skulle ju inte argumentet "Men den där mamman knuffar bort sitt barn varje gång, du är iaf bättre än henne" hjälpa mig på något vis. Jag har aldrig fattat eller köpt såna argument egentligen, och jag tänker inte börja nu.
Kommentarer
Trackback
