Rädda Fröken Julie
Det här inlägget är förmodligen rätt intetsägande om en inte ser dokumentären. Det är inspirerat av Gerillakritik, dvs att skriva ner sina tankar kring ett verk direkt, i ett flöde, typ utan redigering - eller inte utan redigering men utan att sitta hemma och leta referenser, formulera sig snyggt osv.
Jag visste inte riktigt vad det var jag kollade på i början, så lite mer info finns i slutet. Jag använder rollkaraktärernas namn genomgående också, av typ samma anledning (för att jag var osäker på deras namn) men jag tycker också att det passar projektet och deras förvirring kring sina jag och sina roller.
Kollar på K-Special, Rädda Fröken Julie. Gillar ju inte Strindberg så mkt, men det här är ett intressant experiment, att försöka jobba med en pjäs och se hur en kan förändra slutet. Kan Julie undkomma självmordet?
Julie har problem för att hon inte är tillräckligt gay. Skådespelerskan, alltså. Alla rollerna spelas av kvinnor.
Första testet är att jobba med sadomasochism, och det är en jävligt annorlunda upplevelse att se en dominatrix (Baronessan) regissera Jean och Julie. Det verkar svårt att vända maktbalansen, få Julie att vara dominant och Jean att vara undergiven, men mycket för att skådespelarna har svårt att göra det. Skådespelaren som spelar Jean vill inte alls vara undergiven, och ser sig själv i positionen som tjänare, inte som man i ett patriarkalt samhälle.
Det märks att de vet hur de ska spela scenen "som vanligt".
Andra testet: Psykoanalas. Verkar som om Julie kommer dö... :/ Men - psykoterapeuten tar in Kristin i dramat också (skådespelaren blir glad att någon uppmärksammar henne - menar att Strindberg gjort henne till ett femte hjul). Haha, Kristin är trött på modersrollen! Om Kristin vore mer än en stock character hade hon räddat Julie, menar psykologen.
Kristin läser upp ett manifest om varför hon är viktig i pjäsen. Awesome! She apprieciates her independence! Jean har en early midlife crisis. Det här är awesome, jag älskar Kristin!
Nu pratar de om ifall Strindberg har en liten snopp eller inte.
Fidelity. Monogami. Otrohet. Har de haft sex eller inte? Kristin sätter ner foten. Jean förnekar allt. Vill inte ha varit otrogen mot Kristin? Icke-äktenskapliga gräl. Svarta kläder. Väldigt skådisaktigt.
Sista testet: Dokusåpa. Biktstolen med bilar som kör förbi i bakgrunden. Julie är utmattad. Måste komma över sitt självförakt. Solglasögon och spetsklänning.
Skådespelaren som spelar Julie har ett trassligt förhållande med någon som hon pratar med i telefon. Hon är inte skyldig hen någonting.
Nu ska de intervjuas. Julie vill inte vara bara Julie.
Lustigt att det känns som att Julie blir asjobbig. Jag tror att det beror på rollen faktiskt. Och naturligtvis på filmskaparens klippning. Men alltså, det är jobbigt att vara den där neurotiska, tror jag, utsatta. Nu verkar regissören bli ledsen, känner sig påhoppad och huggen av Julie. De verkar känna varandra sen innan. Regissören/konstnären/filmskaparen tycker att hon kompromissar hela tiden för att göra Julie nöjd - nu säger de att Julie ska vara diva. Det känns som ett rollspel för Julie. Typecasting, men de får inte överdriva sig själva.
De verkar ha ett bra samtal i alla fall. Prestationskrav. Nu blir det lite love-bombing. De andra skådespelarna har inte förstått någonting av samtalet, som utspelats på svenska. Ingen av skådespelarna trivs med processen riktigt. Gränsen mellan skådespelare och roll verkar ha blivit tunn, de känner sig manipulerade och provocerade.
Genrepsdagen. Yoga. Meditation. Kanske ett schysst sätt att närma sig en föreställning?
- Missar lite, måste trösta Ally.
Nu spelar de lite, genrepar antar jag. Känns väldigt klassiskt Strindberg. Väldigt klassiskt skådespeleri, sätt att leverera texten.
Men fint att de sätter sig bredvid varandra. Nu pratar de som normala människor med varandra istället. Schysst. Jean verkar intresserad, vilja hjälpa. Var i pjäsen är de? Har de legat än?
Kristin kommer in för tidigt.
De letar kostym. Jean provar stövlar. Blev kostymbyxor och vit t-shirt. Skådespelarens personliga smak spelar ingen roll. Kristin sitter på bordet. De skrattar åt Julie som vill ha klackar. De andra ska vara barfota.
Midsommarstångens koppling till kristendom och snoppar. De är nöjda med sitt verk.
Jean och Kristin är ett par på riktigt. Det var kärlek vid första ögonkastet. Gullig historia. "Hey, what's your name?" Julie bråkar med exet igen. Jag vet inte var i världen de är? Klockan är fem i Sverige. USA? Kan inte placera de andra skådisarnas accenter, men jag suger på det. Julie ber om ursäkt för att det blev som det blev.
Premiär. Kristin har vuxit som person. Projektet hade inte fungerat utan henne. Julie var missnöjd med castingen innan, men är nu jättenöjd. Har lärt sig saker om sig själv som hon inte visste innan - men hon vet det inte nu heller... Jean är förvirrad, har tappat koncepterna. Hon vet inte vem hon är. Känner att hon fastnat. Feminism är att Kristin kan säga nej till Jean. Skådespelaren hatar sin rollfigur. Jean är en skitstövel. Men han behöver också räddas.
Alltså, vi kommer ju inte se slutresultatet, och även om jag tycker det är ett väldigt intressant experiment, så tror jag att det blir same old same old. Det känns som att det inte går - att göra något annat? Eller? Hur räddar en Fröken Julie, när alla vet att hon ska dö?
Nej, som jag trodde, det slutar med att de går upp på scenen och applåderna från publiken (jävligt entusiastiska) hälsar dem.
Här finns en intervju med Fia-Stina Sandlund och Alexandra Dahlström i DN förra året, om projektet. Jag tycker inte riktigt att Sandlund lever upp till det hon vill förmedla. Faktiskt.
Julie: Alexandra Dahlström
Jean: Lea Robinson
Kristin: Elizabeth Whitney
Idé/regi: Fia-Stina Sandlund
Jag visste inte riktigt vad det var jag kollade på i början, så lite mer info finns i slutet. Jag använder rollkaraktärernas namn genomgående också, av typ samma anledning (för att jag var osäker på deras namn) men jag tycker också att det passar projektet och deras förvirring kring sina jag och sina roller.
Kollar på K-Special, Rädda Fröken Julie. Gillar ju inte Strindberg så mkt, men det här är ett intressant experiment, att försöka jobba med en pjäs och se hur en kan förändra slutet. Kan Julie undkomma självmordet?
Julie har problem för att hon inte är tillräckligt gay. Skådespelerskan, alltså. Alla rollerna spelas av kvinnor.
Första testet är att jobba med sadomasochism, och det är en jävligt annorlunda upplevelse att se en dominatrix (Baronessan) regissera Jean och Julie. Det verkar svårt att vända maktbalansen, få Julie att vara dominant och Jean att vara undergiven, men mycket för att skådespelarna har svårt att göra det. Skådespelaren som spelar Jean vill inte alls vara undergiven, och ser sig själv i positionen som tjänare, inte som man i ett patriarkalt samhälle.
Det märks att de vet hur de ska spela scenen "som vanligt".
Andra testet: Psykoanalas. Verkar som om Julie kommer dö... :/ Men - psykoterapeuten tar in Kristin i dramat också (skådespelaren blir glad att någon uppmärksammar henne - menar att Strindberg gjort henne till ett femte hjul). Haha, Kristin är trött på modersrollen! Om Kristin vore mer än en stock character hade hon räddat Julie, menar psykologen.
Kristin läser upp ett manifest om varför hon är viktig i pjäsen. Awesome! She apprieciates her independence! Jean har en early midlife crisis. Det här är awesome, jag älskar Kristin!
Nu pratar de om ifall Strindberg har en liten snopp eller inte.
Fidelity. Monogami. Otrohet. Har de haft sex eller inte? Kristin sätter ner foten. Jean förnekar allt. Vill inte ha varit otrogen mot Kristin? Icke-äktenskapliga gräl. Svarta kläder. Väldigt skådisaktigt.
Sista testet: Dokusåpa. Biktstolen med bilar som kör förbi i bakgrunden. Julie är utmattad. Måste komma över sitt självförakt. Solglasögon och spetsklänning.
Skådespelaren som spelar Julie har ett trassligt förhållande med någon som hon pratar med i telefon. Hon är inte skyldig hen någonting.
Nu ska de intervjuas. Julie vill inte vara bara Julie.
Lustigt att det känns som att Julie blir asjobbig. Jag tror att det beror på rollen faktiskt. Och naturligtvis på filmskaparens klippning. Men alltså, det är jobbigt att vara den där neurotiska, tror jag, utsatta. Nu verkar regissören bli ledsen, känner sig påhoppad och huggen av Julie. De verkar känna varandra sen innan. Regissören/konstnären/filmskaparen tycker att hon kompromissar hela tiden för att göra Julie nöjd - nu säger de att Julie ska vara diva. Det känns som ett rollspel för Julie. Typecasting, men de får inte överdriva sig själva.
De verkar ha ett bra samtal i alla fall. Prestationskrav. Nu blir det lite love-bombing. De andra skådespelarna har inte förstått någonting av samtalet, som utspelats på svenska. Ingen av skådespelarna trivs med processen riktigt. Gränsen mellan skådespelare och roll verkar ha blivit tunn, de känner sig manipulerade och provocerade.
Genrepsdagen. Yoga. Meditation. Kanske ett schysst sätt att närma sig en föreställning?
- Missar lite, måste trösta Ally.
Nu spelar de lite, genrepar antar jag. Känns väldigt klassiskt Strindberg. Väldigt klassiskt skådespeleri, sätt att leverera texten.
Men fint att de sätter sig bredvid varandra. Nu pratar de som normala människor med varandra istället. Schysst. Jean verkar intresserad, vilja hjälpa. Var i pjäsen är de? Har de legat än?
Kristin kommer in för tidigt.
De letar kostym. Jean provar stövlar. Blev kostymbyxor och vit t-shirt. Skådespelarens personliga smak spelar ingen roll. Kristin sitter på bordet. De skrattar åt Julie som vill ha klackar. De andra ska vara barfota.
Midsommarstångens koppling till kristendom och snoppar. De är nöjda med sitt verk.
Jean och Kristin är ett par på riktigt. Det var kärlek vid första ögonkastet. Gullig historia. "Hey, what's your name?" Julie bråkar med exet igen. Jag vet inte var i världen de är? Klockan är fem i Sverige. USA? Kan inte placera de andra skådisarnas accenter, men jag suger på det. Julie ber om ursäkt för att det blev som det blev.
Premiär. Kristin har vuxit som person. Projektet hade inte fungerat utan henne. Julie var missnöjd med castingen innan, men är nu jättenöjd. Har lärt sig saker om sig själv som hon inte visste innan - men hon vet det inte nu heller... Jean är förvirrad, har tappat koncepterna. Hon vet inte vem hon är. Känner att hon fastnat. Feminism är att Kristin kan säga nej till Jean. Skådespelaren hatar sin rollfigur. Jean är en skitstövel. Men han behöver också räddas.
Alltså, vi kommer ju inte se slutresultatet, och även om jag tycker det är ett väldigt intressant experiment, så tror jag att det blir same old same old. Det känns som att det inte går - att göra något annat? Eller? Hur räddar en Fröken Julie, när alla vet att hon ska dö?
Nej, som jag trodde, det slutar med att de går upp på scenen och applåderna från publiken (jävligt entusiastiska) hälsar dem.
Här finns en intervju med Fia-Stina Sandlund och Alexandra Dahlström i DN förra året, om projektet. Jag tycker inte riktigt att Sandlund lever upp till det hon vill förmedla. Faktiskt.
Julie: Alexandra Dahlström
Jean: Lea Robinson
Kristin: Elizabeth Whitney
Idé/regi: Fia-Stina Sandlund
Kommentarer
Trackback
